Kapitel 6

Sara

Väntrummet var kalt och opersonligt. Hon tyckte att det var märkligt att de inte hade inrett det mer inbjudande. Det var ju liksom ingen plats man valde att besöka för att det var roligt. Kanske vore det en fördel om man kände sig en aningen bekväm åtminstone, tänkte hon.

Niklas hade inte kommit än. Klockan var bara tjugo i två och de hade inte tid förrän klockan två. Hon hade medvetet kommit tidigt. Hon ville sitta en stund för sig själv. Samla sig.

Hon kände sig misslyckad. Misslyckad och arg. Hon skämdes och mådde illa av blotta tanken att öppna sig för en främmande människa. Hon önskade innerligt att Karin var en tant och ingen i hennes egen ålder. Det skulle kännas bättre om hon var äldre, trodde hon.

Niklas kom tio minuter före utsatt tid.

- Tja, sa han och gick fram till henne och gav henne en puss i pannan.

-Hej, svarade hon.

Han slog sig ner bredvid henne och drog sin hand genom sitt ostyriga hår. Hon älskade när han gjorde så. Hon tvingade sig själv att inte sträcka ut sin hand och ta hans.

- Jag vill inte vara här, sa hon.

Han tittade på henne, sedan ner i golvet.

- Inte jag heller, sa han. Men det blir nog bra.

De satt tysta. Niklas mobil ringde.

- Tjenare! svarade han.

Hon lyssnade. Försökte uttröna vem det var som ringde.

- Nä, jag sitter lite illa till men jag ringer senare. Klart jag vill med!

Hon fick genast ont i magen. Med vart, undrade hon?

- Nämen, va kul! Ska han med också. Då får man till slut träffa hans nya?

Hon vände bort sitt huvud. Svalde flera gånger för att tvinga bort gråten. Det värkte i hennes mage. Känslan av att inte veta gjorde henne illamående. Vem pratade han med? Vart ville han följa? Vem hade träffat en ny? Hon ville slita telefonen ur hans hand och be vem det än var att dra åt helvete. Skrika åt personen att Niklas inte alls skulle någonstans. Han hörde hemma med henne. Med henne och ingen annan.

Jag håller på att bli galen, tänkte hon. Han pratar ju bara med en vän. Det har han gjort under alla år, det är inget konstigt med det alls. Hon tog upp sin egen mobil, öppnade Facebook. Hon behövde något att fokusera på.

- Jag hör av mig sen. Ha det gott! Tja.

Han avslutade samtalet. Hon ville så gärna fråga vem det var. Det tog all hennes kraft att stå emot.

- Det var Lars, sa han. Som om han hade läst hennes tankar.

- Jaha, sa hon och försökte verka ointresserad.

- Janne har träffat nån ny, fortsatte han. Hon ska med på lördag.

På lördag? På lördag? Vad händer på lördag? tänkte hon. Hennes hjärna jobbade på högvarv. Hon kände hur paniken växte. Var skulle han på lördag? Känslan av att inte ha kontroll gjorde henne galen.

- Var ska du på lördag? frågade hon.

Hon kämpade med att låta oberörd. Som om det inte spelade henne någon roll alls.

- Jobbet ska ut och käka, sen drar vi nog någonstans och spelar biljard.

Så mindes hon. Niklas hade redan för ett par veckor sedan berättat det. Då hade hon inte reagerat på det, bara konstaterat att det var kul för honom. Hon försökte att andas lugnare. Intala sig själv att allt var i sin ordning. Han skulle ut med jobbet, ingen fara med det. Men oron gnagde i henne. Hon kände sig spänd.

Om han skulle ut med jobbet, tänkte hon, varför skulle då Janne ta med sig sin nya? Hon kunde inte minnas att Niklas frågat henne om hon ville följa. Innan hon han hejda sig hörde hon sig själv fråga.

- Men varför ska Janne ha med sig sin nya?

Han tittade frågande på henne.

- Inte vet jag, sa han.

Hon såg ner i golvet. Hon skämdes över sig själv. Hon betedde sig galet. Hon kände inte igen sig själv.

En dörr öppnades och en kvinna i 35-årsåldern klev ut i väntrummet.

- Hej! Är det Sara och Niklas? frågade hon och log mot dem.

- Ja, det stämmer, svarade Niklas och reste sig.

Han tog henne i hand.

- Välkommen, sa hon. Jag heter Karin.

Sara satt som fastklistrad på stolen. Såklart var det någon i hennes egen ålder. Såklart.

- Sara? sa Niklas frågande.

Han och Karin såg på henne. Hon svalde. Stirrade upp på Niklas och försökte förgäves tvinga sina tårar kvar bakom ögonlocken. Men en trängde sig envist igenom och trillade ner längs hennes kind. Hon kunde dö av skam.

Niklas

Han hade lunchat med kollegan som rekommenderat relationsterapeuten. På något konstig vis kändes det tryggare att anförtro sig till honom än till någon av hans nära vänner. Kollegan, som hette Lars, hade bara nickat och förstått när han berättat om sin situation.

- Det är inte enkelt, hade Lars sagt. Vem fan tröttnar inte ibland, liksom.

Lars och Lina hade tre barn. De hade gått igenom en kris ett par år tidigare, så Lars var enkel att prata med. Han fattade. Det enda som besvärade Niklas var det faktum att Lars hade varit otrogen.

- Jag tror att mitt prassel räddade oss, hade Lars sagt. För mig behövdes det för att jag skulle fatta hur jävla bra Lina är.

Niklas hade känt sig illa till mods. Han undrade vad Lina tyckte. Men han hade inte sagt något. Istället hade han bytt samtalsämne.

Sara satt redan i väntrummet när han kom fram. Hon satt längst ut på en stol och såg besvärad ut. Han tyckte genast synd om henne. Vad hade han ställt till med, tänkte han.

Hans mobil ringde. Det var Lars. Han blev lite irriterad, Lars visste ju vart han var. Men han svarade. Mest för att slippa ett obekvämt samtal med Sara. Han kände sig usel.

När han hade knäpp av telefonen berättade han vem det var som hade ringt. Mest för att ha något att prata om. Det förvånade honom att hon inte mindes att han skulle ut med jobbbet. Hon brukade ha koll.

- Men varför ska Janne ha med sig sin nya? frågade hon.

Han tittade på henne. Han undrade vad hon menade. Han tyckte nästan att hon lät misstänksam. Han blev irriterad. Visste inte hur han skulle bemöta henne.

Men han hade tur, han behövde inte fundera så länge på vad han skulle säga, för dörren öppnades och en kvinna kom gående emot dem.

Han tyckte att hon såg sympatisk ut. Det vilade ett skönt lugn över henne och hennes leende gjorde honom avslappnad. Hon såg ut att vara i hans egen ålder och han tyckte att det kändes skönt. Han hade varit orolig över att det skulle vara någon äldre. Han ville inte öppna sig för någon som hade kunnat vara hans mamma.

Sara reste inte på sig utan satt kvar på sin stol. Han tittade ner på henne. Hon var blek i ansiktet. Såg nästan illamående ut.

- Sara? sa han.

Hon såg upp på honom. En tår trillade längs hennes kind. Han ville springa därifrån.

Hemma

Barnen hade somnat. De satt i soffan. Båda stirrade på teven som visade någon gammal serie som gått i repris i flera år. Sara höll en kopp te mellan sina händer. Hon drack långsamt den varma drycken.

- Vad tyckte du? frågade Niklas.

- Om vad?

Hon visste förstås vad han menade men hon kom inte på något annat att säga.

- Om hon, Karin. Om det vi pratade om.

Hon tog en klunk av sitt te.

- Tja, inte vet jag, sa hon och fortsatte stirra på teven.

Han harklade sig.

- Jag tycker att hon verkar bra, fortsatte han.

Hon förblev tyst. Fortsatte sippa på sitt te.

- Alltså, hon verkar veta vad hon pratar om. Eller hur?

Hon hörde att han kämpade med att hitta orden. Hon lät honom fortsätta.

- Jag menar, hon ställde ju ganska bra frågor och så...

- Tja, sa hon.

Plötsligt knäppte han av teven och vände sig mot henne.

- Sara, du måste hjälpa mig här. Jag försöker verkligen.

Hon blev förvånad över intensiteten i han röst. Hon ställde ner sin kopp på bordet. Flyttade sig högre upp i soffan och svepte en filt om sig.

- Jag vet inte, Niklas, sa hon. Jag vet inte vad jag tycker om henne. Precis som du inte vet vad du tycker om mig.

Han såg på henne. Hon fortsatte.

- Inget svar man vill ha, va? frågade hon och log menande.

Han skakade på huvudet, suckade och drog handen genom sitt hår.

- Är det så här det ska vara? frågade han. Att det är jag som ska försöka? Att allt är mitt fel?

- Jag vet inte, svarade hon.

Plötslig slog han näven i bordet. Han stirrade på henne.

- För i helvete, Sara. Jag bjuder ju till! Jag försöker verkligen här, kan du inte se det?

Han nästan skrek. Det hände sällan. Niklas brukade inte skrika. Niklas var lugnet själv. Alltid.

Hon ryckte till av hans utbrott. Kände hur hennes egen ilska bubblade i henne, hur tårarna brände bakom hennes ögonlock. Hon ville inte gråta. Hon var trött på det. Hon hatade att hon hade så nära till gråt. Hon slet av sig filten och reste sig. Torkade ilsket sina ögon.

Hon höjde rösten, högre än vad hon hade menat.

- Nej, det kan jag inte se! Det enda jag ser är hur du glider längre och längre ifrån mig. Det enda jag ser är hur jag förlorar dig. Så jag är ledsen att jag inte kan säga vad jag tycker om den där jävla Karin. Förlåt så jävla mycket! Men jag har annat att tänka på.

Sen rusade hon i på toaletten och stängde dörren med en smäll.

- Maaaaammmaaaaa?

Det var Filip som hade vaknat