Kapitel 7

Sara

Det var torsdag kväll. Niklas hade tagit barnen med sig till sina föräldrar för att äta middag. Hon hade stannat kvar hemma. Nu satt hon i soffan. Huset var mörkt men hon kom sig inte för att tända. Hon visste inte hur länge hon hade suttit där. Kanske en halvtimme, kanske två timmar. Hon stirrade på den avstängda teven. På soffans armstöd stod en kopp te. Det hade för länge sen kallnat. 

Hon grät. Det var det enda hon gjorde nu för tiden. Efter den där kvällen för två veckor sedan, när Niklas berättat för henne hur han kände, hade hon gråtit fler tårar än under hela sin livstid. Hon undrade om de någon gång skulle ta slut. 

I början hade hon hållit skenet uppe, både på jobbet och för sina vänner. Men efter några dagar hade muren hon byggt upp rasat. Det var på en lunch med fyra av hennes närmaste vänner det hade brustit. När en av dem, Maria, hade frågat hur det stod till, hade hon inte kunnat hålla emot längre. Hon hade hulkande berättat för dem om Niklas obefintliga känslor för henne och de hade alla blivit lika chockade.

Alla hade de varit överens om en sak. Niklas och Sara var det sista paret i deras bekantskapskrets man trodde skulle skiljas. De var ju det perfekta paret, hade Maria sagt. Och Niklas som var så kärleksfull och romantisk. Niklas som var den mest fantastiska pappa man kunde tänka sig. Så höll de på. Sara förstod att hennes vänner menade att trösta henne men hon kände sig bara ännu mer misslyckad. Niklas som var så fantastisk! Det borde betyda att det var hennes fel att han inte längre älskade henne.

Nu visste de flesta i deras närhet. På ett vis kändes det skönt men samtidigt obehagligt. Hon gick ständigt omkring med en känsla av att man talade om dem. Att man tyckte synd om henne som hade en man som inte längre älskade henne. Niklas som var så fantastisk. Det hade ju till och med hennes bästa vänner sagt. Det är väl klart att han inte kunde nöja sig med henne.

Telefonen ringde. Hon hoppade till av signalen. Displayen visade att det var Maria. Hon svarade.

- Hej, sa hon matt.

- Hej, gumman! Ringer jag och stör?

Maria lät bekymrad.

- Nej. Jag är ensam. Niklas och barnen är hos svärisarna.

- Kan jag komma över? frågade Maria.

Sara dröjde med svaret. Orkade hon?

- Visst, svarade hon till slut.

Det var det enklaste svaret. Hon orkade inte känna efter vad hon egentligen ville.

- Men jag är inte rolig att hänga med, la hon till.

- Gumman, man behöver inte alltid vara rolig. Jag är där om tio minuter.

Sara reste sig från soffan och gick ut i köket. Hon satte på vattenkokaren och plockade fram två olika tesorter. Sedan tände hon alla fönsterlampor i huset. Hon upptäckte att hon frös. Temperaturen hade sjunkit till nollan under dagen. Hon brukade gilla när det blev kallare. Hösten var hennes bästa årstid. Hon älskade när man kunde tända ljus och krypa upp i soffan med en filt omkring sig. 

Nu kändes hösten skrämmande. Mörkret kändes otäckt och kylan gjorde att hon kände sig sjuk. Hon huttrade, tände några värmeljus och dukade fram teet. Just när hon satte sig i soffan knackade det lågt på dörren. Det var Maria.

De satt tysta en stund. Maria höll hennes hand och strök henne över håret. Sara grät. 

- Älskade vän, tröstade Maria. Det gör så ont att se dig så här.

- Vet du vad det värsta är? sa Sara plötsligt.

- Nej, vaddå? frågade Maria och gav henne ytterligare en pappersnäsduk.

- Att Filip fattar, hulkade hon.

Maria väntade medan hon snöt sig. 

- Att Filip fattar men att jag inte orkar ta hand om det. Att jag inte klarar av att prata med honom. Att jag vet att jag skulle börja gråta och göra honom ännu oroligare. Att jag inte kommer att kunna hantera hans känslor.

Hon snöt sig igen.

- Gumman, viskade Maria.

- Att jag inte kan ta hand om mitt barn. Fattar du?!?! Jag kan inte ta hand om min sexåring. Hur usel får man bli?

Hon gömde sitt ansikte i sina händer, lutade sig mot sin vän och grät. Mer förtvivlat än hon någonsin gråtit.

Niklas

Han sprang sin vanliga runda på en mil. Det var gott om syre i luften och han gillade att det var nollgradigt. Benen kändes pigga och han var inte ens andfådd. Han ökade takten.

Det var skönt att komma ut en stund. Han hade slutat tidigare från jobbet för att hinna ut på en tur innan han hämtade barnen. De skulle åka till hans föräldrar på middag. 

Han hade frågat Sara om han skulle vänta tills hon hade slutat, om hon ville följa med till hans föräldrar. Hon hade avböjt. Han var glad för det. Han kände sig hemsk men han orkade inte ta sin mammas frågor. De hade valt att inte berätta för sina föräldrar. De ville vänta tills de själva hade smält allt som hänt. Niklas mamma jobbade som familjerådgivare och han var helt övertygad om att hon skulle lista ut hur det förhöll sig mellan honom och Sara om hon skulle se dem tillsammans. Och det sista han ville var att få råd av sin mamma.

Två veckor hade passerat sedan han, helt oplanerat, hade avslöjat hur han kände för Sara. På ett vis kändes det skönt att hon visste men samtidigt hade han aldrig mått så illa som han gjort den senaste tiden. Att se Sara så förtvivlad tog hårdare på honom än vad han någonsin kunnat ana. När barnen inte var i närheten grät hon eller så var hon arg eller orolig eller likgiltig. Han kände ett obehag varje gång de var ensamma. 

Det värsta var på kvällarna när de skulle lägga sig. När de låg där på varsin sida av sängen. Det kändes konstigt att inte veta hur han skulle bete sig. Det kändes fel att ligga så långt ifrån henne men samtidigt ville han inte krypa närmare. Han ville inte att hon skulle tro att han kände mer än vad han gjorde samtidigt som han ville trösta henne.

Så var han orolig för Filip. Han verkade förstå mer än vad de trodde. Han hade försökt fråga honom lite försiktigt. Hur han mådde. Vad han tänkte på. Om han var glad eller ledsen. Filip hade berättat att det var kul på förskolan och att han nog var kär i Klara. Sen hade han blivit tyst. Niklas hade frågat om det var något som bekymrade honom. Då hade Filip tittat på honom och sagt att han nog inte alls var kär i Klara utan i mamma. Som du pappa, hade han sagt. Visst? Visst är du kär i mamma?

Han kände sig misslyckad och skämdes över sig själv. Vad var han för en pappa egentligen? Inte var väl han någon som svek? Lämnade? Han blev kall bara av att tänka på att ha barnen varannan vecka. Han skulle ju missa halva deras uppväxt. 

Han ökade takten ytterligare. Pressade sig själv hårt. När han åter var hemma flåsade han högt och hade svårt att komma ner i puls. Han kände hur det brände bakom ögonlocken. Som om han ville gråta. Han såg Filips bekymrade ansikte framför sig. Han lutade sig mot staketet, böjde sig framåt och försökte hämta andan. Det förvånade honom när han upptäckte att det som droppade från hans ansikte inte var svett, utan tårar.

Kväll

Han öppnade dörren. Bar in två sovande pojkar från bilen och tog av sig ytterkläderna. Hon satt i soffan och tittade på teve. Han satte sig bredvid henne.

- Hur mår du? frågade han.

Hon stirrade på teven.

- Som jag ser ut, sa hon.

Han nickade.

- Vad har du gjort ikväll? frågade han.

- Maria har varit här. Vi har pratat.

Hon tittade fortfarande inte på honom. Fortsatte att stirra på teven.

Han gick ut i köket, hämtade två glas och en vinflaska. Sen satte han sig bredvid henne igen. Han hällde upp vin åt dem och gav henne ett glas. Han tog två stora klunkar. Sara blev förvirrad. Visste inte hur hon skulle reagera. Hon kände sig osäker och illa till mods.

Så stängde han av teven.

- Gud, Sara. Det här funkar inte längre, sa han och drog handen genom sitt hår.

Det högg som knivar i henne. Hela hon blev spänd. Hon slöt ögonen, beredd på det hon var livrädd för att höra.

Niklas fortsatte.

- Jag kan fan inte tänka på annat än hur jag ska säga och göra för att inte såra dig. Det går inte mer. Jag klarar inte det här.

Han lutade sig tillbaka. Hennes tårar hade åter börjat rinna.

- Jag snackade med morsan och farsan. Dom kan vara barnvakt nästa helg. Då drar vi, bara du och jag.

Hon tittade på honom. Chockad över vad han just sagt.

- Va? sa hon och tittade på honom.

- Vi drar. Bor på hotell. Snackar.

Hon kunde inte ha hört rätt.

- Vad menar du? frågade hon.

- Jag menar det jag säger. Vi drar, du och jag. Inga ungar. Ingen som avbryter. Inga tider att passa.

- Vad har hänt? frågade hon.

Han suckade.

- Inget. Eller allt, sa han.

- Gud, Niklas! Du kan inte bara vända så här. Det fattar du väl. Vad ska jag tro?

Han tog ytterligare några stora klunkar av vinet. Sen tittade han på henne.

- Vi fortsätter prata med hon den där Karin. Hon kan säkert hjälpa oss. Jag orkar inte det här längre. Fan, Filip har ju fattat. Jag klarar det inte. Vi försöker lappa ihop det. Det fixar sig. Vi är ju inte det första paret som är i en kris.

Han tittade bedjande på henne. Hon stirrade på honom.

- Sara, för fan! Säg nåt.

Hon försökte hitta orden. Men hon visste inte vad det var hon ville säga.

- Har du ångrat dig? frågade hon.

Han drog återigen handen genom håret.

- Jag ångrar att det är så här. Att vi inte tagit tag i oss förrän nu.

Hon höjde sin hand.

- Stopp! sa hon. Jag har inte startat det här Niklas. Det är du.

- Visst, visst! sa han. Det är mitt fel. Allt. Men skit i det! Nu fixar vi det här. Nu lappar vi ihop det. Jag vill det. Vill inte du?

- Det är klart jag vill. Det är det enda jag vill. Men det är ju inte jag som inte vet. Det är du, Niklas.

Han nickade.

- Ja, ja, ja. Okej, det är jag. Men jag vill vilja, Sara. Jag vill vilja vara med dig.

Han flyttade sig närmare henne. Smekte hennes kind. Drog hennes ansikte mot sig och kysste henne. Han kände hur hon slappnade av.

- Vi fixar det, eller hur? viskade han.

Hon flyttade sig bakåt. Såg honom i ögonen.

- Men vill du? frågade hon.

- Jag vill, sa han. Klart jag vill.

Han drog henne mot sig igen, flyttade närmare henne. De kysstes igen. Han önskade innerligt att han kunde känna mer. Hon önskade innerligt att han skulle känna som hon.

De fattade båda att det nog inte var så enkelt. Men ingen klarade något annat just nu.