Kapitel 5

Sara

Hon låste om sig och satte sig på toalettlocket. Hon behövde komma ifrån sällskapet. Hon andades långsamt in och ut.

Skärp dig, Sara. Skärp dig. Skärp dig. Hon viskade till sig själv. Tog ytterligare några långsamma andetag.

Kristian och Louise hade tre timmar tidigare kommit instormande med sina tre barn. Huset hade fyllts av prat och barnaskratt. Till en början hade hon tyckt att det var skönt. Det hade känts som en befrielse när de hade ramlat in och brutit den spända stämningen som fanns mellan henne och Niklas.

Niklas hade kommit hem från jobbet vid tre. Hon hade blivit förvånad över att han var så tidig. Hon hade tolkat hans tidiga hemkomst som ett gott tecken och känt sig glad. Han hade handlat vin och mat och han hade pratat på om sitt jobb precis som om allt var som vanligt. Hon hade känt lättnad.

- Skönt att du är hemma så tidigt, hade hon sagt.

- Ja, jag tänkte att vi skulle hinna städa och så, hade han svarat.

Hon hade precis tänkt sträcka ut sin hand och smeka hans kind när han plötsligt hade vänt sig om och gått ut i hallen.

- Just det, hade han sagt. Innan jag glömmer. Här.

Han hade gett henne ett visitkort. Hon hade läst.

Karin Jansson
Relationsterapeut

Hon hade stirrat på kortet.

- Du skämtar väl? hade hon sagt och tittat på honom.

Men hon hade sett på honom att det inte var något skämt.

- Men du kan inte mena allvar! hade hon fortsatt. Det är ju typ en minut sen du började vela. Det är ju inte så att du gått omkring och känt så här i evigheter. Väl...?

Han hade skruvat på sig.

- Eller? hade hon frågat.

Han hade inte svarat henne.

- Niklas?!? Prata med mej! Eller? Har du känt så här länge?

- Jaa, ett tag, hade han svarat och vikt undan blicken.

- Men va fan, Niklas! Hur länge då? hade hon frågat.

Han hade inte kunnat stå still. Istället hade han börjat fylla diskmaskinen med de smutsiga tallrikarna som låg i diskhon. Han hade börjat prata utan att se på henne.

- Jag vet in...

Hon hade avbrutit honom.

- Och säg inte, jag vet inte en gång till för då skriker jag!

- Men lugna dig, hade han sagt. Vi kan väl bara gå dit och prata med hon den där.

Han hade pekat på visitkortet.

- Hon kanske vet hur man ska göra, hade han fortsatt.

Hon hade helst av allt velat kasta kortet i ansiktet på honom och stormat ut ur huset. Men barnen hade suttit vid köksbordet och lekt. Kanske förstod de inte innebörden av vad de pratade om men hon var livrädd att göra dem oroliga. Därför hade hon samlat sig.

Hon hade ställt sig nära honom.

- Du får fan ringa, det här är ditt fel, hade hon väst och lagt ifrån sig kortet på diskbänken.

- Fan jinga! hade Jack utbrustit.

Storebror hade givetvis tillrättavisat honom. Men det bråket hade Sara inte hört utgången på, för hon hade skruvat på vattenkranen till badkaret och ljudet hade dränkt båda ungarnas skrik och hennes förtvivlade gråt.

De hade inte pratat mer med varandra innan vännerna hade anlänt. Tyst hade de fixat med mat och dukning. De hade båda ägnat sig mycket åt barnen, pratat och lekt med dem. Sara hade märkt hur Niklas gärna särade på dem när de kivades, hur han, utan att de frågade honom, hade satt sig ner på golvet och lekt med dem och hur han lämnade köket vid minsta lilla vink från någon av dem. Allt för att slippa vara där hon var alltför länge.

Hon såg sig i spegeln igen. Hon log åt sin spegelbild. Hon ville försäkra sig om att ingen kunde läsa i hennes ögon hur hon egentligen mådde. Hon var glad att Lousie inte kände henne väl, då hade hon sett oron bakom de välsminkade ögonen.

"Mer vin", viskade hon till sin spegelbild och lämnade badrummet.

När hon kom in i köket omfamnade Niklas henne plötsligt. Han höll henne hårt intill sig. Han visakde i hennes öra.

- Du är vacker ikväll.

Hon blev varm, yr och förvirrad.

Niklas

Han hade slutat jobbet tidigare. Tänkt att hon nog skulle bli glad för det. I fickan låg visitkortet han fått från sin kollega tidigare under dagen.

- Hon är bra, hade hans kollega sagt. Det var dit jag och Lina gick efter mitt snedsteg, du vet.

- Tack, hade Niklas sagt och mumlat något om att det ju inte var otrohet det var frågan om för deras del men ändå.

Det kändes konstigt. Han hade alltid sagt att parterapi var trams. Älskade man inte varandra så gjorde man väl inte det. Det var väl inget att älta om med en person man aldrig hade träffat. Men nu när han själv tvivlade, kändes det inte lika självklart och enkelt att bara inte älska längre. De var gifta, hade två pojkar tillsammans, hus och bil. I tio år hade de levt ihop. Det var inget man bara kastade bort. Det förstod han nu.

Hon hade blivit arg när han visat henne visitkortet. Själv var han heller inte överlycklig men han visste verkligen inte hur han skulle lösa detta. Han var så förbannat arg på sig själv att han låtit det gå så långt. Att han inte tagit ansvar och pratat med Sara tidigare. Men för honom hade det tagit lång tid att fatta att det inte bara var en svacka de var i. Att det inte bara berodde på att de levde i vardagen med allt vad det innebar. Logistik, barn som inte ville sova, syskonbråk, lämning och hämtning på förskolan, matlistor, tvättberg och ett enformigt sexliv.

Han kände sig orolig. Det var en känsla han inte kände igen. Det var sällan han oroade sig. Han tog oftast saker som de kom, funderade inte så mycket. När hans kollega hade frågat vad han ville, om han ville stanna eller gå, hade han inte kunnat svara honom.

Det var klart att han inte ville gå. Eller det kanske han ville, men han ville inte vara skild. Han ville inte ha barnen bara varannan vecka. Han ville inte flytta ifrån huset och han ville inte ha en exfru att bråka med livet ut.

Han tyckte att det var skönt att ha vänner över på middag. Det skingrade tankarna och han behövde inte leta efter svaren på Saras frågor. Visst såg han att Sara verkade spänd och obekväm men han behövde iallafall inte vara orolig över att hon helt plötsligt skulle börja gråta. Han kände henne väl och visste att hon aldrig skulle visa sig sårbar inför männsikor hon inte stod väldigt nära.

De hade precis avslutat maten och skulle nu sätta på en film till barnen. Lite lugn och ro till kaffet skulle uppskattas. Sara ursäktade sig med att hon behövde besöka badrummet. Niklas såg efter henne. Hon verkade besvärad.

Hon hade varit i badrummet oroväckande länge, så när hon kom ut därifrån, utan rödgråtet ansikte, ville han krama om henne av lättnad. Det gjorde han också. Han höll henne hårt intill sig och viskade in hennes öra att hon var vacker ikväll.

Han ångrade sig genast.

Söndag

Han lät henne sova. Gav barnen frukost och gick sedan ut med dem i solen.

- Men mamma då? hade Filip protesterat.

- Hon behöver sova, hade han svarat. Hon är trött.

Filip hade nöjt sig så och glatt följt med ut.

Klockan var nio när hon vaknade av att det var tyst. Alldeles för tyst. Hon tog på sig morgonrocken och tassade ut i köket. Gårdagskvällens tallrikar och glas var undanplockade och det var skinande rent i köket. En helt vanlig lördag hade hon blivit glad. En helt vanlig lördag hade hon gått tillbaka till sängen, somnat om och känt sig lyckligt lottad över att ha en sådan fin och omtänksam man.

Men det var ingen vanlig lördag. Det var bara ännu en dag i det vakum hon levt i de två senaste dygnen. Hon blev inte glad och hon kände sig definitivt inte lycklig. Hon hade aldrig känt sig olyckligare. Hon visste ju att han gjorde det bara för att slippa möta henne.

De hade kommit tillbaka två timmar senare. Barnen var glada och uppspelta. De hade gått till lekparken där de träffat kompisar.

- Morsan ringde, sa Niklas. Klockan sex är det mat.

- Jaha, svarade Sara.

- Så vi åker väl vid fem då, fortsatte han.

- Visst, svarade hon.

Hon satt och ritade med barnen och tittade inte ens på honom när han pratade med henne.

- Är du arg på pappa, mamma? frågade Filip plötsligt.

Både Niklas och Sara tittade på honom. Sen tittade de på varandra.

- Nej, älskling, sa Sara. Jag är inte arg på pappa. Bara lite trött och så där.

Hon reste sig från stolen, pussade sin äldsta son på kinden.

- Jag älskar dig, sa hon. Jag kommer snart. Jag ska bara gå på toa.

Hon drog med sig Niklas in i sovrummet. Hon pratade med låg röst.

- Ser du vad du har ställt till med? Filip fattar! Nu får du fan se till och fixa det här.

Hon torkade argt sina ögon, irriterad på sig själv för att hon inte kunde hålla tårarna borta.

- Men snälla Sara, sa han. Du tror väl inte att jag gör det här för att jag vill?

- Fast då förstår jag inte varför du gör det. För jag vill inte och inte dina barn heller, sa hon och torkade bort fler tårar.

Han suckade.

- Ja, sucka du! väste hon. Men kom ihåg att det här är ditt fel. Jag hoppas att du vet det. Jag skulle aldrig svika dig och barnen. Aldrig!

Sovrumsdörren gled plöstligt upp.

- Jack gråter, sa Filip och tittade på dem med oro i blicken.