Kapitel 4

Kära läsare,

Ni är fina. Jag är så glad för er. Så tacksam för era uppmuntrande ord. Jag känner mej stolt och glad och varm och härlig. Utan er skulle jag aldrig våga publicera.

Jag skriver från boken som funnits i mitt huvud ganska länge. Jag har tänkt så många gånger att jag vill att någon ska läsa. Men jag har aldrig vågat. Nu har jag gjort det. Skrivit ner min historia som följt mej så länge.

Den handlar inte om mej. Inte om någon jag känner. Men såklart använder jag min känslobank. Saker jag känt och upplevt, sett och hört. En del av det jag skriver kommer direkt från mitt hjärta, en del från min fantasi.

Tack fina, fina ni! Utan er skulle denna text för alltid stannat i mitt huvud (och i Johans, för jag har tjatat om den länge!).

Kärlek till er!

Kicki

 Här kommer kapitel 4.

Sara

Hon låg på hans arm. Lyssnade till hans andetag. Han sov. Själv ville hon inte somna. Hon ville bara ligga där stilla och lyssna, känna hans kropp mot sin. Hon ville stanna tiden. Hon mindes att det var så här hon hade känt i början, när de precis träffats. Hon hade inte kunnat slita sig ifrån honom. Ville bara vara nära. Känna honom. Så kände hon nu, hon ville aldrig släppa honom. Aldrig.

- Sover du, viskade hon.

Det visste hon förstås, att han sov. Men hon behövde höra hans röst.

- Mmmmm... mumlade han.

- Niklas... Jag kan inte sova. Håll om mig, bad hon tyst.

Han vände sig mot henne. Flyttade sig närmare. Strök henne över ryggen.

- Försök sova, mumlade han.

Hon svalde. Tvingade bort gråten.

- Jag vågar inte, viskade hon.

Båda låg tysta.

- Varför då? frågade han.

- Jag är rädd för i morgon. Rädd för vad du ska säga.

Han tryckte henne mot sig. Pussade henne i pannan.

- Oroa dig inte för det. Sov nu.

Tårarna gick inte längre att stoppa. De trillade ner längs hennes kinder. Blötte ner hans axel.

- Lämna mig inte, Niklas, viskade hon. Jag gör vad som helst, bara du inte lämnar mig.

Hennes röst darrade. Han höll henne hårdare intill sig. Men han förblev tyst.

Niklas

Han hade precis somnat när hon väckte honom. Hon kunde inte sova. Hon sa att hon inte vågade. Han tryckte henne mot sig. Hoppades att det skulle lugna henne. Han kände hennes tårar. Det knöt sig i magen på honom. Det var han som orsakade dem och hur mycket han än ville, kunde han inte lindra hennes smärta.

- Lämna mig inte, Niklas, viskade hon. Jag gör vad som helst, bara du inte lämnar mig.

Han tryckte henne hårdare intill sig. Sökte efter ord som inte vill komma till honom. Han ville lossa hennes grepp, han ville därifrån. Han fick svårt att andas.

De hade älskat med varandra. Han hade njutit men inte känt sig närvarande. Hon hade hela tiden sökt hans blick, kysst honom, visat var hon ville ha hans händer. Han hade nästan blivit irriterad på henne. Han hade bara velat komma.

Hur hade det blivit så här? När hade han slutat längta efter henne? När hade hans lust till henne försvunnit?

Han stoppade sina tankar. Vågade inte längre in. Han kände att det fanns något där, något han inte vågade tänka. Något han bara anade.

- Mamma!

Det kom från Jacks rum.

- Jag går, sade han snabbt och lirkade sig ur hennes grepp.

Aldrig hade han varit tacksam över att någon av barnen tvingade honom att lämna den varma sängen. Nu önskade han att Jack aldrig ville sluta ropa. Kanske var han tvungen att sova kvar i hans säng.

Han lämnade henne gråtande i sängen.

Morgon

Hon vaknade av en liten hand som buttade på henne.

- Mamma. Mamma. Mamma.

Det var Jack som stod vid hennes säng.

Hon såg sig förvirrad omkring. Hon hade alltså somnat till slut. Hon låg på Niklas sida av sängen, ensam. Så mindes hon natten. Hur de hade älskat och hur han sedan hade lämnat henne gråtande kvar i sängen.

- Fjukost, pep Jack.

Hon väcktes ur sina tankar, lyfte upp honom i sängen och kramade honom hårt.

- Klart du ska få frukost, sa hon. Kom.

Det var mörkt i köket. Hon tittade på klockan. Den var halv sju. Hon var ledig idag men Niklas skulle jobba och Filip skulle till förskolan. Hon bytte Jacks blöja, satte på kaffe och serverade Jack gröt och macka.

- Jag kommer snart, älsking, sa hon till honom. Jag ska bara väcka pappa och brorsan.

Han låg i Jacks säng. Täcket hade trillat ner. Hon lyfte upp det från golvet och lade sin hand på hans axel. Han vaknade direkt.

- Vad är klockan? frågade han yrvaket.

- Halv sju. Väck Filip innan du kommer ner, sa hon och lämnade rummet.

De satt alla runt frukostbordet. Filip berättade om utflykten på förskolan dagen innan. Sara nickade och log mot honom. Hon såg i ögonvrån att Niklas tittade på henne. Hon mötte hans blick.

- Köper du vin på vägen hem? frågade hon.

Han tittade ner i gröten.

- Visst, svarade han. Men vi har väl en flaska hemma?

Hon skakade på huvudet. Suckade.

- Vad? undrade han.

- Jag vet att du har fullt upp med att tänka på hur lite du tycker om mig men jag påminde dig senast igår om att Kristian och Lousie kommer ikväll.

Hon ångrade genast sättet hon uttryckt sig på. Men det hade bara kommit. Hon hade inte kunnat hejda sig själv.
.
Niklas tittade på henne. Hon skämdes

- Visst fan, sa han. Det är ju fredag idag.

- Man får inte säga fan, utbrast deras uppmärksamme äldsta son.

- Fanfanfanfanfan! gastade deras yngsta.

- Neeeeeeeej! Ajabaja! Fy! tillrättavisade Filip.

- Fanfanfanfan! fortsatte Jack.

- Mamma, säg åt Jack! skrek Filip.

- Nu räcker det Jack, uppmanade Sara.

- Jag köper en box rött och några öl, sa Niklas. Det borde räcka.

Sara reste sig och började plocka undan frukosten. Niklas såg att hon torkade ögonen med kökshandduken. Han reste sig och gick fram till henne. Hon stod vid diskbänken. Han lade armarna om henne bakifrån. För hundrade gången viskade han förlåt i hennes öra. Hon drog sig undan. Försvann i på toaletten. Där blev hon kvar. Länge.

- Vi åker nu, ropade Niklas.

Sara kom skyndande. Hon pussade Filip hej då och önskade honom en fin dag på förskolan. Sedan gav hon Niklas en inköpslista och lyfte upp Jack som stod på hallgolvet och gastade i högan sky.

- Bli inte sen hem, sa hon till Niklas.

Sedan försvann hon med Jack uppför trappan.

- Jag älskar dig, mamma! ropade Filip efter henne.

- Jag älskar dig, hjärtat! svarade hon.

Niklas hörde att hon grät.