Besökare

onsdag 5 februari 2014

Phi Phi

Okej, den har bloggsessionen har tagit mej en kvall och en formiddag med tre olika datorer. Uppkopplingen ar var femte minut lika obefintligt som mitt talamod sa nu ger jag upp, for min egen, men mest for detta internetcafes innehavares skull. Nar jag fragade varfor jag kopplades ur hela tiden, ryckte de pa axlarna och fortsatte spela pa sina mobiltelefoner. Jag befarar att jag snart inte kommer att le lika trevligt mot dem om jag for femtonde gangen maste skriva om denna inledning eftersom allt forsvinner nar internet kopplas ur.

Och lite irriterad ar jag pa mej sjalv ocksa. Det ar ju ingen som haller en kniv mot min strupe och skriker, BLOGGA!!! Blogga, annars dor du!!!

Sa for nagra dagar nu utsatter jag mej inte for detta irritationsmoment mer. Vi far horas langre fram, helt enkelt.

Men denna text och dessa bilder lyckades iallafall fastna, sa hall tillgodo med ett inlagg dar prickarna over vissa bokstaver inte finns och dar ja,... Jag vet inte ens hur det kommer att se ut nar jag publicerar. OM jag nu KAN publicera, vill saga.

Naval.

Vi ar pa Phi Phi Island nu och har sagt hejda till Krabi for nagra manader (vi aterkommer dit i maj). Vi avslutade vår månad dar med middag på vår fina lilla restaurang.


Vi åt som vanligt supergott för 80 små kronor. Sandra var dessutom mycket nöjd med sin drink.



Igar morse lämnade vi vår lägenhet efter trettio fina dagar och skönsovande nätter.


Och det var i grevens tid för poolen pajade helt kvällen innan.


Gedigen packning.


And then...

Skräckresan.


Det trycktes på så många människor och så mycket väskor on a tiny little ferry att det inte fanns en kvadratmeter till övers. Så sjukt otäckt och jag lovar, när båten svängde, då var det sannerligen på tippningsgränsen.

Dock hann jag och Sandra aldrig sjösätta (alltså, jag är så elegant ordvitsig) våra planer att ta barnen i varsin hand och hoppa så långt från båten som möjligt för att inte sugas med i sjunket, for plotsligt var det land i sikte.

Framme på Phi Phi, helskinnade (!!!).


Inkvarterade oss i varsin bungalow.

Detta är tredje gången jag är här, på Phi Phi. Förmodligen också sista gången. Jag får tårar i ögonen av vad de har gjort med stället.

Stranden som jag minns som vit och utan både solstolar och barer, är nu fullsmockad med sådant. Vattnet ar smutsigt och det ligger fimpar och kapsyler (som du sa, Sanna) i sanden overallt. Och alla folk. My, God! ALLA FOLK!!!


Jag stod förstummad och kände mej ledsen över "förödelsen" medan mina ungar glatt och obrydda (saklart)sprang ut i vattnet bland öldrickande 20-åringar.


Jag satt sedan dar i skuggan under ett fult parasoll och kande mej bedrovad men tankte samtidigt att jamen, det ar ju bra att vi kom nu, da vet vi att vi inte vill tillbaka hit. Klart, liksom.

Efter ett par timmar drog vi oss tillbaka till våra bungalows och letade senare upp en restaurang. Pa kvallen nar alla barn somnat, satt vi pa terassen och njot av discomusik från tio olika barer. Vi hade lyckats boka hotell pa bargatan. Yay for oss! 

Jag och Sandra blev så nyfikna på partajandet och med detta "perfekta" läge var vi saklart tvungna att ge oss ut i vimlet. Men när vi nådde stranden och denna skrift;


Och folk med tusen ol och nagra buckets innanfor vasten, borjade hoppa/hjula/dyka genom ringen,


da kande vi pa nagot satt att vara glory days var over (eller sa har de precis borjat, beroende pa hur man ser pa det). Efter en stund med gapande munnar och lite fotande av spektaklet, traskade vi hem langs bargatan till varsin bungalow dar varsin man satt med varsin ol och vaktade varsina tva barn.

Jag: "Alltsa, det ar vansinne! Vansinne. Jag blev ju radd for folk."

Johan: "Har du inte sjalv varit 20 ar och pa resa?"

Jag: "Jomen, alltsa, jo... Men..."

Avslutade darmed den diskussionen och kande mej sjukt lastgammal och undrade vart aren tog vagen. Gick sedan och lade mej med resten av familjen i trygg sang med diskodunket i oronen och eldhopparna pa nathinnan.


I morse vaknade vi och at frukost pa hotellets restaurang som nu lag stilla och ode. Knappt en sjal langs gatan. Innan Vince hann fa i sej en endaste liten frukostbit, borjade han ma illa och kraktes sedan i en papperskorg. Nar Lennon atit upp sin frukost, borjade han ocksa ma illa och kraktes mitt pa gatan. Sa nu vilar vi i ACn och hoppas pa snabb battring.

Som sagt, glory days. Fast pa ett annat satt :)

Nu trycker jag pa publiceraknappen och funkar det sa funkar det. Och det vore ju bra. Funkar det inte sa hors vi om nagra dar. Fast det vet ju inte ni, att vi hors om nagra dagar, eftersom det inte funkat och denna text saledes inte blivit publicerad.

Oh my...

Trevlig helg! Det ska vi ha!





1 kommentar:

  1. Åk norrut!
    (Är det inte där man hittar det mer turistfria Thailand? Har jag läst..)

    SvaraRadera