Glädje och sorg.

Nej.

Jag vet verkligen inte hur jag ska skriva det här inlägget. Hur jag ska börja. Eller hur jag ska sluta.

Men, se! Nu har jag ju en början. Lika bra att fortsätta.

Men så tänker jag...

Vad ska jag skriva om? Först.

Ska jag börja med att berätta om mina underbara dagar i Paris, tillsammans med en av mina finaste vänner?

June <3

Ska jag skriva om hur härligt det var att få fira hennes 50-årsdag med henne, utan en ocean mellan oss?

Eller kanske ska jag berätta om den hetaste showen jag någonsin sett. På The Crazy Horse, i hjärtat av Paris? Jag kan ju berätta om hur snygga de var, de nakna dansarna. Om hur smakfull hela showen var. Hur galet häftigt jag upplevde det. Och hur gott bubblet smakade.

Eller så kan ni få läsa om geten jag kysste. French kiss in France ;)

Eller så berättar jag om alla baguetter jag stoppade i mej. Med betoning på alla. Aldrig har väl frukost smakat så gott. På en uteservering i Paris med underbara människor bredvid.

Men kanske borde jag först berätta om sorgen i våra hjärtan? Om vår fina hund som kanske inte kan stanna hos oss.

Som är sjuk och kanske inte kan få hjälp. Vår Geisha. Hon som älskar att simma, leka, hoppa, springa med barnen (inte med mej, hon hatar att träna), tigga mat och godis och hälsa på alla hela tiden.

Hur ska vi kunna vara utan henne? Hur ska barnen, som haft henne hos sej sedan de föddes, kunna förstå? Hur ska jag säga och när kommer mina tårar att sina?

Nej, kanske berättar jag om alla våra fina vänner istället. Alla vi har omkring oss hela tiden. Vänner vi älskar och uppskattar så mycket. Familj. Grannar. Vänner långt borta. Vänner på jobbet.

Jag med en av dem, Sandra.

Jag med ännu en av dem, Pamela.

Nä, alltså. Det blir för djupt. Och snart kan jag inte se genom tårarna. Orka!

Jag berättar om min sjukt goda American chocolate cheesecake istället. Det är mer lättsamt.

 

Eller min somriga och fräscha avocadodipp, kanske?

 

 

Fast nu när jag tänker efter så orkar jag inte skriva ner recepten. Inte ikväll iallafall.

 

Så jag kan väl skriva om denna här då,

 

 

vars tänder har blivit missfärgade sedan smällen. Nu måste han till tandläkaren igen. Och kanske blir han tandlös. Men han är glad ändå. Och söt som socker.

Jag kan ju också berätta om vår fotbollsspelare,

som är så fin och omtänksam att kärleken i mitt hjärta svämmar över.

Vince: Mammaaaaa! Jag är vaken! Kom och hämta mej!

Lennon: Vince, sssschhhh. Mamma sover. Jag kommer och hämtar dej istället och bygger något fint till dej.

Mina två pojkar. Lika fina <3

De hittade en igelkott.

Och nu ser jag, när jag läser vad jag skrivit, att allt jag tänkte skriva om, finns med. Kanske inte så som jag önskade, men jag har skrivit i alla fall.

Nästa gång jag öppnar denna sida och klickar på "Nytt inlägg", ska jag berätta om någonting stort. Jag ska skriva om vår livs resa. Den närmar sej och jag har länge tänkt att jag vill berätta om planerna och om hur det kommer att se ut för oss från oktober 2013 - april 2014. Nu känner jag mej redo för att göra det.

Men nu måste jag gråta igen. Över sorgen för Geisha och över lyckan för all kärlek i mitt liv <3