Vår resa.

Så här.

Jag lever ett gott liv. Jag har en finare familj än jag någonsin kunnat drömma om. En underbar make och två härliga barn. Jag har föräldrar och svärföräldrar i livet. Jag har syskon, syskonbarn, kusiner, fastrar, mostrar och många fler inom min släkt som jag älskar. Jag har underbara vänner. Jag har ett fint hus i ett område to die for. Jag har en hund och en katt. Jag är frisk. Jag gillar mej själv och min kropp. Jag har ett jobb som jag verkligen gillar och fantastiska kollegor. Jag har möjlighet att köpa den mat och de kläder jag och min familj behöver. Jag kan dessutom käka lunch ute ibland och jag kan också unna mej något jag egentligen inte behöver.

Jag saknar inget. Jag har allt jag behöver och mer därtill.

Men...

Och detta är inget sånt där dåligt men. Ni vet, ett sånt där "du är duktig och så, men...". Nä, detta är ett positivt men.

(Just to be clear, liksom.)

Vart var jag nu...? Jo!

Men.

Vi känner att vi måste pausa. Inte livet. Vi behöver inte pausa livet. Men vi behöver pausa livet här hemma. I Sverige. I Sjöboviken. Det liv vi lever just nu. För hur lycklig jag än är. Hur bra vi än har det. Så känner jag att vissa pusselbitar inte passar in.

En av dessa pusselbitar, som måste flyttas eller bytas ut, den viktigaste pusselbiten, den som gjorde att vi till sist fattade beslutet att pausa, är...

Barnen.

Ja, alltså de ska inte flyttas eller bytas ut! Så än behöver ni inte ringa soc!

Men.

Våra fina pojkar, som jag är så oändligt tacksam för och som jag är så stolt över att få vara mamma till, de har fått oss att på riktigt börja fundera på hur vi verkligen vill leva.

Vi har alltid känt att det är viktigt att spendera mycket tid med våra barn. Därför har vi valt att jobba så olika tider som möjligt. En av oss börjar tidigt och slutar tidigt. Den andra gör tvärtom. På så vis har vi kunnat se till att våra barn inte har särskilt långa dagar på förskolan och att vi får träffa dem fler timmar än bara de timmar de är morgon- eller kvällströtta. Vi har också tagit föräldradagar lite då och då för att barnen ibland ska ha korta veckor på förskolan.

Men sedan ett år tillbaka, har vi känt allt oftare att vi skulle vilja spendera ännu mer tid med barnen. Så kom vår resa till USA, den vi gjorde förra året under fem veckor. Det var då vi på riktigt bestämde oss för att ta tag i våra drömmar.

Jag är en sån där som tror att ingenting är omöjligt. Att veta vad man vill samt att fatta beslut kring vad man är beredd på att göra för att uppnå det man vill, är den svåraste biten. Det är också svårt att vara modig och våga sätta höga mål. Jag har behövt lyssna till många kloka och modiga människor för att inse att det bara är jag, and only me, som kan skapa det liv och den framtid som jag vill ha. Det har tagit lång tid för mej att fatta att inga mål är för höga. Men som sagt, ingenting är omöjligt. Och det tror jag på. Fullt och fast.

Vi har pratat och pratat och pratat, jag och Johan. Vad vill vi? Vad är viktigt? Hur skulle vårt drömliv se ut? Mitt i allt prat och funderande insåg vi hur svårt det är att se klart när man är mitt uppe i vardagen.

Jamen så här ungefär.

Jag: "Jag skulle vilja skriva på heltid. Leva på det, liksom."

Johan: "Ja, men skriv oftare då."

Jag: "Ja... Jo... Jag vet. Men du förresten, vem hämtar barnen imorrn?"

Johan: "Jag hämtar om du storhandlar."

Jag: "Ska vi skriva lista?"

Johan: "Ja. Kaffe, smör, bröd blablablablalblabla..."

Och vi ba, men jösses! Hur svårt kan det vara att drömma och sedan sätta upp ett mål och därefter arbeta för att uppnå det?!?!

Jävligt, svårt. Tydligen. Iallafall för oss. 

Jag känner att jag är så mitt uppe i livet att jag inte hinner andas. Ens om jag är ledig i flera dagar. Då är jag upptagen med att njuta, och det är ju bra, men sen är vardagsrullet igång. Och då är man där igen. Sova, lämna, jobba, hämta, laga mat, träna, plocka, sova and here we go again. Jag läste några kloka rader för ett tag sen och jag tycker att dessa är brutalt sanna.

"If you always do what you´ve always done, you´ll always get what you´ve always got."

Sant. Visst?

Det är inte det att vi är olyckliga. Det är bara det att vi vill mer. Annorlunda.

Så vi kom fram till att vi måste pausa. Vi måste trycka på stopp här hemma. Vi började prata om hur härligt det var när vi semestrade i USA. Att under fem veckor bara hänga med varandra. Ha all tid för oss och barnen. Inga tider att passa, ingen gräsmatta som behöver klippas, ingen vägg att tapetsera, ingen rabatt att rensa, inga skåp eller lådor att sortera etc etc. 

Under veckorna i USA, bestämde vi oss för att jag och Johan aldrig mer ska ta ut samma semesterveckor hemma i Sverige. Att vara lediga tillsammans i fem veckor hemma, känns inte bra för oss. Då är vi inte tillsammans. Då leker barnen med kompisar, någon av oss klipper gräset och den andra fixar med annat. Nä, ska vi ha semester ihop, ska vi åka bort. Så att vi inte hamnar i fixarsemestern och nästan aldrig umgås bara vi fyra.

För ett par månader sedan var jag på föräldramöte inför Lennons start i förskola och fritids. Efter detta möte hade jag hjärtklappning under flera dagar. För att underdriva. Det blev så tydligt för mej hur det egentligen är. För när jag hör pedagogen säga; "Om man som förälder börjar tidigt på morgonen så lämnar man barnet på fritids, som i sin tur lämnar till förskolan som sedan lämnar tillbaka barnet på fritids på eftermiddagen, för att barnet senare ska bli upphämtat där." ville jag börja gråta.

Det är ju mina barn! Ville jag skrika. (Precis som att ingen visste det.) Varför ska jag hålla på att lämna till något ställe som sedan ska lämna till ett annat ställe som sedan ska lämna tillbaka till första stället som jag ska hämta på. Det är ju galet! Ni är galna! Ville jag fortsätta att gasta.

Tills jag lugnade ner mej och insåg att de enda som kan ändra på detta, är jag och Johan. Det är bara vi som kan ändra på hur vår situation ser ut för vår familj.

Om jag ska uppfostra mina barn på det sätt som jag tror är rätt. Om jag ska ge all den kärlek och omsorg som jag vill ge mina barn. Då måste jag se till att finnas där för dem. Ofta.

Nu vill jag, innan jag fortsätter detta inlägg, betona att detta är vad VI tror på. I andras ögon kanske jag har fel och det är helt okej. Det liv vi väljer att uppnå är inte rätt för andra. Det sista jag vill är att någon av er ska tro att jag på något sätt dömer andra som gör annorlunda. Vi är alla olika och behöver olika saker. Thank God, för det! Jag menar, annars skulle ju alla vilja kyssa Jon Bon Jovi och hur skulle det kännas för mej?!?

Sen vill jag också tillägga att jag tycker att det är oerhört viktigt att mina barn umgås med andra vuxna och också är trygga med dem. Att de ser att vi alla är olika och att de känner att man kan plocka det bästa från alla i sin omgivning. Jag och Johan är inga som helst facit för hur man ska vara som människa, så såklart vill jag att mina barn ska ha många vuxna förebilder. Jag tycker att förskolan är en fantastisk plats för detta! Det jag inte längre tycker känns bra för oss, är de antal dagar och timmar jag spenderar utan dem.

Och med det sagt, fortsätter jag.

Vi bestämde oss för att resa. Ett år, var tanken. Men det strulade med visum och vi lyckades inte som planerat. Ändå kunde jag inte släppa det. Så igen pratade vi. Och pratade. Och pratade. 

Det resulterade i en 6-månadersresa. 3 månader i mitt älskade Amerika och därefter 3 månader i Thailand.

Och på frågan, som vi får flera gånger i veckan; "Hur mycket pengar har ni egentligen?" svarar jag; "Förmodligen mindre än de flesta vi känner."

Men vi pratade om våra drömmar. Vi satte upp ett mål. Vi pratade om vad vi var beredda att göra och offra. Och sen satte vi fart.

Nu är vi mitt uppe i det. Det är hus som ska hyras ut (oh, lord!!!), bil som ska säljas (som nu har krashat), saker som ska sorteras och säljas/skänkas/kastas, köpstopp i många månader, förskoleplats som ska sägas upp, tjänstledigt/föräldraledigt/semester som ska plockas ut, visum och försäkringar som ska fixas, hund som ska få tillfälligt boende (om hon nu blir frisk...), katt likaså. Och däremellan ska vi fortsätta jobba och ta hand om det vanliga.

Nu låter det som att jag klagar, men det gör jag inte. Jag bara konstaterar. 

Jag minns att jag sa till Johan, just efter att vi fattat beslutet att åka; "Varför gör inte fler människor detta? Alla säger ju att de är avundsjuka och vill göra samma grej. Det verkar ju inte så svårt och mycket pengar har vi inte heller så det hänger definitivt inte bara på det." 

Men det var innan vi började med alla förberedelser. NU fattar jag varför inte alla gör detta. Det är inte "bara" att åka.

Men vi har bestämt oss. Vi vill detta. Vi behöver detta. Vi tror på detta.

Och samtidigt som vi emellanåt andas i papperspåsar och stryker varandra lugnande på ryggen (läs: väser åt att varandra att det ju faktiskt var "ditt ansvar att ringa kommunen!") så är detta ett äventyr som kommer att knyta oss ännu starkare samman. Och det är den härligaste känslan jag vet! Jag och Johan. Vi. Ett team. 

Nå, vad säger ni? Vill ni hänga med i våra förberedelser? Och kanske sen på vår resa...?

Fast kanske det mest relevanta frågan borde vara; "Är vi galna? På riktigt?"