Chock.

Så här brukar mitt yngsta barn se ut (minus rolig hatt då);

Två inslagna tänder senare, ser han ut som sådan;

 

Ju fler timmar som passerar desto större blir överläppen och kinden. Färg: lila. 

 

När olyckan inträffade, igår kväll under hopplek med brorsan, när jag hörde smällen, tänkte jag att nu, nu har ungen inte en enda tand kvar i munnen.

Så jag gjorde precis så som jag tänkt att jag aldrig skulle göra om någon av mina ungar skadades. Jag vände mej åt andra hållet, blundade, höll för öronen och bad (läs: skrek) åt Johan; "lyft upp honom! lyft upp honom!"

Tigermamman to the rescue. Yeah, right...!

Det gjorde Johan. Lyfte upp honom, alltså. Och när jag såg att min make, som sällan reagerar starkt, efter att ha tagit bort Vinces hand från munnen, vände bort blicken och blundade, ville jag dö. Jag ville dö.

Jag tittade till slut. Såklart. Man är väl inte helt rubbad (fast det är man!!!!). Och under allt blod kunde jag skymta två inslagna små tänder.

Ett tandläkarbesök senare är inget mer konstaterat än att tänderna flyttat på sej och att vi nu måste vänta några dagar för att se vilken färg tänderna får. Kanske måste de dras ut. Kanske är tandbenet skadat. Kanske, kanske, kanske...

Jag ville smälla till den snälla tandläkaren. Av någon konstig anledning. Det är ju liksom inte hans fel. Fast ändå kände jag att han väl, efter alla år av utbildning, borde kunna borra med sin borr eller slipa med sin slip eller tandtråda eller vad vet jag, men något för guds skull, så att min unges tänder blev fixade.

Och ja, det är en orimlig begäran. Särskilt efter min egen "det-man-inte-ser-och-hör-finns-inte-insats".

Vår Superman/Spiderman/Ironman/alla-jävla-superhjältar-there-are, är i alla fall vid gott mod. Glad och envis as usual.

Men han är sannerligen inte sej lik på utsidan.

 

Finaste storebrorsan i hela världen,

har mått sämst av oss alla. Han var så chockad efter incidenten igår, att han hela tiden sa att han ville kräkas. Han grät och svettades och var så orolig att mitt hjärta höll på att brista. Han ville hålla i Vince, pussa och krama hela tiden. Lennon är en av de mest empatiska människor jag känner och jag vet att denna händelse kommer att sitta hårt fast hos honom. Länge.

Bröder <3

Så mycket oro man krystade ut tillsammans med de där ungarna.

Men nu orkar jag inte oroa mej mer. Så istället funderar jag på andra viktiga saker. Såsom; ska vi sätta ut huset för uthyrning i den eller den tidningen? Ska vi boka biljetten hem från vår långa resa idag eller imorrn? Hur ska vi göra med hemförsäkring? Var ska hunden vara när vi är borta?

Och,

bör jag kanske ta av mej armbandet av papp som jag fick i samband med inrusningen på Bon Jovi för en vecka sen?

Men det sistnämnda känns så sorgligt. Som om något tar slut. Oklart vad. Men ändå, en känsla av slut. Och det är aldrig roligt.

Vad tycker ni? Är det överdrivet att vara 36 år och inte vilja ta av sej ett konsertarmband? Som dessutom är så här snyggt!!!

Ja, jag vet att det är orimligt! Skadade ungar eller slitna "armband" - vad bör jag fokusera på, liksom?

Men det är troligt att jag fortfarande är i nån sorts chock.

Jag tänker att jag nog bör gå till sängs...