Men så slår den bistra sanningen till och jag inser att nja, kanske vill jag inte ta´t ändå. När det väl kommer till kritan, liksom. Fast det är klart jag skulle göra det. Ta det. Kräksjukan. Eller så kan ju Johan göra det. Pappan å allt.
Nog om sjukt.
Ni vet, Instagram. Gud, vad jag skrattade åt mej självt idag. Kände helt plötsligt att jag så gärna ville lägga ut en bild. Så känner jag aldrig. Bilderna kommer av sej självt i vanliga fall. Men idag ville jag lägga ut en bild även fast jag inte hade ett endaste litet uppslag. Så jag krystade fram några förslag. Jag stod där i köket å ba, jag och vinet kanske....
Eller inte!!! Hur käck kan man se ut, liksom?!?
Betänk också att det efter 30 tagningar blev sådär.
Och då kan man ju tänka att man ska ge upp. Man som i jag. But nooooo! Jag fortsätter. Tänker att om jag spexar till det lite då?
Jamen, för fan! Instagram. Det är Instagram det handlar om! Varför ger jag inte upp? För på riktigt, hur töntig får man bli?!?
Lyckligtvis gav jag upp till slut. Till allas trevnad.
Hörrni, den här veckan har varit fin. Sjukdomar med tillhörande VAB till trots. Jag har själv känt mej krasslig men det blev inte så mycket mer än ett par halsontsdagar av det. Därmed har jag kunnat antingen promenera, springa eller tabataträna och MY GOD, vad fysisk aktivitet gör susen. Men det gäller att hålla i. För när klockan är 20.00 och man precis halvsovit i någon unges säng, då är inte en springtur det mest lockande one can think of. Det är då jag tackar min lyckliga stjärna för Geisha. Hon måste nämligen ut och med sej behöver hon en matte.
Så som min bror brukar säga; "Det finns ingen medicin, det är bara att kriga". Eller som han ibland översätter det; "There is no medication, its only to waring." (han är världens finaste, bästa, härligaste and I love him, men hans engelska har aldrig klingat vackert")
Snöra på ba, det är bara att snöra på! Och ge sej ut i mörkret.
Känslan efteråt är värd varenda halkig kilometer i motvind. Jag springer dessutom fort och det hör inte till vanligheterna, kan jag lova. Fortheten (not a word, I know) kommer av rädslan för mörkret och det otäcka prasslet i varje lite buske jag passerar.
Näväl, skön veckoslutskänsla iallafall.
Fredag kväll och snart ska jag utså värsta programmet ever, Gladiatorerna. Men vad gör man inte för vackra söner. Helgen i övrigt hoppas vi på sol, utomhusvistelse och utrotning av magsjukebaciller.
Så en whiskey då. För att hålla sej frisk, menar jag. Till makens förtjusning.
Ha en fin helg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar