Det här med pynt.

Trettiofem.

Inte för ung men heller inte för gammal.

35.

En fin ålder.

Vince hade pysslat på dagis. Och jag tyckte att hans kreation liknade mej på pricken.

En arg 35-åring, det är jag det.

Fast jag börjar tina upp. Är inte alls lika arg ikväll.

Så jag köpte lite påsksaker. Tänkte att man väl borde pynta. Visserligen är jag usel på pynt, har ingen känsla whatsoever. Men jag körde på ändå.

Sen att jag gör det på dagisnivå, DET tycker inte jag har någon betydelse.

Alls.

En mamma med sina nykläckta kycklingar. Nog borde jag väl skicka bilden till någon sorts heminredningstidning, va?

Egentligen skulle det ha varit fyra stycken kycklingar. Men en dog. Han tappade huvudet.

Nu orkar jag inte pynta mer.

Min födelsedag så.

Jag blev överraskad av en mycket speciell vän.

Maria.

Hon skulle bjuda på lunch.

Så hör jag några som sjunger. Och in på mitt kontor kommer finaste Maria med mina föräldrar! Min mamma och min pappa har alltså kört all the way from Dalarna för att fira sin dotter. Hur underbara är inte dom?!? Åhhh, vad jag blev glad! Med blommor och blader kom dom sjungandes. Sen bjöd dom på lunch. Bästa lunchen på mycket länge <3

Och så glömde jag ta en bild på dom, mina fina föräldrar. Men jag skyller på åldern. Man glömmer så lätt nu för tiden.

En annan speciell vän hade skickat post. And oh, my God så glad jag blev över vad som låg i det tjocka kuvertet!

Älskar att mina vänner känner mej så väl. Jag vill krama ihjäl dej, Malin! TACK!!!

Mina grabbar känner mej också. Vet vad jag vill ha. Som jag suktat efter detta armband. Vill ha det på mej när jag sover!

Ja...

Som sagt.

35 år, I am.

Och det ska väl gå bra, det också.

Vad jag varit arg för?

A whole other story!