Utan att veta hur jag kommer att fixa nästa vecka, beundrar jag redan ensamstående föräldrar. Jag kan inte sluta tänka på att jag varje dag ska göra allting själv. Laga alla måltider (gör jag iof annars också), natta varje kväll, vara vaken varje natt (båda ungarna sover uselt!), vakna tidigt, plocka här hemma, ut med Geisha, tvätta, roa ungar, packa in och ur bilen, storhandla och ha vardag UTAN min andra hälft. Utan att kunna lämna över när jag tappat tålamodet. Veta att hur trött jag än är efter en dålig natts sömn, så är det jag som ändå måste fixa med lunchen och blablablabla...
Jag känner mej så splittrad i hur jag känner. Å ena sidan är jag nervös och ser inte fram emot att vara ensam. Å andra sidan känner jag mej usel som överhuvudtaget har sådana tankar. For God´s sake, jag har ju valt att bli mamma!
Men jag tänker vara uppriktig. Jag tycker inte att det ska bli kul. Alls! Jag tycker att det ska bli tråkigt.
And there I said it.
Anar att eventuella ensamstående föräldrar som läser denna blogg, himlar med ögonen och så även de som är själva med barn under veckorna. But I just can´t help it. Det är så jag känner. Det ska bli tråkigt! Jag vill att Johan ska vara hemma. Jag vill inte göra allt själv. Jag vill inte sova utan Johan.
Näpp, det vill jag inte.
Men jag ska göra det. Och det kommer bli bra. Om inte annat så får jag åtminstone dela säng med två ungar och en hund.
Kanske känns det så här för att hela sommaren varit så fylld av härligt umgänge att det kommer kännas ödsligt med bara två ungar och en hund.
Så här, på en uteservering, kommer jag inte sitta någon kväll i närmsta framtiden.
Men jag antar att det bara är bra. För efter denna sommar behöver familjen Agnemyr en rejäl detox. ALLA i familjen!
Och nu ska jag sova. Näst sista natten med hjälp i trappspringandet till ungar som vaknar trettio gånger i sekunder (och det är bara en liten överdrift).
Du får försöka se nåt positivt i det hela, även om det känns för jäkligt just nu... Att sakna varandra innebär ju att man uppskattar varandra ännu mer när man väl är tillsammans!! Visst känns det tråkigt, jobbigt och fruktansvärt ensamt emellanåt, men på något konstigt vis så lär man sig leva med det också och även det blir vardag till slut! Och förresten: Det finns ju inte en chans att man kan tröttna på varandra när man måste vara ifrån varandra då och då!! Och då sambon är på väg hem, så är det lite "nykärs-känsla" varje gång, dvs pirr i magen!! Jag hoppas att det blir för dig/er också!! Kram
SvaraRadera