Besökare

lördag 26 mars 2016

Första dagarna hemma

Jag shoppar bara när jag måste. När jag verkligen behöver något eller typ när mina kläder har gått sönder eller när Johan lite försiktigt påpekar att vissa plagg kanske har hängt med under lite väl många år. Då möjligtvis handlar jag nytt.

Inte för att Johan verkar ha koll på när jag behöver nytt, i och för sej...

Som när vi packade för att åka hem från Florida och jag sa till honom att jag skulle lämna kvar en tröja hos June och han sa; "Det var inte en dag för tidigt!" och jag undrade vad han menade eftersom jag köpte tröjan i höstas och han svarade; "Ojdå! Jag trodde du menade den andra gröna som du har haft sedan vi träffades." och jag blev sur på honom eftersom den andra gröna är min favvotröja och den kommer jag aldrig i mitt liv göra mej av med.

Men ändå, jag inser att jag måste förnya mej ibland.

På resor shoppar jag heller inte särskilt mycket men jag äääääälskar när jag hittar något som har "Kicki" written all over it. Så var det på denna resa, när jag hittade världens coolaste skylt som summerar mej alldeles på pricken. Jag ba, alltså Johan kolla! Johan ba, japp så är det! Men den var så otymplig och tung och dyr, så jag lämnade den orörd i butiken flera gånger. Men så kom jag på att jag snart fyller år och eftersom Johan är oromantisk och sällan överraskar mej (alltså, jag är likadan, so no hard feelings!), så fixade jag min egen present från honom. Den var tung och svår att packa och vi hade övervikt och var tvungna att stresspacka om på flygplatsen för att slippa böta 200 dollar, men det var de fanimej värt.

Nu ska den upp på synlig plats. Alltså, I love!!! Me in a nutshell.


Sen hade ju även andra skyltar passat men så mycket självinsikt behöver man väl inte ha, kan jag tycka...


Det ska bli väldans spännande att se om vi efter denna resa lyckas med konststycket att framkalla resebilder och fylla vår fotovägg... Vi har så sjukt många coola bilder från alla våra resor men se dessa ligger kvar i dator och mobiler. Bedrövelsen! Men som sagt, maybe this time we will rise to the occasion och få´t gjort.

Bebisen, som jag hade tänkt skulle stay a helpless lil baby lääääänge, har redan avverkat två krypstilar och är nu inne på sin tredje. Exakt precis på samma sätt som Vince flängde omkring back in the day. Och det, mina vänner, var inte roligt! Det gick alldeles för snabbt för hans bästa och jacken i pannan, bulorna och blåmärkena! Hoppas på att denna lilla tar det lite lugnare.

Än går det inte särskilt snabbt i alla fall.


Han blev sex månader igår, ungen. Helt sjukt att han varit utanför min kropp i ett halvår. Jag beklagade mej till Johan över att jag inte längre har någon bebis och blicken jag fick... Blicken! Inte den jag annars får, i sängkammarn och så.

Well, well. Alla vill vi olika här i livet.

(OBS! Skämt! Jag vill inte ha fler ungar, men ni mammor vet, sorgen när de två första månaderna är förbi. Pappor just don´t get it!)

Nu har vi varit hemma i två dagar och alla utom jag och Floyd har ställt om tiden. Johan och de stora pojkarna tar sej så fint upp på morgonen, så. Det gör inte jag och bebisen. Förvisso är vi lika trötta om kvällarna så det vette tusan vilken tid vi är på. Likaså är vi ständigt hungriga. Alltså, det tar en timme efter att jag har ätit and then the hunger! Tackar min tjocka bebis för att kilona inte fäster på mej längre. Som sagt, det blir amning tills han är tolv. Igen, får jag den där konstiga blicken av min man. What is up med den?!?

Nåväl.

Vi har packat upp alla väskor... Eh, förlåt, Johan har packat upp alla väskor. Vi har snart tvättat allt lortigt... Eh, förlåt igen, Johan har snart tvättat allt lortigt (jamen, jag har fullt upp  med amning och tidsomställning!) och snart ska vi åka och fira påsk med efterlängtade kusiner. Det blir fint!

Några bilder bara innan jag gör mej påskafin;

Vi har många paradis på jorden. Ett av dem är här i Sjöboviken.


Sol även här.


Aaahhhhh...


En Sjöboselfie;


Tacksam för fina dagar här hemma!




1 kommentar:

  1. Sonja Ritter26 mars 2016 11:34

    Hej Kristin. Vill bara tacka för att jag fått följa med på er USA resa. Eftersom Lena delat med sig har jag också kunnat se dina inlägg. Du skriver så trevligt och levande tycker jag. Och fina bilder. Vi känner ju inte varann egentligen, men jag tycker jag känner dig litet genom din blogg. Om du inte kan placera mig så är jag Sonja som var sambo med Ingvar. Tack och välkommen hem.

    SvaraRadera