Koh Lipe

Ja, det här med internet och så. Not so bra alls på denna lilla ö. Koh Lipe, that is. Men vi tänker att det väl är okej, att vi inte hela tiden är uppkopplade. Visserligen är vi inte det annars heller, wifi finns bara på hotellen, men ändå.

Koh Lipe, ja...

Ett paradis. Ni vet som i resekatalogerna. Turkost och klart vatten där man ser fiskarna och korallerna bara man tittar ner, man behöver inte ens ha cyklop. Kritvit sand. Och jag menar det verkligen, KRITVIT sand.

Men...

Så har vi människor förstört. Massor av vräkiga resorts, båtar upptöjda längs hela stranden, restuaranger everywhere och folk, folk, folk. Inte så många västerlänningar dock. Här semestrar asiaterna. And there are many of them, kan man väl säga.

Som sagt, turkost och vitt.

Vi bor på stranden med mest aktivitet och flest turister, Pattaya Beach. Men går vi tvärsöver ön, kommer vi till Sunrise Beach, som är lite lugnare.

Vi gapar lika stort varje gång vi kliver ner i vattnet. Så sjukt vackert.

Möte med Nemo nästan varje dag. Fascinerade pojkar ligger i timmar och glor.

Vi bor i ett litet, litet krypin. Men det räcker till oss. Här ser ni verandan och poolen.

Sängen tar upp halva rummet. Sjukt mysigt att sova där.

Utsikten från vår veranda, där vi om kvällarna sitter och pratar jag och Johan, är den finaste vi haft på denna resa. Kanske inte den finaste att vila ögonen på, men fantastisk på ett annat sätt. Utsikten är en byggarbetsplats. Där byggs det från tidig morgon till sen kväll. I hettan. På kvällarna duschar arbetarna i en slang eller så badar de i dypölen nedanför. En stark bygglampa har de som belysning när de sitter och röker om kvällarna innan de lägger sig på cementgolven och sover. En bebis har någon av dem med sig också, den kryper omkring i dammet, söt och nöjd. Och där sitter alltså vi. Vi som sen går in i ett svalkande rum med AC och på morgonen efter får vår frukost serverad. Tacksamhet är inte ett ord som täcker det vi känner. Inte djup tacksamhet heller. Det är beyond det.

Vår utsikt - byggarbetsplatsen.

Dagarna består av mycket skrivande för min del och utforskande för pojkarnas del. Jag och Johan turas om med att promenera/jogga och också få tid till att bara sitta i lugn och ro. I meditation. Annars läser vi en del, löser korsord och leker. Pratar mycket. Äter förstås. Vi försöker hitta billiga ställen att äta på, det är dyrt på denna ö och vi har dessutom blivit bestulna på pengar igen. Bankomaten gav tusen kronor mindre än vad det drogs på mitt konto. Samtidigt hade en räkning där hemma kommit på villovägar och därmed till inkasso. Så lite sparbeting alltså. Inget allvarligt, men vi är lite försiktiga.

Sådana saker får oss också att fundera. Som att pengar är pengar är pengar. Och de behövs förstås. Men vi behöver bara tillräckligt och det har vi. Vi behöver inte mer. Och pengar måste flöda (obs! inte slösas!). Som med allt annat. För att få plats med nytt måste något bort. Både mentala och fysiska saker. Det pratar vi om.

Dessa månader på resande fot har gjort så mycket med oss. Vi går från klarhet till klarhet med vad vill och behöver i livet. Människor vi möter och sådant som vi ser och upplever, ger oss fantastiska perspektiv. Saker har visserligen aldrig varit särskilt viktiga för oss men nu känner vi det så starkt. Vi ska äga så lite som möjligt.

Sen det här med hur yttre omständigheter påverkar oss. Som när vi upptäcker att vi blivit bestulna - hur reagerar och agerar vi? Eller om något oväntat händer, något som inte blir bra, som inte blir som vi tänkt oss (händer ofta på resande fot) - hur tar vi det? Hur låter vi andra människor påverka oss, andras beteenden och attityder? Hur länge låter vi en yttre omständighet hänga kvar och påverka egentligen? Ni vet, en dålig sak händer och den onda spiralen är ett faktum. Vi har mycket arbete kvar att göra med oss själva där, det märker vi. Tråkiga saker som händer är ju ofta saker som i längden ger något bra. Som får oss att tänka efter och lära oss något. Men det är svårt. Det är svårt att ha ett öppet sinne och försöka se utanför sina egna ramar och gamla erfarenheter. Det är svårt att släppa kontrollen, inte hela tiden känna att man själv måste vara den som ska tänka ut och fnula på hur saker och ting ska gå till. Att hela tiden våga vara öppen för vägar och lösningar man från början aldrig hade kunnat tänka sig.

Det är svårt att skriva förståeligt vad jag menar, upptäcker jag :) Det låter flummigt. Men för oss är det väldigt konkret och det känns så härligt! Vi är verkligen på rätt väg. Det känner jag med varje liten del av min kropp. Trots oro och tvivlande ibland. Men så ska det vara. Motsatser i livet. Annars kan vi aldrig veta vad vi tycker, vill och är på väg.

Jaja...

Vi har tre dagar kvar här, sedan tar vi färjan över till Malaysia. Där bor vi ensamma i en vecka för att sedan möta upp med efterlängtade vänner. Det känns fint. Vi längtar efter dem. Vi längtar väldigt mycket efter nära och kära. Vi har vänlängtan men ingen hemlängtan :)

Ett par bilder som avslut.

På Sunrise Beach går vi på morgonen i soluppgången.

På Pattaya Beach tog vi en av kvällarna en drink. Det var mysigt och ganska så sött.

Till sist. Här ser ni en bild på högvatten och lågvatten. Fotad från samma plats. Jag kommer aldrig, aldrig sluta fascineras av detta.

Jamen, titt får ni se! Titt på skillnaden!

Nu så, ska jag försöka publicera. Hoppas på god uppkoppling under sekunden jag trycker på publiceraknappen.

Hej så länge!

Koh Jum

Vi har just lämnat paradiset. För det är det. Koh Jum är paradiset.

Kilometerlång strand, klart vatten, knappt några turister, lugn och ro. Färjan går inte ens ända fram, man måste ta en longtail-båt ut på (det jävligt blåsiga) havet för att komma dit och därifrån. Återkommer till det.

Här ser ni vår bungalow.

Utsikten från den.

Fint välkomnade igen.

Toalett med tunna (?!?!).

Gungor vid stranden.

Hängmattor också.

Morgonjogg på stranden i soluppgång.

Middag och strandlek i solnedgång.

Inga stora och vräkiga resorts. Bara enkla bungalows och hyddor.

Finkorning och mjuk sand men också vacker snäckstrand.

Klart vatten.

Skrivarstugan dessa dagar.

Ranglig rockbar på stranden på klipporna i djungeln. Med en väldigt questionable bartender. En döv kille tog kortet och jag fick teckna ASL!

Barutsikt.

Koh Jum är en av de vackraste platser jag någonsin besökt. Fantastiska dagar på så många sätt. Stora krabbor. Små krabbor. Överallt. Uppspolade bläckfiskar som krabborna festade på. Musslor. Snäckor. Fiskar kring benen. Närmare naturen än så kommer man inte.

Inspiration. Lycka. Tacksamhet.

Idag lämnade vi lugnet. Packade ihop oss och bohaget. Begav oss sedan ut med den djupt liggande longtail-båten på ett hav med sjögång. Jag andades. Försökte göra det lugnt.

Så kom färjan.

Och sex longtail-båtar lade till vid den. Det var vågigt, rangligt och illamåendeframkallande. Men det gick.

Nu mellanlandar vi på Lanta innan vi imorrn åker till ännu en, av oss, obesökt ö - Koh Mook.

Vi tog en natt på hotellet med bebisen. De blev så glada att se oss igen så vi fick ett mycket finare rum än vi betalat för.

Jag och Johan har för första gången på flera månader en egen säng!!!

Barnen också!

Som sagt, detta är bara en mellanlandning och imorrn drar vi vidare. Vi är alla spända och så tacksamma för detta äventyr.

Våra killar, alltså. Vi är så sjukt imponerade av dem. De har verkligen anpassat sej efter ett liv på resande fot. De åker båt, bilflak, tuk tuk och flyg utan att klaga. De tycker att det är roligt och spännande och ser det fina med alla ställen vi hamnar på. "Vilken god frukost!" Vilket fint rum!" "Vilken rolig strand!" Utbrister de. De leker med varandra, utforskar och gnäller så sällan att jag har glömt hur det låter. De håller sams och har blivit så tajta. Det kommer ofta fram människor och påpekar vilka fina pojkar vi har som leker så fint med varandra och verkar så lugna. Vi är stolta, lyckliga och tacksamma föräldrar till dessa två <3

En av dem.

Den andra.

Koh Mook imorrn, alltså. Klockan 08.00 blir vi upphämtade.

Hörs!

Familjebesök!

Vi trodde inte att det var sant. Men det var det! Älskad bror/morbror/svåger med fiiiiiinfiiiiin tjej flög över haven och vips så vad de här.

Erik och Evelina <3

Jag blev grinfärdig för att det var så underbart att de plötsligt var här och barnen var sååååå uppspelta och lyckliga och då blev jag ännu gråtigare. Gråtigast blev jag när de bjöd oss på middag och gav barnen pengar till att köpa legogubbar som de tittat på tusen gånger men inte haft råd att köpa.

Tack räcker inte. Vi älskar er, E och E!

Idag sa vi hejdå till Long Beach. Fina dagar har vi haft här.

Lycka. Lugn. Ro.

Väskorna är packade och imorrn bitti reser vi vidare. Koh Jum är nästa destination.

Så nu tömmer vi kylen.

Inga större förhoppningar på internetuppkoppling på Koh Jum, men man vet ju aldrig. Hör av mej när jag får möjlighet.

Kärlek <3

Lugnare ett tag.

Så kom äntligen regnet. Välkommet och uppfriskande.

Vi ba, aaaaahhhhhhh! Och då slutade det. Två minuter senare blev det varmare än någonsin och några timmar efter det gick strömmen på hela ön. Då blev det både varmt och kolsvart.

Fyra stycken i en säng i en bungalow i 30-gradig värme är inget jag rekommenderar. Självklarheter som vatten och AC blir genast det enda man känner att man behöver. Jag funderade en stund på att ta mej ett nattdopp i poolen men bäst som jag låg där i mitt och grabbarnas svett, kom strömmen tillbaka. Med den också AC och vatten. Aaaaaahhhhhhh!

Idag är det molnigt. Igen, aaaaahhhhhh! Under joggingturen i morse kom det några regnstänk och alltså, jag var helt salig. Det är liksom inte som det är med regnet i Sverige, när det väl kommer där så tenderar det ju att stanna kvar forever. Dessutom blir det så satans kallt. Här kommer det som en befrielse en stund, men det blir varken kallt eller grått och fult. Timmen senare kan man kisa mot solen igen.

Eller så kan man kisa på badande killar medan man knaprar chips och popcorn.

Jag kommer för ett tag ta det lugnare här på bloggen, inte skriva så mycket. Jag måste fokusera på annat håll en stund. Kände att jag ville skriva det, några av er har undrat varför jag inte skrivit sedan i onsdags, om det här hänt något särskilt. Det har det alltså inte, jag ägnar mej åt ett annat skrivprojekt och dessutom en del distansjobb. Jag kommer såklart att titta in och meddela oss, var vi befinner oss och så, hur det ser ut och hur vi har det. Lite bilder och några meningar tar inte så lång tid, men långa och genomtänkta (det sista, om jag får säga det själv) inlägg dröjer jag med ett tag.

Så här ser det ut under närmaste framtiden;

Vi har fyra dagar kvar på detta ställe och sedan drar vi vidare till tre småöar för att om två och en halv vecka landa i Malaysia (var ÄR flygplanet?!?!). Där kommer vi att möta upp vänner vilket vi längtar massor efter!

Vi har det fortsatt fint. Mycket fint. Vi badar, solar (nej, det gör vi inte, finns det nåt tråkigare, men vi är i solen), leker, tränar, skriver, läser, pratar, äter och spelar fotboll.

Promenerar i solnedgången och så där. Inget märkvärdigare än så ;)

Så vet ni.

Önskar er alla en härlig söndag och vidare en bra start på en ny vecka!

Dålig dag

Dålig dag igår. Riktig dålig. Varför vet vi inte. Inga gnälliga barn och heller inga större missöden. Kanske berodde det på att jag inte kände mej i form. Ont i halsen och varm i ögonen. Kanske är det flytten som ruskat om lite, det tar ju ett tag att känna sej hemma på ett nytt ställe.

Eftersom dagen inte kändes bra, körde vi en oroliga timmen på kvällen. Den gjorde sannerligen skäl för sitt namn. Usch! Verkligen usch. Det var oro hit och dit, tvivel om ditten och datten. Men mitt i den här timmen lade vi märke till en intressant sak - allt som annars är vad det som håller oss hoppfulla, lyckliga, lugna och glada, är exakt de saker som gör tvärtom när vi tvivlar. Helt sjukt! Ytterligare ett bevis på att det är tankesättet och attityden som avgör hur livet ser ut.

Exempel;

Den här resan gör vi för familjen, för att få vara tillsammans. Väl värt att spendera pengar på. Vi ser på det som en investering, ett äventyr som kommer att svetsa oss samman och ge oss erfarenheter för resten av livet. Barnen slipper tidiga morgnar och förskolan på dagarna och jag och Johan behöver inte pussla och gå om varandra. Det är en fantastisk resa på så många sätt och vi skulle aldrig byta ut den mot något.

Så kommer en sämre dag. Eller snarare, så hälsar rädslan på och då ba;

Oh, no!!! Gud, vad håller vi på med? Barnen får inte träffa sina vänner på åtta månader och vi har knappt någon inkomst under ett halvår. Tänk om vi kommer hem och ingenting är förändrat? Tänk om vi har spenderat alla pengar förgäves. Skulle vi ha stannat hemma och investerat i huset istället?

Skittankar!

Å ena sidan är jag glad för sådana här dagar, för när de är över - som idag- då inser jag ännu mer hur oerhört viktigt det är att ha en positiv inställning till allt som händer. Men å andra sidan oroar dessa tankar mej. Är det en varningssignal som vi bör ta på allvar...?

Att inte veta vad som händer i framtiden får oss att leva i nuet, vilket är bra. Men! Att inte veta vad som händer i framtiden är oroande och får oss att tänka och fundera kring om vi spenderar vår tid och våra tillgångar på rätt sätt.

Vi vet inte vad som händer i framtiden - kanske händer det som vi drömmer om. Oh, the excitement!

Eller.

Vi vet inte vad som händer i framtiden - kanske pajar värmepannan där hemma and there goes our savings.

Å ena sida - å andra jävla sidan. Ljust - mörkt. Glatt - ledsamt.

Life, helt enkelt. Frågan är bara hur vi väljer att se på allt. Igår valde vi fel, det är jag helt övertygad om idag.

Egentligen var det inget viktigare än det jag ville skriva. Nu måste jag arbeta. Hade ett fint möte med en kollega igår som gav mej energi och glädje. Fick också ett fint meddelande av en annan kollega som skrev så varmt och upplyftande att jag fick tårar i ögonen. I morse vaknade jag och hade två meddelanden från två vänner och deras ord är förmodligen en av orsakerna till att dagen idag känns oändligt mycket ljusare än dagen igår. Är så otroligt tacksam för vännerna där hemma! Jag måste komma ihåg att förmedla det oftare till dem.

Fler fina saker att vara tacksam för;

Lennon: "Nu Vince håller du mej i handen. Plankorna är lösa och du kan ramla för dina fötter är så små."

Vince: "Okej, Lennon."

And off they go <3 (plankorna är rena bryta-benen-fällan, kan jag meddela)

Tack för vänner, familj och kärlek! Tack för hoppfullhet och spänning!

Och med det önskar jag er en fin torsdag!

Åter på Long Beach

I morse var det dags att packa ihop vårt lilla bohag igen. In med allt i åksjuke-taxin.

När vi kom fram till vårt nya hotell fick vi vänta några timmar innan vår bungalow stod till vårt förfogande. Inga problem att fördriva tiden dock.

Vi gick några få fina meter till stranden.

Så blått. Så underbart.

Hej igen, Long Beach!

Vi ägnade någon halvtimme åt mack-kastning,

för att sedan käka lunch på en av våra favvorestauranger sedan sist vi bodde här.

Efter lunchen firade vi vår flytt med te, kaffe och glass,

och då hade två timmar passerat.

Vi fick så nyckeln till bungalowen som ska vara vårt hem i nio dagar och gjorde oss hemmastadda.

Utsikten från vår veranda.

Fint välkomnande, som alltid här i Thailand.

Poolen funkade alldeles utmärkt också.

Ikväll käkade vi middag på stranden och promenerade sedan tillbaka hemåt. Med paus för nya hobbyn, då - mackkastning.

Vi som inte delar detta intresse, tog en suddig selfie istället.

Jag har precis fått fotmassage (aahhhhh) och nu sitter jag och Johan på vår uteplats och lyssnar på grannarna som skypar med Sverige. De gör som vi, skriiiiiker när det pratar via nätet. Alltså, varför gör man det?!?

Imorrn bitti  är det min tur att strandjogga i arla morgonstund, så snart tänker jag krypa ner hos mina grabbar.

Allt känns fint.

(Om dom bara kan hitta det där flygplanet nån gång!!!)