Sliten.

Låt mej berätta varför jag ser så här dan ut.

Först och främst för att den hära;

ramlat på huvudet och svimmat.

Jag hör ett gallskrik. Sen blir det tyst. Sen hör jag Lennons röst.

"Vince sover."

Mitt hjärta stannade. Jag lovar! Stannade.

Sen gallskrek han. Somnade därefter. Då kom jag på att jag kanske borde ringa någon sköterska. Jag känner typ tusen duktiga sådana. Jag ringde tre av dem. Och sen sjukvårdsupplysningen. Alla sa att jag borde åka in till akuten.

Oki.

In till akuten.

Och nu vill jag skriva om det usla bemötandet och om de tusen människorna som satt i väntrummet och betedde sej märkligt och opassande. Men jag väljer att inte göra det. Helt enkelt.

Vi åkte hem, jag och Vince. Efter rådgivning väckte vi honom under natten. Kollade att han verkade okej. Det var jätteenkelt att bedöma. En trött 2-åring klockan 02.00.

- Vince. Viiiiince. Viiiiiince! Hur mår du?

- Neeeeeeej! Neeeeeeej!

- E du trött?

Duh!!!

Nu klagar han på ont i pannan. Men det brukar han göra ibland. Som sagt, jättelätt att bedöma en 2-åring. (ironi) (just to be clear).

Sen har vi den hära;

Han är borta. Puts väck. Inte likt honom. Översocial och kärlekstörstande som han är, vår gode Ozzy.

Jag har alltid varit beredd på att våra katter kanske kan försvinna. Bli överkörda, tagen av räven eller något annat otäckt. Så har jag sagt att, ja...katter är katter är katter. Inte känt någon oro eller så.

Men nu ba, okeeeeej. Nu räcker det. Nu kan du komma hem. Nog har jag liiite ont i magen allt. Han är ju så fin.

Sen har vi den hära;

Väldigt gott!

Men kanske borde jag ha ätit någonting under lördagskvällen. Lite darrigt dagen efter. Men vi hade ju så trevlig, jag och fina vännen.

VAB idag, alltså. Trött efter natten som varit fylld av väckningar.

Botar tröttheten med det hära;

Trots allt har vi haft en fin helg.

Riddarspel med härliga vänner. Häng med mina bästa.

(Japp, ska klippa luggen. Soon enough.)

Verkligen, min bästa!

Ny vecka.

Önskar er en fin sådan!