Att stiga upp i ottan och lämna två ledsna barn på förskolan för att sedan köra vidare till jobbet, jobba hela dagen, komma hem, laga mat, plocka, tvätta, natta ungar, träna, sitta i soffan en sekund och sedan hoppa i säng.
Nä. Å nä.
Men man har ju gjort en massa val här i livet. And here one is. Mitt in the vardagsträsk.
Vince verkar iallafall må bra. Röjer upp å sådär. Precis som vanligt.
Lennon verkar också må bra, trots lite oro på nya förskolan. Å så är han stolt över sin solros som han tog hem från sin gamla förskola i början av sommaren. En smal liten solrosstjälk i en minikruka som han hade stora förhoppningar för. Jag tittade sorgset på honom. Arma unge med en mamma utan minsta nyans av grönt på fingrarna.
Men så tog maken över planteringen.
Visst, visst, den är stor å så. Men den är minsann inget mot mina tätt växande salladsblad och morotsblast. Alltså man ser ju knappt jorden mellan allt det gröna!!!
Tråkigt iallafall att vissa måste skryta om sina växter och ba, kolla den är större än vår största unge.
Annars sitter jag här i soffan och undrar när Johan inte längre kan hålla tassarna i styr, utan bara måste slänga sej över mej. Tänker att det måste vara mycket svårt för honom att motstå mej ikväll.
Nä, ni. Nu måste jag sova om jag ska orka morgondagens pusslande.
Jag ber förstås om ursäkt för min något negativa framställan av vardagen men den kom som en chock för mej. Hade glömt hur varenda liten minut räknas och hur bedrövligt mitt morgonhumör faktiskt är. Särskilt före klockan 06.00 piiiip.
Så gonatt då!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar