Besökare

söndag 18 september 2016

Om att hoppa

"Jaru, det här blir spännande att se. Eller nä, det blir jobbigt att se. När du misslyckas. När du inser hur dumt gjort det var att säga upp dej från en heltidstjänst med bra betalt. Och jag upprepar och betonar; HELTIDSTJÄNST MED BRA BETALT. Men visst, visst. Följ ditt hjärta du. Ditt löjliga lilla hjärta som såklart inte förstår konsekvenserna av att säga upp sej från en HELTIDSTJÄNST MED BRA BETALT. Ett hjärta som omöjligt kan veta att du har en familj, ett hus, två bilar, studielån och tja, diverse andra utlägg. Men som sagt, följ hjärtat du. Jag menar, vem är jag att komma och säga att det blir katastrof? Fast alla normala människor på denna jord självklart fattar det. Ja, utom du och ditt hjärta då. Suck..."

Om ni visste hur högt den här rösten ekar i mitt huvud. Om ni visste hur många andetag jag måste andas i lugn och ro för att tysta den. Eller tysta den förmår jag inte, men jag lyckas åtminstone tygla den och mej själv. Mej själv, så att jag inte ska lyssna på den och springa tillbaka till min arbetsgivare, falla på knä och böna och be; Ge mej mitt jobb tillbaka! Jag ångrar mej! För faaaan!

Det här är det läskigaste jag någonsin, någonsin gjort. Det går inte ens att jämföra med hur läskigt jag tyckte det skulle bli att trycka ut en unge från ett ställe som jag liksom på intet sätt kunde fatta var till för att trycka ut ungar ifrån. Men det gick ju. Alldeles utmärkt. Tre gånger dessutom! Så då borde väl detta gå också.

Right...?

I måndags, efter att jag skrivit under den där raden på pappret som talade om att jag nu inte längre hade en FAST ANSTÄLLNING MED BRA BETALT, och jag gick för att möta min familj, tänkte jag att jag nog måste ha blivit galen ändå. Inte för att jag kände mej rädd eller orolig eller på något sätt ångrade mej, utan för att jag INTE kände dessa känslor överhuvudtaget. Jag var helt enkelt rädd och orolig för att jag INTE var rädd och orolig.

Mental träning. Ironin i att det är vad jag ska jobba med nu framöver fast mest behöver det själv just nu. Men jag antar att det väl är bra, att jag liksom får använda mej av de verktyg jag hjälper andra människor att använda sej av. Nu får jag återigen se om min mentala styrka kan hjälpa mej. Såsom den har hjälpt mej genom saker jag gått igenom som jag från början tvivlade på. Saker jag gått igenom som då liksom nu, fick mej att på allvar undra om jag ändå inte blivit skvatt galen.

Men samtidigt!

Den här härliga känslan av frihet! Spänning! Hopp! Glädje! Pirr i magen! Shit, alltså, det är coolt! Jag satsar verkligen på det jag drömmer om att få jobba med - Mental Träning. Jag ska alltså, genom att uttrycka mej både verbalt och i skrift (en dröm i en dröm, eftersom jag älskar att skriva) samt genom yoga, kanske inspirera andra människor till att hitta sin väg i livet. Sin lycka. Sin styrka. Och sin glädje.

Hemsidan är ute. Ett instagramkonto är öppnat och jag har redan börjat med några små, små uppdrag i rätt riktning. Hösten kommer jag att ägna åt till att - och detta kommer bli en stor utmaning för mej - marknadsföra mej själv. Hitta vägar till att sprida vetskap (kanske inte korrekt uttryckt på svenska men ni fattar) om att jag finns och om vad jag gör.

Det är verkligen verkligt. Jag har verkligen satt bollen i rullning. I verkligheten! Underbart, fantastiskt och så sjukt sjukt utmanande att jag svettas. Och det ymnigt.

Men hur det nu än känns. Hur högt den där rösten än hånar mej. Så finns det inget annat alternativ för mej. Jag vill detta! Så mycket, så mycket. Och att jag inte skulle testa, att jag inte skulle kasta mej ut för att se om det är en fallskärm eller ryggsäck jag har som "säkerhet", finns inte som valmöjlighet för mej.

Dumdristigt, hånar rösten mej.

Det enda rätta för dej, viskar mitt hjärta.

Och det är, som ni förstår, den sistnämnda stämman jag lyssnar och tror på.

Som det alltid varit för mej. Ända sedan jag var mycket, mycket liten. Det jag kände, det gjorde jag. Hur rädd jag än var. Hur tokigt det än kunde gå. Hur mycket "förnuftet" än skrek neeeeeeej, nej för i helvete! Många gånger gick jag vilse. Många gånger utmynnande de vägval jag gjorde i förtvivlan, olycka och sorg. Men lika många gånger blev det så rätt. Så härligt. Så fantastiskt. Och så alldeles, alldeles underbart!

Det fina med allt det här då. Med val jag har gjort och som lett till både "bra" och "dåliga" saker, är ju det att hela alltet har format mej till den jag är idag. Hela alltet har gett mej allt jag har och gör idag. Min familj, för att ta det mest fantastiska exemplet. Utan alla olyckliga år, hade jag aldrig träffat Johan och inga söner hade då blivit uttryckta därifrån jag aldrig trodde att de skulle kunna komma. Så att säga :)

Så hur det nu än går med detta, så kommer det att gå bra. Jag kommer att göra det jag är menad att göra och jag kommer att få lära mej det jag behöver lära mej. Om jag bara kan ha ett öppet sinne och fortsätta våga se mej själv som den jag är och våga lära mej sådant jag kanske är rädd för men behöver lära mej.

Och som en klok vän skrev till mej igår; Ingenting händer som du inte är förberedd för.

Det känner jag också, någonstans djupt därinne. Jag är redo! Redo för whatever comes my way.

Så. Bring it on!


Vince: "Nej, mamma! Gör det inte! Tänk om du ramlar när du står på huvudet!"

Jag: "Jo, ta kort nu!"

Vince: "Okej!"


Jag: "Åh, tack!"

Vince: "Hahahahahahahahahaha!"


"But we're never gonna survive, unless
We get a little crazy."

Klicka och lyssna; CRAZY Det gör jag. Typ hundra gånger om dagen!

Och när ni ändå klickar; http://mentalstyrketräning.nu/
Instagram: mentaltraningforforaldrar