Skitsnack

Meningar vi säger här hemma these days;

"Nu ska jag bajsa. Behöver någon kissa innan?"

"Nu är det kiss gånger tre där inne så den som går nästa gång måste spola."

"Lennon, kom fort och roa Floyd! Tankbilen är här så vi får använda det vatten vi vill och jag måste bara duscha."

"Mamma! Får jag spola?" "Neeeeeeej!!!!" "Men jag råkade bajsa."

Som ni förstår har vi inget vatten. Ingen som bor i vårt område har det. Det är vattenpumpar som går sönder, dåliga inflöden, tomma brunnar och en massa skit i det vatten som sedan kommer. Kommunalt vatten skulle ha kopplats in typ förra året men det förhalas och byråkratin visar sej från sin allra härligaste sida.

Jag brukar titta på det uuuuuuunderbara programmet "Familjer på äventyr" (egentligen vill inte jag och Johan se det för vi blir så sjukt avis på de som är med att jag ibland får en klump i magen) och denna säsong är det en familj som bor i norraste Norge och åker på expedition till Svalbard. Alltså, världens ände typ. Men vad jag kan utröna så har de vatten i kranarna. TROTS the remote place they live in. We - not so much! Och då bor vi alltså två kilometer från en av våra stora motorvägar som två mil åt båda hållen leder till rätt stora orter. Vi bor inte, som man kan tro, in the middle of nowhere.

Alltså, det är sååååååå svårt att planera sin vattenanvändning. Det är ungefär lika enkelt som gravid att planera sin egen vattenavgång, dvs omöjligt.

Jamen, typ;

Fan också, jag måste bajsa. Igen! Tredje gången idag, vad är oddsen för det, liksom... Oj, det blev mycket denna gång också. Suck... Då får jag lov att sluta äta så mycket fibrer imorrn. Det här håller inte. Tankbilen kommer på eftermiddagen...hmmmm...kanske kan jag hålla mej till det. Ska du OCKSÅ bajsa, Vince? Igen? Faaaaan!

Eller;

Helvete!!! Jag blev för svettig av yogan, nu måste jag skölja av mej. Men om jag tar våtservetter till att börja med. Jag kan ju värma dunkvattnet och tvätta av det värsta, kanske. Hmmm...

Ovant, detta planerande. Mycket skitsnack blir det.

I alla fall.

Bra saker med detta;

Vi har lärt oss hur sjukt mycket onödigt vatten vi använder. Vi kommer aldrig mer använda onödigt mycket vatten. Att inte behöva planera vattenanvändning är lyx!

Saker jag insett;

Det är mycket fult att ha dunkar everywhere i huset. Jag är inte särskilt stark, för vissa dunkar orkar jag inte hälla med. Jag går på toa ofta. Jag tvättar händerna ofta. Jag byter blöja på bebisen sjuuukt ofta.

Saker jag tackar för varje dag;

- Att vi inte har magsjuka (peppar, peppar (för i helvete!!!))

- Att mina fina svärföräldrar hämtar upp smutstvätt och tvättar åt oss

- Att Johan har ett jobb att duscha på

- Att vi har ställen att hämta vatten på

- Att jag ammar och inte behöver blanda ersättning eller välling

Idag läste jag en mening som fastnade i mej och som stämmer så himmelens bra;

"När vi har en stor skatt mitt framför ögonen är det sällan vi märker den eftersom vuxna människor inte tror på skatter."

Water - största skatten ever!

Nämen, förutom vattenplanering så yogar jag vidare här hemma. Har världens gulligaste sällskap.

Masken, kallar jag honom. Jag lägger honom framför mej, på behörigt avstånd. Så här nånting;

Så andas jag mej igenom några positioner. And then... Masken tar sej alltså framåt. På en masks sätt. Rumpan i vädret och skjuts med tårna. Snart är han framme vid mej och asnöjd.

Sötaste masken jag någonsin sett! Rumpan!

Jag bara måååååste pausa och pussas. Måste!

Hmmm... Úndrars hur jag kan störa mamma på andra sätt imorrn...?

Nä, nu ska jag bajsa, tänkte jag. Forcera fram nu när det finns vatten.

Ni ba, tack det räcker så!

Uselt moderskap

Konversationer jag haft på sistone;

Lennon igår: "Mamma, visst blev det pannkakor över så vi kan få till mellis idag?"

Jag: "Nä...dom åt ni upp."

Min lunch idag;

Vince när han kom hem från skolan i torsdags: "Mamma, du glömde lägga i matsäck. Alla hade med sej utom jag."

Jag: "Åh, nej! Förlåt, Vince! Vad dåligt gjort av mej! Verkligen, förlåt!"

Vince: "Det gör ingenting."

Åååååååhhhhhhhh! Jag dör av brustet hjärta och skam!!!!

Vince när han kom hem från skolan idag: "Alltså, mamma! Jag vill inte ens berätta en sak som du har gjort för det är så klantigt."

Jag: "Jo, snälla, berätta vad jag gjort för klantigt."

Vince: "Idag skulle ju Lennon ha matsäck med sej och jag skulle ha frukt. Men när jag skulle ta min frukt från väskan så hade du lagt Lennons matsäck i min väska. Fröken fick följa med mej till Lennons klassrum och byta."

Jag: "Men herregud, så virrig jag är! Förlåt!"

Vince: "Du säger att pappa är dålig på sånt där men du är dålig!"

Jag: "Ja, du har rätt Vince."

Vince: "Jag vet!"

Visst, visst...rub it in, bara.

Som sagt, mother of the year blir aldrig min titel. Försökte kompensera med lek i pulkabacken. Dock ville ingen unge åka med mej till slut eftersom jag tyckte att det gick så fort att jag var tvungen att bromsa lite.

Jag: "Lennon, ska du och jag åka nu?"

Lennon snabbt: "Nej!"

Jag: "Okej..."

Lennon med medömkan i röst: "Jo, mamma, jag kan åka med dej en gång om du vill."

Rena livsfarligheten, faktiskt.

Sen en dag kom en kille för att fixa vår värmepanna som har låtit som ett helt tröskverk i över en månad. Jag och Johan har knappt pratat om detta faktum eftersom det man känns vid, det finns. Men i våra huvuden har vi för oss själva sett bilder på våra pengar som flyger hädan. Bye bye, Blackbird, liksom.

Pannkillen när han kom in: "Men herregud, har den låtit så här hela tiden?!?"

Jag: "Ja... Är det dåligt eller?"

Han: "Eh, ja. Så här illa har jag aldrig hört en panna låta."

Jag: "Oh, I feel so special."

Han: "Va?"

Jag: "Äh...nä, inget."

Han: "Okej... Då ska vi se... Men herregud, den är ju full med is!"

Jag: "Eh, jaha ja... Är det också dåligt."

Han: "Om jag säger så här, det ska inte vara is någonstans."

Jag: "Nähäpp."

Jag vill inte vara vuxen och äga värmepannor! Det känns så sjukt osäkert, liksom.

Det känns också osäkert att lägga min bebis i en vagn som inte rullar. Står den still, då ska det minsann inte sovas vidare. Så där var mina andra två ungar som bebisar också. Där får man för att man är hurtig och vänjer dem vid rull rull.

Jomen, det känns som att jag helst vill vara med nu, hela tiden. Jag har liksom tröttnat på golvet, serru mamma.

Tja, jag kan väl testa köksön en stund. Med betoning på en stund, då. Typ några sekunder, sen får du gärna plocka upp mej så jag kan se vad alla gör.

Jag: "Lennon, kom och roa din lillebror!"

Lennon: "Okej."

Tio minuter senare;

Lennon: "Alltså, mamma nu orkar jag inge mer!"

Jag: "Vince, kom och roa din lillebror!"

Vince: "Okej."

Och när båda barnvakterna....eh, jag menar bröderna förstås, tröttnar, då är det sovdags.

Sjukt enkelt att vara trebarnsmamma. Dock råder det nog delade meningar om jag gör något vidare bra jobb som det...

Nåja.

Jag var i alla fall moderligt orolig när termometern visade 23 (jävla) minusgrader och det kändes heeeeelt omöjligt att avgöra om ungen var tillräckligt nedpackad eller månne överdrivet påpälsad. Rimfrost i hår och ögonfransar ÄR faktiskt orimligt!

Och idag yogaskadade jag mej. Lärdom: Titta nödvändigtvis inte på din bebis när du står på huvudet. Måste nu smörja med Voltaren. Inte så yogigt, kanske. But in my defense - det finns inga helande örter för mej att plocka här i Antarktis. Så det så.

Hej på er!

Årskrönika 2015

Jag tittade tillbaka lite i bloggen och upptäckte att jag varje år skrivit en årskrönika. Så sjuuuukt häftigt att läsa! Där hade jag skrivit om vad året innehållit men också vad jag ämnade göra kommande år. Att läsa och ha facit, vad som blev av liksom, är skitkul!

Så här kommer årskrönikan för 2015;

Året gick ut starkt med ett plus på stickan. Vårt tredje barn. Inte helt självklart att det skulle bli så.

Johan i början av januari: "Om du inte är på smällen inom två månader så är det inte meningen."

Jag: "Deal."

Jag två veckor senare: "Eh, jo... Jag är gravid..."

Johan: "Men hur överfertil är du människa?"

Well, it takes two to tango...

Fertil eller inte. Jag var på smällen, så meningen var han. Utan tvekan. Vår sista bebis.

Floyd Gordon

År 2015 puttar så ner år 2009 på andra plats i tävlingen om flest spyor på 365 dagar. Floyd är alltså min mest gravidillamåendegivande (not a word, I know) bebis.

Som sagt, månader av illamående och oerhörd trötthet följde för mej. Jag var dessutom sjukskriven under några veckor pga virus som upptäcktes för sent. På många sätt det tyngsta och tuffaste år jag upplevt. Blandat med lyckan för livet i magen, förstås <3

Mest sagda mening av mej till barnen: "Vänta jag måste bara kräkas."

Mest sagda mening av mej till Johan: "Jag mår så jävla illa och är så sjukt trött."

Mest kända känsla av mej: Illamående

Mest kända känsla av barnen som jag gissar: Mamma är konstig

Mest kända känsla av Johan som jag gissar: Älskar? Älskar inte? Älskar? Älskar inte? Älskar...

To sum up; Jag är dålig på att vara gravid. Men det är helt klart värt det. Jag menar, naglarna blir så fina av det!

Sommaren spenderade vi mestadels hemma i vårt paradis.

Morgon-lunch-och-kvällsdopp. Så här i efterhand fattar jag inte vad jag skulle upp på den där badbryggan att göra...?!? Eftersom jag 1) såg ut som ett stort (bokstavligen) skämt när jag, alltid med Lennons hjälp, försökte baxa mej upp på den och 2) såg precis lika skämtsam ut när jag skulle av den. Plasket och svallvågorna, liksom! "Neeej, mamma! Snälla, gör det inte! Det ser så otäckt ut för magen. Tänk om bebisen kläms till döds!" Sa Lennon och Vince varje gång jag simmade ut. They might have had a point...

Vi orkade inte... Eh, förlåt, jag menar JAG orkade inte så mycket mer än att hänga hemma. Det var verkligen så. Jag hade ingen ork. Alls. Kände mej inte rolig på något sätt. Tur då att hippiefesten räddade upp lite.

Why, God?!? Why?!? Var jag inte vuxen under 70-talet? Lugnt att jag hade varit hippie!

Den finaste och mest rörande festen vi var på detta år, var min (jag betonar alltså min här)Ullis bröllop. Som jag väntat på denna dag och fest! Att vara höööööggravid på just hennes bröllop har ALDRIG varit a part of the plan dock...

Vacker som en dag var hon. Själv följde jag årets tema -  jag var tjock.

Så tjock att jag smäller av när jag ser bilden nedan. Hur lyckades jag med att INTE explodera? Jamen, please!!!! Just look at me! Och då var jag ENDAST i vecka 32!

Så led sommaren mot sitt slut. Jag vaggade som aldrig förr. Låg faktiskt mest i soffan med katten på magen och funderade på om jag hade förvärkar eller riktiga värkar.

And then! And then... Elva dagar tidigare än beräknat (thank you Lord!), kom han. Det var regnigt och jävligt ute, jag hade haft värkar typ hela år 2015, men vad gjorde väl det när vår familj slutligen blev komplett.

Dom är tre! Jag har tre barn! Jag är trebarnsmamma! Tre. TRE. 3!

Tacksamheten och kärleken, alltså!

Hösten så. Den spenderades så här. Var eviga dag <3

Vi fick turas om med myset.

Sen plötsligt var julen här. Och det var ju...ja...det var ju juligt. Mysigt och så också, förstås.

Det är som vanligt i december, jag kan liksom aldrig fatta att ännu ett år har gått. Det är den största klyschan ever, men OH. MY. GOD. Tiden går så sjuuuuuukt fort.

Välkommen till 2016, sa vi i Norge tillsammans med våra finfina vänner där. Lennon inledde året med öroninflammation eftersom jag tydligen tyckte att det var passande för honom att bada i minusgrader med ond hals...

Men jag blev inte mother of the year, so what do I know....?

Jaha. Och nu då...?

Nu är alltså 2016 här. Och allt är lugnt. Jamen, allt är ju som 2015, menar jag. Ett årsskifte är ju egentligen inget annat än tiden som går, precis som vanligt. Fast visst känns det som en början på något. Det måhända vara klyschigt det också, men det gör faktiskt det. Ut med det gamla och in med det nya, liksom.

Men vad är gammalt då? Och vad är nytt?

Tja...

Min tjockhet är gammal (nåja, en del av den i alla fall). Mitt ständiga illamående likaså. Min pigghet är tillbaka. Det gravida är över. 2015 var ett gravidigt år. Det känns som att det var det det gick ut på nästan. Både på gott och ont.

Men som sagt. Nu är jag inte gravid längre. Nu har jag varit det klart. Så det nya är alltså min ograviditet och det faktum att vi numera är fem i familjen. Att vi är trebarnsföräldrar (ni ba, enough already, vi veeeeeeet!).

Tre var det alltså ;)

 

Och nu till det bästa!

Nytt år, nya resor. I februari bär det av till vårt älskade USA igen. Florida hos familjen där, blir första stoppet.

Sen blir det roadtrip från Boulder i Colorado ner till Grand Canyon och sedan Las Vegas. Lite mer än fyra långa veckor blir vi borta.

Längtan...

Drömmar för detta år är;

Kärlek
Hälsa
Tid tillsammans med familj och vänner
Yoga
Skrivande
Föreläsande
Resor

Jag är så oändligt tacksam för allt som redan är. 2015 har på många sätt varit tufft men hur det än har känts så har min tacksamhet varit som djupaste havet. Den är fortfarande det. För allt.

Och Johan,

Jag älskar dej! Varje dag, varje timme och varje minut. Utan dej vore inget som jag vill att det ska vara. Utan dej skulle allt vara lite dystrare. Utan dej vore jag inte lika lugn och trygg. Tacksamheten för dej och för allt du gett mej går på intet sätt att uttrycka i ord. Men jag lovar dej, jag ska bli bättre på att visa den i handling <3 Let´s rock this year, baby!

Och just det, ja...

Thank you for making three (3) babies with me! I know you´ve had your doubts about it <3

Men dom blev ju bra, dom här! Visst då?!?

2016, alltså. Bring it on!

Födelsedag och tankar

Och nu snöar det äntligen. Då är det snökaos, står det i tidningarna och folk är irriterade. "Jomen, visst vill jag ha snö, men det behöver väl inte komma så mycket på en gång!" Hör jag någon säga.

Nä, det är svårt det där. Det där med att få det precis så som man vill ha det. Som när jag i dagarna oroat mej för att jag är på smällen igen (VM i oläglighet) och läääängtat efter mensen. Lite arg har jag varit också. Var fan är den?!?! Och nu kom den. Helvete också! Den är ju asdryg att ha!

Det går aldrig att vinna med det tankesättet, för med det kommer något att alltid vara fel. Så vi får lov att sluta med det där! Det där med att alldeles för ofta tänka negativa tankar. Här har ni en utmaning;

Försök att under en dag INTE tänka en endaste negativ tanke. På riktigt, alltså! Inte en negativ tanke. Och var nu ärlig om du antar denna utmaning. Inte en endaste! Okej?!? Rapportera GÄRNA hur det går!

Här kommer en tråkig nyhet;

Jag har själv ännu inte lyckats med utmaningen. Jag tror ibland att jag har det. Då blir jag glad och tänker positivt. Men så kommer jag på att det visst krupit in något negativt, lite subtilt så där. Då blir jag frustrerad och vips har jag tänkt ännu fler negativa tankar. Idag har jag till exempel tänkt lite irriterat att oj, vad drygt det är att dra vagnen i djup blötsnö. Varför plogas det inte tidigare? Men pretentiös som jag är så kom jag på mej själv direkt och tänkte om - bra träning för mina spagettiarmar. Mycket nöjd med att jag räddade upp liiiiite åtminstone. Förvisso har jag varit mycket osubtilt arg på en annan sak, men det är en heeeelt annan historia.

Nåväl.

Idag är det en alldeles speciell dag. För idag fyller min alldeles speciella Vince år.

Så här såg jag ut år 2009, ett par veckor innan han kom;

Och så här satt vi, morgonen efter utdrivningsskedet.

Och nu är det kväll, sex år efter nämnda skede and he is still my beautiful little weirdo.

Shit, så söt han varit genom åren!!!

Vi har firat 6-årsdagen med att alla vara friska!

Bebisen har också firat med att ligga rakt upp och ner med förvånad blick,

för att sedan öva sej på att sitta med plutig mun. Svårt att sitta OCH fippla med saker samtidigt.

Men tydligen är det inte lika svårt att pussas OCH sticka ut tungan at the same time. Det går alldeles utmärkt. VARJE gång.

Nu är det sovdags och huuuuuur gossigt är det då inte med bebis under filt?!?!?!?

Negativa tankar tänkta under tiden detta inlägg skrevs: 5

Mycket, mycket dåligt (oups, där kom en till...)!

Som sagt, återkom GÄRNA med era tankeresultat!

Magsjukan from Hell!

Ni vet, när man ropar på maken att för i helvete ta hand om barnet som börjar spy i sängen eftersom man själv redan håller ett barn som kaskadspyr över en annan säng. Ni vet också när ännu ett barn trillar omkull av yrsel efter en vecka med feber och öroninflammation medan han kräks över hela badrumsgolvet. Sen ni vet, när du själv spyr samtidigt som din make gör detsamma under tiden som tre barn gråter av illamående och smärta i öron, magar and what not. Och just det, ni vet också när man måste sätta sej i bilen med spyorna i halsen för att åka till barnakuten eftersom ens lilla bebis är uttorkad och helt slapp med noll liv i ögonen. Sen... Sen! När man tror att allt är över. När ingen har spytt på en hel dag och man ba, high five till maken cause we did it!!! Då... Då! Börjar den som varit spyfri längst, spy igen. Igen! Japp, ni läste rätt. I-FUCKING-GEN!

Ja, ni vet, allt det.

DET har varit livet för oss under två dygn. Vilket jävla inferno! Har aldrig i mitt liv upplevt en sådan magsjuka. Heeeelt sjukt, bokstavligt talat.

Status nu;

Vi har alla värk i kroppen av uttorkning och att mina pattar ens producerar en droppe mjölk är ett fucking mirakel! Men Lennon är ÄNTLIGEN feberfri för första gången på över en vecka. Vince har ätit utan att spy och vår lillalillalilla bebis har liv i sina fina små ögon igen. Jag är innerligt tacksam för att han är en tjock bebis och att hans viktnedgång inte spelar någon egentlig roll. Han äter igen. OCH får behålla det. Ååååååhhhhhh!!!! Johan vaknade hungrig och jag kände lite sug efter en rostad macka. Snacka om glädjens dag! Och nu är Johan ute och skottar, vi väntar på bästa svärisarna som snart levererar RENA städgrejer utanför vår dörr, de stora barnen leker på övervåningen och Floyd ler när jag hoar som en uggla.

OH, HAPPY DAY!!!

Han äter! Om än lite slött men med rosiga kinder <3

En spädis på akuten. Please no more!

I bilen på väg hem med tom blick...

Hallå där på andra sidan soffan! Säg gärna till INNAN du spyr...

Stor och liten. Friska!

Mellan och liten. Friska!

Livet i mina ögon är välkommet tillbaka. Tack. Inte en gnista, liksom...

And then, TACKSAMHETEN när svärföräldrarna anländer med mat, städsaker OCH tulpaner!!! Vi är sannerligen lyckligt lottade <3

Längtar efter detta uuuuunderbara och pigga leende! Bara för att han ser sej själv, liksom <3

Amen!