Att släppa taget

I morse vaknade jag som vanligt tidigt för att yoga. Kände att kroppen var tung, slö och trött. Satte mej ute i solen med en kopp varmt citronvatten och skrev i min tacksamhetsbok. Då vaknade Vince, så vi kröp upp i soffan och myste en stund. Sedan serverade jag honom frukost och återvände till vår soliga altan för morgonens yoga.

Men det gick inte. Kroppen sa stopp till Ashtanga yoga. Jag bestämde mej för att lyssna på den och gjorde lite yin yoga istället. Så skönt. Sedan lade jag mej i sängen en halvtimme, kände mej nästan sjukligt trött.

Efter en stund blev jag hungrig, så jag gick upp och fixade frukost. Sugen på mjuk macka, ägg, ost, grönt- och rött te och märkligt nog (händer aldrig mej om morgnarna), choklad. Så då fick det bli så. Det kroppen ville ha, gav jag den. Och den svarade med att bli pigg och stark igen.

Frukost för kropp och sinne i solen.

Jag har aldrig gjort så. Aldrig lyssnat till min kropp. I hela mitt liv har jag bara tyckt att den ska fungera. Om jag velat gå ned i vikt har jag tvingat den att träna men gett den mindre näring. Om jag har varit sjuk men inte känt att jag haft tid med det, har jag tvingat kroppen att fungera ändå. Jag har verkligen inte behandlat min kropp väl många gånger. Som tonåring hade jag det, som så många andra tonåringar, lite bökigt med mat och så där. Slutade äta ibland, provade att spy upp det jag ätit några gånger och ja, misshandlade min kropp på det sättet. Det blev aldrig verkligt allvarligt för mej men det var definitivt inte bra, det jag gjorde mot min kropp. Och det sorgliga är att det är först för ett par år sedan som jag började att sluta bry mej om ytan. Nu har jag helt slutat med det. OBS! En viktigt skillnad - jag har inte slutat bry mej om att vara hälsosam, jag kommer aldrig att sluta motionera och äta rätt för att må bra och hålla mej stark och frisk, men jag kommer aldrig mer sträva efter att se ut på ett visst sätt eller väga ett visst antal kilon eller ha rutor på magen (de kom för övrigt när jag slutade kämpa för dem) eller snygga muskler här och där.

Vilken fantastisk känsla det är att känna så. Det är en sådan frihet att vara fri från de där (jävla) tankarna;

"Nä, jag borde inte äta det där." "Fan, nu gjorde jag det ändå." "Helvete, helvete, usch, vad jag känner mej fet och äcklig!" "Jag måste banta, jag börjar imorrn." "Jag ska springa minst fyra gånger i veckan fast jag varken orkar eller vill."

Och en hel massa andra sjuka tankar.

Men nu är de borta. Puts väck. Such a release! Och för det har jag yogan att tacka, det är jag övertygad om.

Yogan gör mej pigg, stark, glad, smidig och lätt till sinnes. Den gör också att jag vill äta bättre, inte lika ofta och mindre portioner. Men INTE äta mindre och sällan på fel sätt, så som jag gjorde förr, när jag var vrålhungrig men aldrig gav kroppen vad den behövde, utan på ett sunt sätt. Jag är ofta sugen på vegetarisk mat till exempel, mycket grönt också och det är ju superbra för både kropp och miljön. Yoga gör mej också lugn men samtidigt pirrig - det är så häftigt vad kroppen klarar av, bara man släpper prestationen.

Jag har lagt ut en del bilder på mej själv i olika yogapositioner. Inte för att "titta vad jag kan!" utan för att inspirera - jag själv blev väldigt inspirerad av sådana bilder, de fick mej att undra om det verkligen var möjligt. Jag har funderat mycket på om jag verkligen ska lägga ut dessa bilder, jag vill nämligen inte att yogan ska missuppfattas. Den handlar definitivt inte om en massa coola poser. Om jag står på huvudet utan att andas rätt, då yogar jag inte, då kan jag lika gärna börja på gymnastik.

Det är det här som är så häftigt med yogan. När man andas rätt och släpper alla tankar om att klara både det ena och det andra och istället lyssnar till sin kropp, då kan man plötsligt göra heeeelt galna saker. Såsom att stå på huvudet hur länge som helst eller stå på händer eller böja sej både hit och dit.

BARA MAN SLÄPPER TAGET.

Jag tror att vi behöver göra det med mycket. Släppa taget. Om en hel massa. Både om osunda och negativa tankar men också om saker vi gör eller rutiner vi någon gång uppfunnit och nu fortsätter med fastän vi inte funderat vidare på varför vi ens har dem.

Livet bara rullar och det är alltför sällan vi stannar upp och funderar på varför vi gör si eller så. Den där upptrampade stigen i hjärnan, den mina tankar går på automatik, är så mycket snabbare och bekvämare än den där igengrodda ängen åt andra hållet. Den känns obekant och snårig, den orkar jag inte med. Och det är så vi gör mest hela tiden, vi tar den enkla vägen. Inte alltid så bra i mindre roliga eller knepiga eller svåra situationer.

Något händer - då tänker jag så här - sen känner jag så här - och reagerar så här - och agerar så här.

Vi gör det, de flesta av oss. Det finns inte en chans för oss att hinna med innan händelsen har gett en tanke som gett en känsla som gett en reaktion och ja, ni fattar. Inte en suck, har vi. Plötsligt står vi där, frustrerade och känner oss orättvist behandlade eller undrar varför det "alltid händer mej" - varför bråkar alltid mina barn eller varför lyssnar aldrig mina barn på mej eller varför är min partner alltid si eller så och varför fick jag ett sådant dåligt schema när jag önskat något helt annat eller varför är det alltid dåligt väder på min semester... I could go on. Been there, done that. Vi letar och letar efter syndabockar i de yttre omständigheterna. Och det värsta är att vi ofta hittar dem också. Ni vet, chefen eller mamma eller kollegan eller samhället eller förskolläraren eller barnens kompisar eller den eller det eller den eller det. Men att vi själva kanske från början borde ha funderat på hur vi tänkte, kände, reagerade och agerade på automatik, istället för att fundera på alternativa tankar, DET har vi inte en tanke på.

Usch, vad trött jag har varit på mej själv och mina automatiska tankar.

Men  ÄNTLIGEN, har jag börjat med något nytt. Jag vägrar att bara tänka automatiskt. Vid varje negativ situation - som i sin tur alltid gett en negativ tanke, som i sin tur gett en negativ känsla, som genererat i en negativ reaktion, som slutligen blivit ett mindre lyckat agerande - stannar jag upp och tänker (på engelska igen); what else is possible?

För det finns ju såklart massor av alternativa tankar att tänka kring en situation, det är bara det att vi inte orkar, har tid eller vill fundera kring vilka. Vi är vanemänniskor, så vi kör på autopilot och ba, det här är dåligt, det har jag alltid tyckt, så nu tycker jag det igen och det känns inte roligt och då reagerar jag med ilska, irritation eller ledsamhet och sen blir det inte alls bra.

Inte medvetet, tyvärr. Utan helt omedvetet och av ren vana.

Det är asasvårt att bryta tankemönster och än värre att bryta och förändra ett beteende. Jag kämpar varje dag. Ibland går det sisådär, ibland går det riktigt bra och ibland suger jag. Men ju fler negativa tankar jag lyckas ändra och byta ut mot positiva desto gladare känner jag mej och desto enklare känns livet. Detsamma är det med beteenden jag är mindre stolt över och som inte alls gagnar mej.

Men det är tufft, för om man vill förändra sina negativa tankar och sina mindre bra beteendemönster, krävs medvetenhet.

Hur är jag egentligen? Vilken är tonen när det kommer till mina tankar - är de mestadels av den negativa sorten eller är de av den positiva? Ser jag möjligheter eller hinder?

Alltså, det finns tusen frågor att ställa till sej själv. Men ett bra tips, om man nu vill ta reda på om man är av den negativa sorten eller inte, är att fundera på om man ofta känner sej stressad, irriterad, ledsen, arg, otillfredsställd, orättvist behandlad eller något annat obehagligt. Om man gör det, har det med största sannolikhet att göra med ens negativa tankar. Känner man sej däremot oftast glad, tacksam, lycklig, tillfreds eller något annat härligt, då kan man lugnt fortsätta med det man gör, för då har man förmodligen väldigt sunda tankar om det mesta.

Men nu gäller det igen - att våga. Ställ dej själv mot väggen och be om ett ärligt svar. Hur står det till egentligen, däruppe i knoppen (oh, my god så käckt uttryckt!!!)? Åt vilket håll tenderar mina tankar att vandra om jag står inför en utmaning - är det mot möjligheter eller hinder? När det är körigt, stressigt eller tungt i livet - hur tänker jag kring det? Ser jag bara det mörka eller riktar jag blicken mot det ljusa?

Det här, mina vänner, är svårare än man tror. Och tuffare. Och jobbigare. Det kräver hårt arbete, massor av vilja, jävlar anamma och massor massor av mod. Det är dessutom ett heltidsarbete och allt är färskvara. Men hav förströstan - ju mer man arbetar med sej själv desto lättare går det, för snart är den där igengrodda ängen upptrampad, bekant och härligt att gå längs. Man har, modernt uttryckt, omprogrammerat hårdisken (men alltså, vad är det med mina uttryck, hjäääälp!?!).

Jag älskar detta hårda arbete, för shit vilken lön jag får för mödan. Gud, jag får dubbelt så mycket tillbaka än vad jag ger. Fast jag skäms ibland och ofta blir jag arg på mej själv när jag märker hur dumt jag har tänkt och hur många gånger jag satt krokben för mina egna försök till att lyckas med något. Än värre - när jag märker hur mina tankar och mitt beteende också sårat andra - då vill jag nästan smälla till mej själv. Gånger jag har dömt andras beteenden eller tänkt att mitt sätt att tänka är bättre än någon annans eller de gånger jag varit avundsjuk eller missunnsam eller usch, nä fy... Hua!

Men vi har ju alla dessa negativa sidor, frågan är bara hur vi hanterar dem och hur mycket vi låter dem ta över.

Oj...

Nu har jag läst igenom detta. Svammel, va? Förstod ni något?

Aja, något kanske ni greppade :)

Hörrni, tack för att ni läser!

Kärlek.

Och ni ba, eh....? Det var ett abrupt slut.

Frågor på det?

Att välja

Om du fick välja fritt. Om du inte behövde tänka på några som helst omständigheter.

Vad skulle du då välja?

Hur skulle du leva? Var skulle du leva? Vilka skulle du leva med? Vad skulle du fylla dina dagar med?

Ärligt nu. Sätt dej ned någonstans där du kan sitta i lugn och ro utan att bli störd. Slappna av. När du känner lugn, ställ dej dessa frågor, kanske vill du lägga till någon.

Välj fritt. Utan gränser.

Våga nu! Börja inte med något trams om att jag är för gammal eller för fattig eller för tjock eller för lat eller för vanlig eller för trött eller vad du nu kan komma på för lama ursäkter för att inte våga. Börja heller inte med att fundera på HUR det du önskar skulle gå till för att du ska få det. Inga lösningar nu. Absolut inga!

Okej...?

Klar?

Nå, vad kom du fram till? Kunde du ens svara på en av frågorna?

98% av oss människor kan nämligen inte göra det.

Jo, kanske kan vi säga typ; jag vill vara rik eller jag vill vara smal eller jag vill vara lycklig eller jag vill ha ett roligt jobb. Men knappt några av oss kan specificera.

Du vill vara rik - vad betyder det? Har du någon summa?

Jag vill vara smal - vad betyder smal? Hur många kilo vill du väga?

Jag vill vara lycklig - vad betyder lycka för dej? Vad behövs för att du ska känna lycka?

Jag vill ha roligt jobb - vad betyder roligt jobb? Vilka arbetsuppgifter skulle det innefatta?

Så här är det;

Det går inte att bara önska sej en massa utan att egentligen ha funderat ut vad och om jag verkligen vill det. Det är alldeles för oklart och det ger inget som helst fokus. Om jag inte vet exakt vad jag vill, hur ska jag då veta vilken väg jag ska gå?

Jag skrev i förra inlägget att lycka är ett val. Så är det med hela livet. Allt i livet är val vi gör. Det jobb jag har. Hemmet jag bor i. Den jag lever med. Vänner jag umgås med. Hobbies jag utövar. Allt detta har jag valt.

De val jag gjort genom livet har tagit mej dit jag är idag. Så är det för oss alla. Det går inte att ge kredit till eller skylla på någon annan för att jag står där jag står idag. Förmodligen har jag många att tacka eller inte tacka, men det är jag och bara jag som har gjort valen.

Vi har alltid ett val. I alla situationer. Kan jag inte välja hur omständigheterna ser ut just för tillfället, så kan jag åtminstone välja hur jag reagerar på dem och på så sätt till slut ändra dem.

Allt jag vill kan jag förändra. Bara jag vet vad jag vill.

Underbart, va?!? Trösterikt, också.

Jobbigt, för några. Sjukt drygt, kanske. För det betyder ju att jag måste ta ansvar. Det betyder att jag måste göra medvetna val. Och om valet jag gör inte blir så lyckat, då måste jag skylla mej själv och göra ett annorlunda val och shit, vad drygt, då kan jag inte skylla på varken partnern, chefen, ungarna, vännen, jobbet, vädret, kroppen eller what not.

Nepp.

Så är det. Det är jag och bara jag som kan välja, agera och sedan ta ansvar för de val jag gjort.

Okej, då. Då ska jag ta reda på vad jag vill. Och kanske kommer jag fram till det.

Men tänk om jag misslyckas...?

Äsch, det är bäst att jag drömmer lite mindre, då behöver jag i alla fall inte bli besviken. Istället för att våga erkänna att jag vill bli (nu hittar jag på och det ligger ingen värdering i något av yrkena) läkare, så utbildar jag mej till sjuksköterska. Det tar inte lika lång tid och jag behöver inte ha lika höga betyg och det är ju ändå inom det område jag vill jobba.

Fast jag vill ju operera...

Äsch, jag kan bli op-sköterska, det är också intressant. Även om jag inte får göra det jag egentligen vill, så är jag ju där på plats.

Hänger ni med på resonemanget?

Eller;

Jag vill byta jobb. Jag vill helt byta bana.

Fast... Nä, vänta... Det finns ju knappt några jobb inom det området jag skulle vilja jobba inom. Och varför skulle jag bli anställd, jag har ju ingen erfarenhet och det är säkert massor med folk som kan bättre än jag och nä, nä...

Gränser satta. På direkten. Det är så vi gör. Oftast. Så osmart!

Jag vill, men tänk om jag inte klarar det och nä, det känns orimligt för jag har ju inte det eller det och jag kan ju inte det eller det och sen är jag ju mamma också och vi har ju ett hus och nä, jag stannar kvar på detta jobb ett tag till, tills allt har lugnat ner sig. Jag väntar till rätt tidpunkt.

But you know what?

Tiden är aldrig inne för någonting. Rätt tidpunkt kommer aldrig. Det är jag själv som väljer när det är rätt tid och det är då jag skapar de rätta förutsättningarna för att lyckas.

Jag önskar att jag hade förstått detta tidigare. Vad mycket jag skulle ha gjort annorlunda då. Men gjort är gjort och jag ångrar inget (det brukar ofta vara så) eftersom många av de mindre lyckade valen jag gjort, har format mej till den jag är idag. Jag behövde alla dessa år på mej för att inse och förstå. Och det är okej. Helt okej. För nu står jag här and I can´t wait att fortsätta välja! Och nowadays vågar jag välja. Jag väljer helt galna saker som jag ba, oh my god, vad tror jag egentligen?!? Men shit, vad häftigt det är och jag har aldrig känt mej så levande och lycklig.

Vill ni ha ett exempel på ett galet val? Ett galet och helt fantastiskt underbart val som en man gjorde för tre år sedan. Äsch, vare sej ni vill eller inte, så får ni det exemplet.

Läs och bli amazed!

Får två år sedan ordnade jag med en föreläsare för mina kollegor. Lars Erlman, heter han. Han är gift med en av mina fina vänner från back in the days. Hans föreläsning hette (heter nog fortfarande) "Inte bara snack" och den handlar om hur han, för tre år sedan bestämde sej för att förändra en hel del i sitt liv. För att göra en lång historia kort - Lars gick från överviktig alkoholist, med på tok för många arbetstimmar i veckan, till elitidrottsman. Japp, ni läste rätt, till elitidrottsman.

En söndag år 2011, satte han sej ned med sin fru (min fina Tinis <3) och funderade på vad han skulle vilja göra. Han kom fram till att han år 2014 skulle göra superklassikern (Vätternrundan, Lidingöloppet, Vasaloppet, Vansbrosimningen) under ett och samma dygn. Sagt och gjort. Under tre år skapade han förutsättningar till att lyckas med det. Han fixade sponsorer, personliga, tränare, kostrådgivare och en hel massa annat som gjorde att hans projekt sattes i rull.

Året var 2012, när han föreläste för oss, och då hade han inte ens kommit hälften. Men han var på god väg. Han hävdade att allt man vill, kan man göra/få. Det finns inga gränser, bara dåliga ursäkter. Allt går bara man vågar, vill och kämpar. Så sjukt inspirerande att lyssna till honom! Vi var många som blev lyfta av honom.

Många har också känt tvärtom, som efter att ha lyssnat på föreläsningen, tänkt att han aldrig skulle fixa det. Att det inte fanns en chans att han på tre år skulle gå från fetlagd alkis till elitidrottare. Och hur skulle han ta sej runt mellan alla olika discipliner? Helikopter, sa han. Hahaha, inte en chans.

Men vet ni vad? Ja, det är klart att ni gör, varför skulle jag annars skriva om detta.

He did it! Förra veckan gjorde han superklassikern på 23 timmar och 30 minuter! En sådan bragd att man häpnar och ba, jag vill också!!!

(fast det vill jag inte, fy fan så jobbigt och verkligen inte min grej, men själva konceptet - vilja, göra, klara och inspirera)

Och nu då? Ja, nu har han ett helt nytt liv. Han är frisk, lycklig, har massor med tid till sin familj, han ska skriva en bok om detta och igår skrev han på facebook att vi snart kommer att få se honom i rutan.

AMAZING!

Han är en av mina största inspirationskällor. Han har visat att allt går, bara man vill och vågar. Det tillsynes omöjliga är möjligt. Mer än möjligt!

För er som inte redan har koll, titta in här. Ni bara måste göra det!

Men vet ni vad det roligaste... Nä, förresten. Vet ni vad det sorgligaste är?

Jo.

När Lars har föreläst färdigt någonstans, så kommer det alltid fram människor till honom och tackar honom för fantastiska ord. Men, säger de, och sen kommer det; "Hade jag varit yngre, hade jag gjort det!" Eller; "Hade jag haft mer pengar hade jag gjort det!" Eller; "Hade jag haft den utbildningen, hade jag gjort det!"

Kan ni fatta?!? Där har han stått i en och en halv timme och en del människor har inte fattat ett smack av det han har sagt. Eller så har de det, jag tror nog faktiskt det, men de vågar helt enkelt inte tro att de har fattat, för de orkar inte göra något åt sin situation.

Hur är det med dej? Vet du vad du vill? Vågar du drömma? Utan gränser, alltså. Vad det än handlar om - lämna ett olycklig förhållande, berätta för någon att du är kär i denne, skaffa nya vänner, byta jobb, börja med någon spännande sport, starta eget företag, gå ner eller upp i vikt, börja träna, bli vegan eller vegetarian eller köttätare... Eller vad är det du vill, önskar och längtar efter?

Åh, vad jag skulle vilja ta del av era drömmar och tankar kring dem! Orkar och vill ni skriva om dem till mej, så gör GÄRNA det!!! Det finns inget mer inspirerande än att ta del av andras drömmar.

Nu.

Vill jag bara säga tack innan jag avslutar.

Dear Life,

Thank you for all the craziness in my life.

Thank you for having a companion while practicing hand stands.

Thank you for all the good vegetarian food I´m learning how to cook and thank you for the lemon pie, that turned out so freaking yummie.

Thank you for friends coming over to eat the freaking yummie lemon pie and thank you for my kids´ friends.

Thank you for the warm sun, for the strawberries, the wild strawberries and the raspberries in our garden.

Thank you for our new vacuum cleaner. Thank you for our soda stream and thank you for clean water to fill the bottles with.

Thank you for two hours of yoga today and thank you for my body that feels strong, healthy and flexible.

Thank you for the crazy, lovely and wonderful book that I´m reading and thank you for what it is teaching me and how it is making me feel even more and oh, I just love it.

And thank you for helping me to keep an open mind and to not judge and to stay happy, peaceful and content.

Thank you. Thank you. Thank you.

Tacksamhet

Jag har fått så många mail och meddelanden av er. TACK! De flesta av er vill att jag ska berätta mer om hur jag tänker och agerar för att känna lugn, lycka och tillfredsställelse. Som en av er skrev; kan jag få receptet :)

Nja, njäe... Eller jo, visst kan ni få receptet.

MEN!

Ni får inte följa det till punkt och pricka. För mitt recept, kommer på intet sätt att passa någon annan än just mej.

En vän sa till mej att hon också skulle vilja göra vissa av de saker som jag gör, men samtidigt kände hon att hon inte riktigt hann med det. Att hon hade andra prioriteringar i livet. Och det är just det. Så är det! Man lever olika liv. Man är i olika skeden i livet. Man prioriterar olika och man vill olika saker. Superviktigt! Jag har skrivit det flera gånger men jag skriver det igen; vad som gör mej lycklig, gör nödvändigtvis inte någon annan lycklig.

Jag delar mer än gärna med mej av det jag gör, dagligen, för att känna lycka, lugn och ro. Jag delar också gärna med mej av hur jag tänker och gör för att varje dag komma ett steg närmare de drömmar jag har. Kanske hittar någon av er något ni kan ta till er och använda er av.

Ni får gärna fortsätta skriva och undra. Fråga och bolla. Tycka och känna om det jag skriver.

Men minns vad jag understryker - detta är vad jag tycker och hur jag vill att mitt liv ska kännas och vara. Kanske är det helt fel för dej.

Oki?

Som sagt, alla behöver vi olika saker. Men såklart finns det undantag. Jag börjar med ett sådant.

Det finns en sak som ändrar allt för oss alla. En sak som kan göra den mörkaste dag till ljusare. En sak som många av oss glömt bort. Det har ingenting att göra med om det känns rätt eller fel eller om du har tid för det eller inte, det funkar för alla, bara man har det.

TACKSAMHET.

Ingen tacksamhet - ingen lycka.

Jag har alltid trott att jag har varit tacksam. Jag har ju alltid blivit glad för saker och ting jag har fått och jag har alltid tackat när någon gjort något för mej. Men det är långt ifrån vad jag menar nu när jag skriver om tacksamhet.

För många kanske detta kommer att kännas överdrivet. Det gjorde det i alla fall för mej i början. Men ju mer jag tänkte på det och ju mer jag övade på det, desto bättre, lättare och skönare kändes livet.

Jag säger tack tusen gånger varje dag. Till nästan allt, hela tiden. Ju mer jag gör det - säger/känner tack - desto lyckligare känner jag mej. Dessutom får jag mer av det jag tackar för. Det är magi. Fast inte alls magi egentligen, utan bara självklart. Det jag fokuserar på växer. Det jag känner tacksamhet och lycka för, drar jag till mej mer av.

Hur då? Hur gör jag?

Massor. Jag gör massor. Från den stund jag slår upp ögonen på morgonen tills dess att jag sluter dem på kvällen.

Sen är det en övningssak. Man kan tro att det är enkelt, det är väl bara att säga tack. Men grejen är den att man måste KÄNNA sej tacksam. Det kan ta ett tag. För mej kändes det larvigt i början. "Tack för en varm säng. Tack för sol och värme. Tack för sommarregn. Tack för bilen som tar mej dit jag vill. Tack för rent vatten. Tack för mobilen. Herregud, liksom! Man känner sej helt konstig i huvudet.

Det är helt galet att det är så svårt. Bedrövligt egentligen, att det är svårt, när vi har så mycket att vara tacksamma för. Men förklaringen ligger i att vi, i alla fall här i västvärlden, har det för bra. Vi tar saker och ting för givna hela tiden.

Jag har ett hem - ja, jo men det har ju alla.

Nej! Alla har inte det.

Jag har mat för dagen - ja, jo men det har ju alla.

NEEEEJ! Alla har inte det.

För tänk, om du till exempel inte har haft en säng utan sovit på ett hårt golv i alla år, hur skulle du då känna om du fick en? Tacksam! Du skulle självfallet känna dej tacksam.

Men vi gör oftast inte det med saker som vi, av någon anledning, bara räknar med att ska finnas där. Fast om dessa saker togs ifrån oss, då skulle det bli annat ljud i skällan.

Sen det här med hur vi hela tiden vill ha mer, värre, större, bättre, coolare, häftigare, mer, mer, mer.
Säg att jag får något jag länge längtat efter, till exempel om jag alltid velat haft en särskild bil, ja då känner jag såklart tacksamhet när jag får den. Jag känner mej glad och lycklig för den. Frågan är bara hur länge? Hur lång tid tar det tills jag vill uppgradera? Förstår ni vart jag vill komma?

Det är hemskt, men det stämmer som uttrycket säger; mycket vill ha mer.

Jag vet att jag har skrivit om det här med tacksamhet i tidigare inlägg, men det tåls sannerligen att skrivas om igen. För det här är svårt. Löjligt svårt. Och faktum är att många inte vill låta detta bli en sanning, det blir för jobbigt, det kräver för mycket av en. Jag har mött så många som skakat på huvudet åt detta och sagt att det är både överdrivet och löjligt. Att det är orimligt att gå omkring och känna sej tacksam för allt.

Och, tja... Så kan man få tycka om man vill. Men igen (hur många gånger har jag skrivit detta?!?!), då kommer man heller aldrig att känna sej riktigt lycklig. Hela tiden kommer det att fattas saker. Hela tiden kommer man att längta och sukta efter något annat. Bara jag får det där, DÅ blir allt bra. Man har lagt lyckan i yttre omständigheter och därmed har man inte tagit ansvar själv. Blir saker och ting tråkiga kan man alltid skylla på något eller någon annan. Bekvämt, liksom.

INGET UTANFÖR MEJ KAN GÖRA MEJ LYCKLIG OM JAG INTE BESTÄMMER MEJ FÖR ATT KÄNNA LYCKA. DET ÄR JAG SOM VÄLJER VAD JAG KÄNNER OCH HUR JAG UPPLEVER SAKER OCH FÖRETEELSER OMKRING MEJ.

Ta det här med pengar, som många av oss vill ha mer av. All forskning visar att människor som vinner massa pengar inte blir lyckligare på sikt. Till slut blir deras nya livsstil blasé. Den där lyxvillan räcker inte längre, bilen går inte längre tillräckligt snabbt, båten är inte längre tillräckligt lyxig eller vad det nu kan vara man har köpt sej för pengarna.

Det är då man har letat efter lyckan på fel ställe. Man har trott att den finns i både det ena och det andra. Och det är så korkat gjort, att leta utanför oss själva, när den egentligen vilar inom oss. Så nära. Lyckan är ett val. Och det valet kan du göra varje sekund, minut, dag, vecka, år.

Så. Vad gör jag då? För att känna lycka genom tacksamhet.

Till exempel; jag säger tack för dagen/dagar som varit eller dagen/dagar som ska komma. Antingen säger jag det högt eller så skriver jag det. Oftast gör jag båda sakerna. Samtidigt som jag gör det, koncentrerar jag mej på att känna det djupt, djupt inom mej.

(Jag gör det på engelska. Vet inte varför, det blir bara så. Kanske för att böcker jag läser inom detta område alltid är skrivna på engelska.)

Okej, here it goes.

Dear Life,

Thank you for two days with a wonderful and wise person who has become one of my closest friends. Thank you for the view, the surroundings, the sun, the rain and the fresh air.

Thank you for the really good (although slightly pretentious) food we had during these two days.

Thank you for the warm mornings that let me do yoga outside, and thank you for my sweet friend who lets me have her beautiful dog during lonely nights.

Thank you for all the kisses.

 Thank you for the hand holding with the cutest and most adorable baby ever.

Thank you for Vince´s sweet pre school teacher, who is no longer working at his daycare, but still wants to hang out with him.

Thank you for all the football games going on outside our house.

Thank you for yet another wonderful friend who is that kind of a person you can spontaneously have dinner with.

Thank you for my husband´s friend, who has a wife I really, really like and who I can share crazy thoughts about life with on a blanket among our boys.

Also thank you for the future. Thank you for my sister in law, who is helping us to find a dog. Thank you for days with my boys and for time to finish my book and send it to where it belongs. Thank you for evenings with friends and families. And most of all; thank you for letting me stay in this happy and peaceful state of mind.

Thank you. Thank you. Thank you.

Svårare än så är det inte och bättre än så kan det inte kännas. Genom att göra detta och samtidigt känna den där djupa och genuina tacksamheten, blir jag väldigt medveten om hur mycket jag faktiskt har i livet. Det känns så oändligt fint och varmt och rätt.

Ja, där har ni ett litet recept. Massor återstår. De kommer, jag lovar. För dej som vill läsa.

Kärlek

Senaste dagarna

Nio månader i sol och salta bad. Håret mådde väl sisådär. Men jag gjorde inget åt det, tänkte att det var onödigt. Skönt att inte bry sej och bara slänga upp allt i en (oftast mycket ful) tofs.

Väl hemma, besökte jag min hippa frisör. Och hon gav mej min älskade och saknade lugg tillbaka.

 

Nu känns håret fräscht och snyggt och det är återigen lika jobbigt med en lugg som skall plattas och gör jag inte det så ser jag för tääääskig ut. Men det är smällar man får ta när man prompt ska ha en frisyr och inte bara häng. And in the pictures, my god, do I look like my father!

 

Lagom till helgen var jag nyklippt och det var ju bra, för i helgen gick Sjöbovikens cykelfest av stapeln. Ni vet, när man cyklar runt hos grannar och blir bjuden på mat och en av de tre rätterna som ska ätas under kvällen, bjuder man själv på. Man vet inte, förrän precis innan, vilka man ska till, vilka man kommer att träffa eller vilka som kommer hem till en på förrätt, varmrätt eller efterrätt.

 

"Snälla ge oss inte varmrätten. Snälla ge oss inte varmrätten. Snälla ge oss inte varmrätten." Bad jag tyst för mej själv under några dagar innan informationen om vilket rätt man tilldelats, skulle ges.

 

Vi fick varmrätten. And again, fick jag lektionen - be inte om vad du INTE vill ha (för i helvete!), utan fokusera på vad du vill ha istället.

 

Men det gick bra. Kreolsk gryta och ris (som jag så fint formade till hjärtan på varje tallrik), var enkelt att ha puttrandes på spisen. Sallad, vin och öl till det. Fördrink - apple martini. Och så hade jag och maken knåpat ihop en låttext, som en liten tribute till arrangörerna, som vi och de gäster som åt varmrätten hos oss sedan framförde på festen.

 

Det blev en sjukt god, rolig, pratig, skrattig och dansig kväll. Leendet lämnade inte mina läppar en sekund. Vilka fina grannar vi har. Tacksam.

 

 

Också tacksam för vännen Annica som körde över till mej för hårfix innan festen. Jag ville så gärna ha mina dödskallar, som jag hade i håruppsättningen på vår bröllopsfest, men när det kommer till hår och kreationer är jag en bedrövelse.

 

Men Annica, hon kan hon! Kolla liksom!

 

 

Vågar knappt skriva det, men nu är jag ledig i fem veckor. Det är svårt att fatta att det är sant, att vi har fått ihop det så bra att jag kan vara hemma så att barnen slipper förskola och fritids i sommar. 

 

Igår packade jag och grabbarna in oss i bilen och åkte till min bror, som visserligen inte var hemma, men det var min svägerska och mina brorsdöttrar.

 

När man kliver ur bilen på den gården är det nästan så att man känner hur kärleken bara flödar till en. Hundar och hästar, katt och kaniner i en salig blandning och alla vill hälsa och pussas. Alltså, hur lever man utan djur?!?

 

Två lycklig dagar fyllda med;

 

Ridning,

 

 

lite rörig sådan at times.

 

 

Hundgos,

kanin"gos" (alltså, dom är ju inte jäääättttttekeliga),

och massor av mys med barnaskaran.

Fin blev jag om läpparna också. I morgonrufs och fleecepyjamas.

Huvudstående, såklart. I ytterligare en ny miljö med djurrekvisita.

Jag och svägerskan har pratat, pratat och pratat. I timmar har vi suttit vid bordet eller på gräsmattan eller i soffan. Vi har sedan fortsatt att babbla under diskning och plockning, under mockning och kaninbursstädning, under blöjbyte och duschning och under matlagning. Allt medan barnen har lekt kurragömma eller skattletning eller hoppat studsmatta eller spelat fotboll bland betande hästar,

och bollhämtande (galna) hundar.

Det är så sjukt allting, på den där gården. Så sjukt underbart och galet. Jag älskar, älskar att hänga där. Ofta tänker jag på vilken ynnest det är att ha syskon som mina, kusiner som mina barn har och djur everywhere. Jag är så tacksam att ord inte räcker till.

Fler saker jag är tacksam för;

Vänner att promenera över till för en kvällsfika eller en hundpromenad eller en utan-hundpromenad. Katten vill ofta haka.

Vårt kök, där jag kan laga vilken mat jag vill och baka den kaka jag är sugen på. När jag vill!

Lite synd bara att jag väljer att baka raw muffins med quinoa som man verkligen måste bjuda till för att tycka om. Tanken var i och för sej god eftersom jag tänkte "nytta till" mina älskade kvällsfikan (alltså, jag är som ett skämt efter att ungarna har somnat), vitt mjöl och socker är ju inte den bästa födan klockan tjugoett noll, noll, liksom. Och ja, ett lyckat bak om man ser till nyttigheten eftersom jag inte ens äter dem. Nybakta var de helt okej, men sen, nja...

Tacksam och lycklig är jag också för mitt yogahörn, som börjar ta form. Med betoning på börjar, då...

Våra dagar, sedan vi kom hem, fortsätter att bli finare, lyckligare, lugnare och härligare. Jag förundras mycket över det. Att det har blivit så. Fast jag vet ju varför.

Skriver mer om det snart.

Tack. Tack. Tack.