Spindeln

Jag hade lagt fram mina yogakläder på badrumsgolvet igår kväll. Tidigt i morse skulle jag sätta på mej dem.

Detta utspelar sej klockan halv sex denna morgon;

Jag tar upp mitt linne, vänder det rätt eftersom det är ut och in. And bam! Ner på golvet ramlar en spindel. Det dunsar till i golvet, som en smäll, liksom (nä, okej, det kanske inte var en smäll men landningen hördes). En stor (nä, okej, inte tarrantellastor men inte en vanlig en, inte) svart spindel kryper snabbt in bakom toalettstolen.

Och där står jag. Utan att skrika. Utan dubbla hjärtslag. Utan skräck.

Jag känner mej helt chockad över att jag inte blev rädd. Visserligen blev jag väl inte glad och förtjust heller men jag greps inte av panik. Jag bara bad Johan att ta ut den.

Mötet med den här (dunsande) spindeln, kändes så underligt. Jag kunde liksom inte släppa det. Inte för att jag tyckte det var obehagligt utan för att jag reagerade så annorlunda mot vad jag alltid gjort. Jag förstod helt enkelt inte.

Och vad gör man när man inte förstår saker och ting? Man googlar förstås!

Detta var vad jag hittade. När jag läser det går det rysningar genom min kropp;

The Spider is considered the teacher of language and the magic of writing. Those who weave magic with the written word probably have a Spider as a guide. The Spider can teach how to use the written language with power and creativity so that your words weave a web around those who would read them.

The spider calls us to make use of our creativity and weave our dreams into our destiny. 


Och sedan detta;

When the Spider appears to us, it is a message to be mindful of the choices we are making - and ask ourselves:

How are my choices affecting my life?
How can my choises improve my life?
How are my choises affecting others in my life?

The spider is teaching you that you are the creator of your life and that you should never give up, but fight to make your dreams come true, no matter how hard it seems.

Sen hittade jag också en svensk tolkning av vad en spindel på morgonen vill förmedla, men den betydelsen väljer jag att inte tro på.

Ni kanske känner mej lite vid det här laget. Gör ni det, så vet ni att jag är övertygad om att lycka är ett val. Hur mitt liv ser ut idag är baserat på alla val jag tidigare gjort. Hur jag ser på saker och ting, hur jag tolkar sådant som händer i mitt liv och hur jag sedan väljer att agera, är mitt och bara mitt val.

Jag tror att tacksamhet är lika med lycka. Jag tror att det jag fokuserar på växer. Jag tror att det sker mirakel varje dag och bara jag tittar noga så kan jag se dem. Jag tror att det finns ljus i allt mörker. A silverlining to everything.

Ju har förändrats mycket på kort tid. Jag märker det så tydligt här hemma. Jag tänker på ett helt annorlunda sätt, jag agerar annorlunda, jag känner mej annorlunda. Och ju mer jag tänker, agerar och känner annorlunda desto djupare blir min lycka, mitt lugn och min tacksamhet.

Ja, jag fattar! Det låter flum flummi flum flum. Till och med jag suckar åt mej själv. Men det ändrar ändå inte det faktum att jag ÄR annorlunda.

Om någon hade sagt till mej för ett par år sedan att jag skulle:

- Tacka för hundratals saker i mitt liv varje dag (alltifrån mina familj och min hälsa, till luften jag andas och, toaletten som inte svämmar över för att jag kastar papper däri), både i tystnad men också med hög stämma.

- Välja att se saker som händer som vägledande - misstag för att jag ska lära mej, sorg för att jag ska kunna känna verklig glädje, svåra möten med människor för att jag ska växa, en polisbil som en varningssignal, ett djur som en budbärare. To name a few.

- Försöka uppnå en av mina högsta drömmar, att bli författare och därmed skriva en bok på vår resa och snart skicka in den till förlag.

- Sitta i Lotusställning på allvar och seriöst meditera.

- Resa runt jorden under åtta månader, tillsammans med min familj och under den tiden finna mej själv och tillsammans med Johan finna vårt sätt att leva.

Om någon hade sagt detta till mej, hade jag bara skakat på huvudet och sagt att ja, resan absolut, men resten låter som en väldigt märklig och överdrivet andlig människa och det är inte jag. Jag är realist. Glad för mycket men nån måtta får det allt lov att vara. Och det där med saker som händer och att djur är några sorts vägledare - hahahahahaha, det är ju bara för roligt.

Men hur roligt det nu än är och hur flummigt det nu än låter, så är det sanningen. Och det bästa av allt är att sanningen gör mej lyckligare än jag någonsin varit någon gång under hela mitt liv.

Som sagt, en stor förändring.

I used to be restless. I've always wanted to fill my days with lots of things to do. I used to hate being by myself. I've never liked the silence. Until now. Now I can't wait to get home to my mat, I can't wait to spend time with myself. I just love, love, love the silence and the stillness. I love how yoga and meditation make me feel calm, happy and grateful. I'm so amazed by how our trip has changed me. How I see things differently now, how I find happiness in every moment of my day and how I feel love for so many people and for so much in my life. 

En av mina äldsta (närmar sej 40 och använder sej av märkliga ord som exempelvis; "det var hög densitet på den här pommes fritesen") och närmaste vänner kom förbi mitt kontor idag och jag berättade för henne om spindelmötet. Hon fnissade lite och undrade vilket hennes guiding animal var. Arbetsmyran, sa jag och skrattade åt mitt eget skämt. Till svar fick jag; "Det är rätt åt dej att du fick spindeln. Den kan du gott ha." Haha :) Jag älskar att jag har både fina, roliga och galna vänner.

Guiding animals...

Kan det verkligen vara på riktigt? Nja, njäe... Jag vet inte jag. Fast jag anar att det är som med allt annat, om man tror på det, så finns det. Jag har inte riktigt bestämt mej än, vad jag ska tro och så där. Kan ju i och för sej vara för att jag inte känner mej särskilt nöjd med vilket djur som i så fall tilldelats mej ;)

Oh, well...

Spindels budskap i morse var i alla fall väldigt passande och jag tänker att det får räcka så. För när jag läste mer om det här med guiding animals så var det tydligen viktigt att ha bilder och symboler på det i hemmet så att det skulle känna sej välkommen. I really don´t know about that... Tänker nog inte dra för stora växlar på det här, som sagt.

Men spindeln och googlandet om dess budskap gjorde i alla fall min dag finare. Bara det, liksom!

Hoppas ni också har en fin dag <3

Tacksamhet är lika med lycka

Jag skickade ett sms till en fin och kär vän för att önska henne en fin dag och för att tacka henne för den glädje och energi hon alltid ger mej. Jag får ett svar. Ett sådant sorgligt svar att mitt hjärta brister och mina tårar rinner. När det inte finns några tröstande ord. När den enda man kan göra är att finnas där och ge, ge, ge, ge, ge. Kärlek, styrka, energi och hjälp.

Så öppnar jag en sida på internet och läser detta. Då gråter jag ännu mer. För hur kan sådana här funderingar ta plats i våra tankar? Hur kan de ens få ta en endaste liten gnutta av energi? Och hur kan en artikel som den få kommentarer som dessa;

"Vad skönt med ärliga människor som inte skriver solskensstatusar!" "Vad skönt med människor som vågar erkänna att det är tufft under småbarnsåren!" "Man måste få klaga!" "Det är tufft att få vardagen att funka!"

Eller den här;

"Man kan inte hela tiden gå runt och vara tacksam för att man lever och har det bra. Man kan inte hela tiden jämföra sej med folk som bor i länder med krig och svält."

JOOOOOO!!!! Jo, för i helaste helvete! Att vakna frisk bredvid de man älskar, att ha familj och vänner i livet, att kunna äta sej mätt och somna tryggt - det är något att varje dag vara tacksam för! Något att varje dag känna glädje för!

Så det var gnälligt en morgon - jag har åtminstone barn som gnäller! Huset är rörigt och det måste handlas och det måste tvättas och något gick sönder som kommer att kosta en jävla massa pengar - jag har ett hus, jag har pengar att handla för, jag har kläder att tvätta och det som gick sönder är bara ting!

Jag vet att jag rör upp en del känslor hos många i och med att skriva om detta så hårt. Jag själv hade kanske blivit upprörd om jag läst något sådant för ett par år sedan. Jag kanske hade tänkt att var och en måste väl få ha sina sorger och besvär. Och man kan väl inte hela tiden tänka att man i alla fall inte har cancer eller bor i ett land där folk svälter.

Okej, då. Man får ha sina sorger och besvär. Man kan visst känna sej trött och eländig. But enough is enough! Efter en morgon med gnälliga barn - andas på vägen till jobbet och släpp det. Bilen gick sönder - var arg i några minuter och släpp det. Jag fick magsjuka och missade något viktigt/roligt - ja, det är tråkigt men jag dör inte på kuppen. Allt är relativt. Allt!

Sedan jag började fokusera på det jag har istället för det jag inte har och också känna tacksamhet för det, har mitt liv blivit oändligt mycket lyckligare, lugnare och skönare. Det är en sådan tröst att känna att jag har allt jag behöver och att gnälliga barn, stökiga rum, trasiga saker eller vad det nu må vara, inte avgör hur min dag blir eller hur jag känner mej. JAG avgör hur min dag blir och hur jag känner mej. Jag och ingen eller inget annat.

Jag känner så starkt för det här. Ni ba, nähä?!?! Varje dag fokuserar jag ständigt på att uppskatta och glädja mej för allt runt omkring mej. Några har kallat mej extrem och jag har blivit generad av det och känt mej dum. Jag ska sluta med att känna så. Jag tänker aldrig mer tillåta mej själv att känna mej dum för att jag är tacksam för saker som vi i allmänhet tror är självklara.

"Fast är inte det lite överdrivet?" "Vad jobbigt att hela tiden behöva tänka så."

Ja, det kan man kanske tycka. Och det får man också tycka. Men vad man bör ha i åtanke då, är att man förmodligen aldrig kommer att känna sej särskilt lycklig. För allt börjar inom oss. Inom var och en av oss. Det är där lyckan finns, ingen annanstans. Lyckan finns inte i semestern eller i den där snygga/dyra bilen eller i de där kläderna eller i den där kroppen eller i det där landet eller, eller, eller. Lyckan väljer vi, var och en av oss, varje ögonblick vi lever.

Jag är frisk. Mina barn är det också. Och min man. Våra föräldrar är i livet. Våra syskon likaså. Våra vänner lever och finns nära oss. Jag har så många fina relationer med så många. Vi har varsina jobb att gå till. Vi har ett hus, bilar som tar oss dit vi vill. Vi har mat på bordet. Och vi sover tryggt i ett varmt hus om nätterna.

Allt detta är jag oändligt tacksam för, varje dag. Och för det tänker jag inte be om ursäkt eller känna mej dum eller extrem. Jag tänker istället känna stolthet, glädje och tacksamhet för att jag inser det stora i det ovan. Att jag äntligen har vaknat och inte längre tror att något/någon annat/annan kan göra mej lycklig. Att jag har slutat vänta på fredagen, semestern, resan, solen, den smala midjan eller det perfekta hemmet. Att jag bestämt mej för att vara lycklig, helt enkelt.

Och med det avslutar jag med glimtar från min senaste lyckliga vecka.

Lycka är;

Att ha en bror, en svägerska och två brorsdöttrar som jag älskar och som har den härligaste gården med de galnaste djuren ever.

Jag älskar, älskar, älskar denna hund. Irax <3

Hästar att rida på.

Och pussa på.

Glädje på hästryggen.

Friska, söta pojkar på midsommarafton.

Spring i den iskalla blåsten.

Dans kring midsommarstång i storm.

Ett föräldrahem med en mormor och morfar med huset fullt av kärlek och god mat. Och gosiga djur.

En farmor att spela Fia med.

Fler hundar att mysa med.

Fotbollsmatch med far- och morföräldrar.

En varm mössa att ta på sej när högtrycket över Atlanten trycker lågtrycken mot oss (japp, det har jag just lärt mej).

Lycka är också att denna vecka, ha så mycket att se fram emot;

Saker att fixa med hemma. Kapitel att skriva klart. Kommande festligheter. Lediga dagar med barnen. Yoga. Promenader. En vän som kommit hem från Dubai. Vänner jag inte hunnit träffa ordentligt sedan hemkomsten. Dagar i Göteborg med en sjukt saknad vän. Besök av finaste Norrlandsfamiljen OCH senare också den finaste Norgefamiljen.

Tack. Tack. Tack.

hashtaggar - tacksamhet, lycka 

Vilka är dina hashtaggar idag?

Vilken vecka!

På onsdagskvällen kröp jag ner i sängen med min föreläsning. Sista kollet, liksom. Ville somna med en go känsla. När jag lade papperna ifrån mej, såg jag framför mej hur jag ville att föreläsningen skulle bli, sedan tackade jag för det och på torsdagsmorgonen vaknade jag, förvissad om att det skulle gå precis så som jag planerat.

Det gjorde det också. Eller nä, nu ljög jag, det gick ännu bättre. Visualisering och tacksamhet är grejen. Helt enkelt. Det och alla uppmuntrande sms som fina familjemedlemmar och vänner skickat till mej som pepp. Snacka om att jag fick energi av dem. TACK!

In bed with the Power Point (föreläsningen handlade inte om döskallar och Bon Jovi) (nähä?!?).

Två fantastiska konferensdagar blev det. Allt blev bättre än jag någonsin kunnat önska. Jag träffade klasskompisar från tolkutbildningen och kollegor jag inte sett på åratal. Igen fick jag massor av kramar, leenden och kärlek. Jag försökte ge dubbelt tillbaka för shit, vad många intressanta och givande samtal jag haft.

Trött och lycklig kom jag hem på fredagen. När jag öppnade dörren hördes skratt och prat från köket. Jag skulle precis gå för att hälsa på våra vänner som var på besök, när den sötaste lilla vovven ever mötte mej i hallen med blöta pussar och massor av energi.

Jag började nästan gråta, för jag saknar att ha hund så sjukt mycket. Kärleken man får. Alltså <3

Det blev en fin kväll.

Barnen och Johan hade tidigare under dagen varit på Lennons skolavslutning. Jag kände mej som värsta karriärskvinnan när Lennon på morgonen frågade varför jag skulle jobba NU IGEN och inte komma till kyrkan. Då hör jag mej själv säga; Mamma har en jätteviktig grej på jobbet som hon MÅSTE göra.

Som om något var viktigare än ungarna. Hade såklart GÄRNA hängt med mina finingar på skolavslutning och sommarlovsfika. But a womans gotta do what a woman... Näääeeej, det behöver inte en woman göra om en woman inte vill.

Grabbarna mina. Åh.... <3

På lördagsmorgonen kom en saknad vän på frukost. Vi babblade fram till lunch och Lennon undrade hur det var möjligt att vi kunde hitta på så mycket att prata om. Inte alls svårt meddelade jag honom varpå han tyckte synd om oss som inte fick leka.

Vännen hade med sej somrigt te, kinderägg och ett kort med fin text som jag började gråta för. Jag är larvigt gråtig nowadays. Fast å andra sidan, kan jag göra annat än gråta när jag får så mycket av så många?!?

Helg med det där som jag har saknat. Barn som leker på vår gräsmatta,

cykel till vattnet med lördagsgodis,

och fix på tomten.

Alltså jag GÖR saker jag också (inte så värst mycket) men ingen tar ju kort på mej när jag är i "farten".

På mej finns istället yogakort (måste ju se om jag gör rätt nu när jag inte har Donnys stränga ögon på mej längre).

Och när jag gick tillbaka och kollade i mobilen för att hitta min första "brygga", insåg jag att träning ger färdighet. I´m getting there!

April                                                        Idag

Andra saker som händer på vår och grannens tomt;

Vår katt ligger underst. Tyvärr skjuter den översta blankt, men det finns ju andra hanar in the area. Sommar och kattungar, då. Vem vill tinga en?

Jaha.

Min första jobbvecka är alltså över. En bättre start kunde jag inte ha fått. Jag känner verklig glädje för mitt jobb och inför hösten. Oändligt tacksam!

Tacksam är jag fortfarande för typ allt och alla. Som till exempel för att;

Jag vaknar frisk tidigt på morgonen och kan sätta mej på altanen med en kopp varmt citronvatten (gör massor med bra för kroppen) och skriva i min tacksamhetsbok (ja, skratta ni).

För att jag kan sitta där och läsa ett kapitel ur någon bok som inspirerar mej att fortsätta tänka och leva på ett sätt som får mej att känna som jag gör nu för tiden, och för att jag sedan kan yoga och efter det äta en lugn frukost med familjen.

Att sätta tonen för dagen har hjälpt mej massor sedan vi kom hem. Att börja dagarna som ovan, gör att jag känner mej glad, tacksam, lycklig och rik. Helt avgörande för hur min dag blir.

Jag pratade med en vän häromdagen och hon frågade mej vad det är jag gör som är annorlunda mot hur det var innan vi åkte. När jag hörde mej själv berätta, kände jag mej heeeelt rubbad. Allt jag sa kändes överdrivet och pretentiöst och till sist blev jag nästan generad. Egentligen är det inte så mycket det jag gör, eller jo, det är det... Eller kanske är det mest hur jag tänker. Fast också hur jag känner. Och gör. Jo, det är nog så ändå, att jag gör mycket annorlunda. Men när jag ska berätta om det låter det helt absurt, för det blir bara småbitar från något som är mycket större och djupare än så.

Gud, ni märker ju. Blablablablablablabla...A(r)men.

Fast jag skulle kunna skriva om det. Om någon är intresserad vill säga. Fast det kanske ingen är. Men om jag skrev om det skulle någon kanske bli intresserad.

Hahaha... OMG! Jag har blivit galen. Helt galen! But it feels great! Not just fine, GREAT!

Lugn. Lycklig. Tacksam. Thank you, thank you, thank you <3

Frågor på det?

Ni ba; eh nej, tack.

TACK

Jag vill inte gå och lägga mej om kvällarna. Det känns som such a waste of time. Det är så ljust och fint ute och det händer så mycket roligt att jag tycker att sova, det kan jag faktiskt göra en annan gång. Men jag är trött, väldigt trött, så jag hoppar i säng vid midnatt, very annoyed över att kroppen inte håller med hjärnan.

Hur känns det att komma hem? Jag får frågan flera gånger varje dag och jag svarar alltid på samma sätt, att det är med blandade känslor. Men nu ska jag berätta en sak - det är så mycket härligare och finare att vara hemma än jag någonsin kunnat ana.

Det är verkligen inte klokt vilka underbara vänner jag har. Jag känner mej oändligt lyckligt lottad. Jag säger tack för och till dem och jag kramar dem hårt och länge, men det kan liksom inte motsvara det jag känner, för det är djupare än så.

Två av dessa vänner, bjöd mej i lördags först på brunch och sedan på bubbel och jordgubbar. I flera timmar satt vi och pratade ikapp. Alltså, hur fint gjort av dem är det inte?!? En dag åsidosatt för att de vill hänga med mej. Åh <3

DESSUTOM! Hade de skrivit en sådant fint kort,

OCH köpt den coolaste kökshandduk jag någonsin haft. När jag tittar på den blir jag blöt i ögonen av tacksamhet.

Igår hade det kommit ett paket med posten, ett bokpaket. En vän som tänkt på mej när hon läst en bok, hade skickat detta paket ända från djupaste Norrland. Jamen, fatta! Det är så omtänksamt! Igår fick jag också bjuda en annan fin vän på ost, kex och bubbel. På kvällen när jag gick och lade mej (igen, så tråkigt att det måste somnas), hade jag så mycket att tacka för att jag somnade en timme senare än vad jag räknat med.

Bok, bubbel och babbel.

 

Jag har blivit bjuden på kvällsfika av en ganska så nyfunnen, men redan mycket nära vän, och jag har också hunnit bjuda tillbaka. Jag har fått så många kramar och haft så många givande samtal att jag fanimej smäller av. Jag har fått lukta på den finaste bebisen ever, som nu är en del av våra närmaste grannars familj, lilla Loui. När vi åkte var han bara fem små veckor i magen, ett frö, och nu är han alltså här. Dagen efter vår hemkomst damp han ner, som om han väntat, liksom. Jag har vinkat till grannar, pratat med grannar, kramat grannar, träffat grannar och varje gång känt mej så oändligt tacksam över att befinna mej i dessa människors närhet.

Och det ofattbart fina är att jag i helgen och under nästa vecka och i sommar kommer att få krama och prata ikapp med fler familjemedlemmar och vänner som jag inte hunnit träffa än. Sommaren kommer att vara så fylld av kärlek att jag kommer att spricka av lycka.

Vi är verkligen hemma!

Hemma, där maken kan lunka runt med gräsklipparen (han har en väldigt kärleksfull relation till den, på riktigt alltså) i egna tankar.

Hemma, där jag kan baka (som jag har saknat det!) och sedan bjuda in på fika.

Hemma, där barnen har ett stenkast till fina vänner som de kan ha så roligt tillsammans med att de tycker som jag - att sova är ett nödvändigt ont.

Hemma, dit nu också vår fina lilla katt har kommit.

Hemma, där jag orkat mej tillbaka till mattan igen,

och upptäckt att min kropp minns och att jag fortfarande är stark.

Jag har liksom inte ord. Det börjar bli en vana, att inte kunna uttrycka hur mycket och hur starkt jag känner. Som sagt, jag hade aldrig anat hur fint det skulle kännas att komma hem. Visst visste jag att det skulle bli härligt att få se alla igen och jag fattade såklart att jag skulle älska alla möten och samtal. Men det här... Det här är så mycket större än så.

Jobbet också. Det har varit sjukt kul att komma tillbaka. Denna vecka är speciell jobbmässigt eftersom jag imorrn ska göra något som jag länge har planerat inför och sett fram emot. Jag och en väldans klok och kompetent kollega, ska hålla en föreläsning för 200 människor inom tolkvärlden. Och på fredag har vi tre workshops att leda. Det är en ynnest att jag ska få berätta om mina tankar kring kompetensutveckling och tolkkvalitet. Det hade jag aldrig trott för några år sedan. Det är stort för mej! Tänk att kollegor kommer att sitta där och lyssna på vad jag har att säga. Nervöst - hell yeah! Men så sjukt roligt och spännande!

Jag på golvet med min föreläsning. Peppad! Glad! Tacksam!

Och ja, varje ord i detta inlägg är sant. Hur överdrivet det än låter. Jag är precis så glad, lycklig, tacksam, förundrad, förväntansfull och fylld av kärlek som jag får det att låta.

Det finns bara ett ord att använda och jag gör det, tre gånger dessutom, så att det blir tydligt vad jag menar;

TACK TACK TACK

Hemma

Ibland känns det som att vi har varit hemma i tre kvart. Ibland känns det som tre månader. Och ibland känns det som att vi snart ska packa ihop och dra vidare.

Sanningen är att vi varit hemma i en vecka och att vi blir kvar här (åtminstone till oktober...).

Ibland känner jag mej pigg. Ibland känner jag mej trött. Ibland känner jag mej halvt döende. Ibland känner jag mej full av energi. Jag tror att jag sover bra om nätterna men kanske gör jag inte det ändå, för jag är så sjukt trött om morgnarna att det känns som att jag är förlamad.

Det är så många mixed feelings med den här hemkomsten och ju mer jag försöker förstå vad jag känner desto mindre fattar jag. Det är nu jag ständigt upprepar för mej själv;

Everything is okay and everything will be okay. I don´t need to understand every feeling running through my body. It´s okay to just let it be there. When the time is right, it will show itself clearly or leave. People who are meant to be in my life will always gravitate back towards me, no matter how far they wander and everything will come to me at the perfect time. No need to push things and no need to worry.

Just nu vilar jag bara i lyckan över att vara hemma i vårt hus. Hos våra familjer och vänner. Vad annat kan jag göra med det mottagande vi har fått. Vi känner oss så varmt välkomna hem att våra hjärtan sväller över av kärlek.

Med finaste flaggan och godaste bubblet tillsammans med de bästa grannarna/vännerna, blir man så här glad;

För att inte tala om hur glada våra kids är över att vara hemma hos kompisarna igen.

Vi njuter av så mycket. Av att laga vår egen mat. Att kunna gå tio små steg och vara hos grannen. Att ha en trädgård. Att duscha varmt med tryck. Att dricka te och kaffe utan att dö av värmeslag. Att sova i våra sängar. Att boa in oss. Att cykla till vattnet. Att promenera eller jogga i frisk luft. To name a few.

Vi har packat upp det mesta och trots att vi gjorde oss av med i stort sett allt vi ägde innan vi åkte, så gör vi oss av med ännu mer nu. Tre stora kartonger med saker och kläder ska vi snart köra till Myrorna. Jag älskar att vi knappt äger något längre. Eller det är en lögn, vi äger MASSOR, men jämfört med innan vi åkte är det lite. Badrumsskåpen gapar skönt tomma och likaså gör skåpen och lådorna som vi förr bara hade skit i. Så här ska vi hålla det för det känns såååå befriande.

Vad vi dock har dragit på oss igen är ytterligare en bil. En finfin Passat som jag redan är förälskad i. Japp, även jag kan fastna för saker ;)

Vår nya Pärla <3

Massor med bra saker kom ut av detta bilköp; jag fick prata många gånger med en av mina brorsor i telefon eftersom han hjälpte mej att hitta den, vi fick träffa en mycket trevlig familj (säljarna), i och med kontakt med banken fick vi ner räntan, vi fick åka på familjeutflykt och det bästa av allt, vi fick träffa min fina moster och morbror. Blev dessutom bjudna på lunch och glass av dem. OCH min kusin med familj kom och kramades. Underbart!

Att komma hem till min moster och morbror är bland det bästa jag vet. Det luktar som det luktade när jag var barn och allt är så tryggt och bekant.

Moster Lena och jag.

Vi var nöjda bilköpare när vi körde hem från Eskilstuna tidigare idag.

Jo, det var en sak...

Jag måste ju vara sanningsenlig nu när jag typ skryter om hur lite saker vi äger, och erkänna att vi faktiskt har med oss lite saker hem också. Eller lite och lite, ganska så mycket om man tänker på antalet. Men det är småsaker. Små fina minnen som vi placerar ut i vårt hus.

Strandminnen i badrummet.

Vid badkaret.

Och på soffbordet.

Alla snäckor är handplockade på stränder vi besökt (förbjudet, I know...) Sitter också och kollar igenom foton från vår resa som ska framkallas och hängas upp på väggarna. Allt för att hela tiden minnas och känna den där glädjen vi gör när vi tänker på våra månader i andra delar av världen.

I helgen fortsätter vi med det som vi pysslat med under veckan. Träffar vänner och familjer. Packar upp och ordnar till. Klipper gräs och rensar. Eller vi och vi...

Det känns fint att vara hemma, minsann. Om än aningen kyligt...

Jag trodde att fötter i sanden, vågor och hav, som varit vår verklighet så länge, skulle kännas sorgligt avlägset när vi kom hem. Jag hade både rätt och fel. Det känns avlägset men på intet sätt sorgligt. Vi var färdiga med den verkligheten. Nu är vi mitt en annan, en precis lika fin sådan.

"Nu blir det vardag igen." "Välkommen till verkligheten." "Nu är ni snart inne i rullarna igen."

Vanliga kommentarer som jag har funderat massor på. Jag förstod att de skulle komma och jag kände mej orolig för dem. Orolig för att jag direkt skulle känna stress över måsten i livet. Men så pratade jag med en klok vän och kände mej lugnare. För vi vet ju hur vi vill leva. I åtta månader har vi varit på träningsläger och nu börjar matchen. Det är nu vi ska leva som vi lär. Behålla lugnet, lyckan och tacksamheten för den här verkligheten.

Men det slår mej att det här med "nu blir det vardag igen", låter så negativt. Varför är det så? Eller är det bara jag som tolkar det så? Vardag och verklighet känns ibland likvärdigt med stress och tråkiga måsten. Det låter åtminstone så; "Jaha, då blir det vardag även för er." Eller; "Japp, nu är det verklighet också för er." Som om våra åtta månader borta varken var vardag eller verklighet. Jag kan meddela att de i allra högsta grad var det. Måhända var det annorlunda, but still, vardag och verklighet.

Jag vet såklart att ingen menar något illa, men som sagt, jag har känt mej orolig för de kommentarerna. Men jag känner verkligen så som min kloka vän sa att jag skulle tänka; nu har ni verktygen att möta vardagen här hemma på ett helt annat sätt än tidigare. Väldigt bra sagt.

Brunbrända fötter i sand innan yogan. En fin vardag och verklighet.

Soffmys med regnet smattrande mot rutan, också en fin verklighet.

Och nu kom glassbilen. Så svenskt, liksom. På Nationaldagen dessutom.