Tack. Helt enkelt.

Det är en vecka sedan jag skrev här sist. Det är länge, tycker jag. Särskilt med tanke på att jag älskar att skriva här. Men det har gått så lång tid för att jag inte vet vad jag ska skriva. Inte för att det inte har hänt någonting utan för att jag, för en gångs skull, verkar ha slut på orden. Och de ord som finns kvar, som jag har till övers efter dessa dagar, kommer aldrig att kunna beskriva hur det känns just nu.

Men jag skriver ändå. Jag måste. Ni måste få veta.

Sista dagen i Thailand. Imorrn natt flyger vi till Dubai. Idag är det exakt en vecka kvar tills vi åter är i Sverige.

Vi är redo att komma hem. Vi vill komma hem. Vi längtar. Och det känns fint. Men känslorna som bara väller fram är mej ibland övermäktiga. Hela min kropp reagerar och jag blir skrattig och gråtig om vartannat. Pirrig och darrig. Spänd och glad.

Det blir "kul" för våra vänner i Dubai som får ta emot ett nervvrak. Hihi, närå så illa är det inte. Vilken ynnest i alla fall, att vi har dem och att vi nu kommer att få uppleva ännu en främmande plats.

Sista dagarna här då? Vad vi har gjort och så.

Jo;

Vi har hängt med världens bästa mormor och morfar,

rensat fötterna och så där. Busat, pussats och kramats.

Vi har fått gå på date, jag och Johan. Inte bara en gång utan flera gånger. Då har vi ätit och druckit gott, så har vi också samtalat kring alla upplevelser, erfarenheter och känslor som denna resa har inneburit. I en liten bok har vi sedan skrivit ned hur vi ska göra för att behålla det lugn och den lycka vi nu känner. Vi har skrivit ned vad som är viktigt för oss och vad vi vill fortsätta att göra för att ta vara på tiden och alltid se till att göra det bästa av den.

Vi och vår lilla bok (åt detta hade jag skrattat för några år sedan, vaddå skriva i en liten bok, vad är det för larv).

Och här kommer anledningen till att jag inte har så många ord till övers för bloggen.

Det är klart! Första utkastet till min bok är färdigt! 230 A4-sidor med text där min (fiktiva) historia har tagit form sedan vi påbörjade denna resan. Den är uttänkt och skriven på flygplatser, i bussar, på hotellrum, i bungalows, på cafén, på restauranger, på barer, i hotellreceptioner, på balkonger, på altaner, på stränder och vid pooler i världens alla hörn. Det spelar ingen roll att det är nu det verkliga arbetet tar vid. Det här med att läsa igenom, ändra, ta bort, lägga till och be vänner läsa och sen ändra igen och ja, ytterligare genomläsning, ändringar. Ni fattar. Det spelar ingen roll. Alls. Jag är sjukt stolt över vad jag har åstadkommit och det pirrar i hela mej när jag tänker på att jag faktiskt gjort det jag alltid har drömt om. Jag har skrivit en jävla bok!!! OH. MY. GOD!

Jag trodde. Jag vågade. Jag gjorde. Jag segrade.

Och nu, med de ord som jag har kvar, men som inte alls täcker det jag vill förmedla, skriver jag;

Tack datorn för att du håller än. Nu, min vän, är det bara en vecka kvar, sen kan du somna.

Tack, USA, Thailand och Malaysia för alla vackra och inspirerande platser som erbjudits oss.

Tack yogan för lugnet och lyckan, för styrkan och energin.

Tack mina grabbar för alla stunder, för alla samtal, för all inspiration, för all kärlek och för all tid som ni har fått vara utan mej då jag varit djupt försjunken i mina texter.

Tack familjer och vänner för all kärlek. För att ni finns i våra liv. För att ni skriver och ringer till oss, för att ni hjälper och stöttar oss. För att ni tror på oss, för att ni följt vårt äventyr, för att ni peppat och inspirerat oss på alla sätt och vis. Utan er vore vi inte de vi är idag. Vi älskar er innerligt.

Och nu ska jag göra något som jag aldrig gjort förut.

Tack till mej själv! Tack för att jag har vågat tänka efter och lärt känna mej själv ännu bättre. Tack för att jag vågar se mina brister och för att jag orkar förändra mej. Tack för att jag vågar utmana mej själv, för att jag vågar stå för vem jag har blivit och för den jag nu är. Tack för att jag varje dag blir starkare i både sinne och kropp, för att jag hela tiden strävar efter att vara mer, göra mer, klara mer och orka mer. Tack för att jag inte ger upp. Tack för att jag gör mej själv lycklig, för att jag följer mina drömmar och för att jag inte sätter stopp för den enorma potential som vilar inom mej.

Heja mej! Jag är på så jävla rätt väg och det är fanimej den bästa känslan i hela världen.

Och med det fortsätter resten av resan och så även vårt fantastiska liv.

Oändligt tacksam och fylld av kärlek <3

I Ao Nang med fokus

Aldrig har jag tagit farväl av så många ställen på så kort tid. Jag tänkte att det skulle bli enklare med tiden, but nope. Det är alltid samma känsla av vemod blandad med "färdighet" på stället.

Bye, bye Long Beach.

Kanske kommer vi tillbaka en dag...

Nu är vi i Ao Nang. Vi tog oss hit med minibuss och bilfärja. Det gick bra, trots att Lennon var magsjuk och febrig. Vi hade påsar och våtservetter, så ingenting hamnade på fel ställe. Dåligt val med genomskinliga påsar dock...

Lågsäsong och nästan inga köer till bilfärjan kortade ner resan med någon halvtimme.

Trots feber kan man bada. Tydligen.

Idag är vår stora fining bättre och just nu på eremtitkräft- och apjakt med sin brorsa, sin pappa och sin mormor och morfar.

För mej är det fullt fokus på annat. Jobb (jag ska göra något väldigt spännande i juni) samt bokskrivning. Mitt mål är att jag denna vecka ska vara "klar" med ett första utkast som en dag kommer att bli min första bok.

Det är tungt nu. Det här med bokskrivandet. Svårt. Svårskrivet och rörigt. De senaste femton sidorna är inte i den ordningen de ska vara och jag slås ibland av hur lite kontroll jag har på det hela. Jag har ju liksom ingen aaaaaaning om hur man gör när man skriver en bok.

Men jag har tillit. Det kommer att bli bra det här och för att påminna mej själv om det så tänker jag på det som är min fulla övertygelse;

Det är när det är som tyngst och svårast som man kan vara säker på att man är på rätt väg. Motstånd är ett tecken på att man ska fortsätta kämpa och ta i ännu lite mer. Det är då utvecklingen sker och det är den som för en framåt till genombrottet och slutligen målet. Efter varje motsånd/hinder man har tagit sej över kommer man att se utvecklingen och förändringen hos sig själv och det kommer i sin tur att leda till bättre självkänsla och självförtroende. Bättre självkänsla och självförtroende gör en stolt och när man är stolt känner man sig glad och lycklig. Och är man glad och lycklig, kommer man att kämpa vidare. En mycket god cirkel och dessutom har man gjort resan lika viktig som målet.

Superlätt att säga men oändligt mycket svårare att göra. Men jag gör det och jag kommer att fortsätta att göra det för att det utvecklar mej och gör mej lycklig. Trots att jag nu sitter här och ba, gaaaahhhhh! HUR ska detta gå till?!?!

 I morse halv sex ringde klockan. Då låg jag kvar en stund och tackade först och främst för att jag vaknade frisk bredvid mina killar. Sedan formade jag dagen i mitt huvud. Hur den skulle se ut, att jag skulle få mycket gjort och att den skulle bli fin och givande. Sedan tog jag en promenad. Först tömde jag hjärnan på tankar och bara gick. Njöt av ytterligare dagar vid havet. Sedan började jag "jobba". Jag är som mest kreativ när jag rör på mej. Det som jag ska göra i mitt jobb när jag kommer hem, det där roliga och spännande, det var det som tog tydligare form i mitt huvud. På en halvtimme hade jag det mesta klart för mej. Då släppte jag det och yogade en stund. Sedan gick jag tillbaka och åt frukost med familjen. Nu sitter jag som sagt och både jobbar och skriver. I eftermiddag har jag möte med en kollega där hemma och då ska mina tankar var klara och tydliga så att jag kan dela med mej till honom.

Jag älskar den här typen av arbete - kreativitet, planering inför ett framförande, hitta inspirerande sätt att förmedla mitt budskap. Det gör mej lycklig ända in i själen och jag känner så starkt att det är sånt här jag ska syssla med. Jag är oändligt tacksam över att mycket i mitt jobb går ut på just detta.

Och så boken förstås. Jag älskar att skriva den. Men just nu... Just nu kan jag inte ens skriva en liten sketen dialog mellan två personer i boken som jag lärt känna mycket väl under de senaste kapitlen. Nu ba, ska de sitta hos honom eller henne? Ska han ta hennes hand och hur ska jag i så fall beskriva det? Ska de ha ätit eller inte? Jag har typ glömt bort hur man skriver.

Men det blir bra det här. Som sagt. Sinom tid.

Mitt mantra idag;

It´s not when everything falls into place, I will find peace. It´s when I find peace, everything will fall into place.

Morning yoga view.

Och med det återgår jag till mina två älskade projekt.

Fast bara en sak;

Tack fina, fina (ggr hundra) läsare för era kommentarer både här, på FB, på mailen och på whats appen. Ni driver mej framåt och jag känner mej både rörd och stolt över det ni skriver. TACK <3

Bröder på väg hem

Sista dagen på Koh Lanta. Imorrn åker vi till Krabi, där vi stannar i en veckan för att sedan dra vidare till Dubai. Det börjar sannerligen dra ihop sej.

Våra två grabbar längtar hem men samtidigt vill de gärna åka en sväng via USA innan vi landar i Sverige. That´s my boys :)

Det ska bli så spännande att se hur deras relation kommer att vara där hemma. På denna resa har de, som jag tidigare skrivit om, svetsats samman på ett fantastiskt sätt. De har superkul tillsammans och är verkligen fina med varandra. De sover tätt ihop om nätterna och vaknar precis likadant.

Många filosofiska samtal mellan dessa tu.

På upptäcksfärd tillsammans.

Vem hoppar längst/högst?

Vill alltid göra som storebror.

Tusen timmars bad. Ibland med konstiga huvudbonader.

Ibland tandemhopp med ring.

Legobygge/lek på tusen olika hotellrum/bungalows. I timmar har de suttit så här tillsammans.

Samarbete i myntsamlande på Subway Surfer (?) när föräldrarna babblar om tråkiga saker efter uppäten middag.

Vi hade tänkt att kanske sära på dem ibland, ta varsin pojk, men så har det knappt blivit. De har velat göra allt ihop. Men en sen kväll gick Johan och Lennon ut på eremitjakt.

Och det enda Lennon pratade om dagen efter var att han längtade tills Vince fyllde fem så att han också skulle orka vara vaken så sent och därmed kunna följa med ut.

Liten blir stor.

Vince: Lennon, det här är den starkaste yogaställningen.

Lennon: Ja, jag vet. Det är så mästarna gör. De mediterar. Men du ska ha händerna på knäna. Så här.

Vince: Men man får faktiskt göra som man vill.

Lennon: Ja, Vince. Det får man.

Tighta bröder med så mycket kärlek till varandra.

Jag kommer att sakna Thailand, sa Lennon häromdagen. Men mest USA. Vad kommer du att sakna, mamma?

Jag kommer att sakna mycket, svarade jag. Men nu känner jag att det blir bra att komma hem.

Men vad kommer du att sakna mest då? undrade han och jag tänkte efter.

USA, förstås. Och allt där. Fast det gör jag alltid, även när jag är hemma. En liten bit av mitt hjärta finns där. Så har det varit sedan jag var 19 år. Men jag kommer också att sakna alla upplevelser från denna resa. Att vi har fått göra så mycket tillsammans och att vi har fått vara så nära varandra. Jag kommer att sakna stränderna, havet och värmen, likaså promenaderna i sanden som varit en självklar del av alla mina dagar.

Yogan kommer jag ju inte sakna, för den kom för att stanna. Men det var här på Koh Lanta som jag lärde mej. Det var här jag klev in i denna okända värld där jag nu famlar runt och känner mej lycklig, undrande och fascinerad. Så en liten del av mej känner sorg över att säga hej då till tryggheten i att ha en plats att komma till för att få guidning och svar på alla frågor. Del 1 är avslutad, liksom. Det kändes i min mage när jag kramade Donny (yogaläraren) hejdå och när jag sedan satt kvar en stund på Asylum i tankar om vad som varit.

Tomt i yogahyddan nu. Donny, som har undervisat där hela säsongen, har dragit vidare.

Tack för allt jag fick med mej härifrån. Det är så mycket att ord inte räcker till. Så tänkte jag och sedan åkte jag snabbt därifrån. Det kändes för tomt och ödsligt. Stängt och igenbommat. Så som det nu är på hela Koh Lanta. Till och med färjorna till fastlandet har slutat gå, nu är det bara bilfärjorna som tar folk över vattnet. Det är en sådan vi åker med imorrn.

Folktomma stränder och knappt några restauranger öppna längre.

En yogautsikt att sakna. Särskilt den hemgjorda och sjukt goda chai latten som jag njöt av efteråt.

Imorrn halv sex yogar jag för sista gången på denna ö.

Det är verkligen dags att ta farväl nu och för första gången känner jag att det är precis vad jag vill och behöver.

Tacksam för tiden som varit och för det som komma skall.

Kärlek.

Livet nu.

Vi är olika jag och min man. Olika men ändå så lika. Eller så har vi blivit lika efter de få år som vi varit tillsammans. Vi har definitivt blivit mer lika efter denna resa och ofta ser jag saker hos Johan som jag försöker anamma.

Hans lugn förstås.
Hans tålamod.
Hans eftertänksamhet.
Hans logiska tänkande.
Och hans sätt att inte läsa in saker i sådant som andra säger eller tycker.

Det där sista har äntligen landat i mej och det är så trösterikt att jag vill gråta.

"What other people think of me is none of my business."

Jag har alltid tänkt att det är så det borde vara men jag har inte känt det på riktigt. Förrän nu. Nu känner jag det så starkt och det är en sådan befrielse.

Det är inte så att jag och Johan kommer hem som två HELT nya människor. Men nog har vi förändrats. På så många sätt. För mej är det en svår omställning och jag kämpar varje dag med att lita på mej själv och min intuition.

Jag har hittat rätt. Nu vet jag var jag är på väg. Nu vet jag hur jag vill leva, tänka och vara. Detta innebär såklart en hel del och väcker av någon underlig andledning många tankar och känslor hos andra. För mej har det varit oerhört jobbigt och jag har märkt hur jag ibland försöker försvara mej. Jag vill liksom förklara varför jag vill leva så här eller varför jag tänker så här eller varför jag gör så här.

Så har jag funderat på det där, varför jag vill göra det. Förklara och försvara. Såklart för att jag har känt mej osäker och inte haft tillit till min egen förmåga att stå fast vi vad jag vill. Inte så att jag har tänkt att jag måste sluta med det jag gör, men mer att jag har fastnat i tanken på vad han eller hon eller de ska tycka om min förändring. Jag har tänkt att säkert tycker folk att jaha, nu har Kicki hittat något nytt, då får vi se hur länge det varar då. För sådan har jag alltid varit, det har alltid hänt mycket kring mej, drama hit och dit och mycket passion och en hel del förvirrande snedsteg. Roligt, härligt, lärorikt, som en frisk fläkt i livet, fast oändligt tröttsamt för mej och min omgivning i längden.

Men jag är ur det där nu. Jag är inte sådan längre. Jag har vuxit och utvecklas och nu står jag här, på en helt annan grund. Och det är den grunden jag nu bygger vidare på. Eller vi, jag och Johan. Vi bygger vidare på den.

För mej är detta ett stort steg, för i och med detta så lämnar jag också andras åsikter därhän. Vad andra tycker och tänker och säger till eller om mej, får stå för dem. Jag lämnar också mitt "jag tänker slåss för det här och övertyga den eller den om att det här är bra eller så här ska vi göra." Det är slut på alla strider för både det ena och andra. Jag vill inte längre. Jag är jag och jag pratar för mej. Punkt. Och jag behöver inte övertyga någon om något. Min energi går till mej och mina närmaste. Det som inte rör mej eller oss, men som jag ändå tenderat att hänga mej fast vid, släpper jag nu. "The big letting go", sa min yogalärare. Those words are such a relief. Exakt så. Precis så vill jag göra. Jag vill släppa.

Jag har slutat kämpa. Slutat med att övertänka, överanalysera och överundra. Jag har hittat mantran som ska hjälpa mej att minnas och göra mej lugn. Det här skrev jag igår och lättnaden över att känna så, fick tårarna att trilla nerför mina kinder.

Everything is okay and everything will be okay. I don´t need to understand every feeling running through my body. It´s okay to just let it be there. When the time is right, it will show itself clearly or leave. People who are meant to be in my life will Always gravitate back towards me, no matter how far they wander and everything will come to me at the perfect time. No need to push things and no need to worry.

Dessa meningar hjälper mej massor. Lugnar när jag oroar mej. Varför på engelska? Jag vet inte... Men mycket kommer på engelska till mej och då låter jag det vara så.

Det handlar om tillit och tilltro. Tillit till mej själv och att så länge jag lever i kärlek, så länge jag följer mitt hjärta, vågar och kämpar, så kommer vägen framåt vara klar och tydlig.

Från och med nu ska jag leva det liv jag vill.

Kärlek - till familj och vänner och andra människor. För utan kärleken spelar ingenting någon roll.

Vänner och familjer- våra fina härliga vänner och familjer! Vi längtar så efter att få träffa dem. Vi vill prioritera dem. Vi vill hänga med dem, promenera med dem och äta middag med dem. Spendera tid med dem för att hålla kvar alla fina relationer vi har. Utan dem är vi ingenting.

Dagar i lugn och utan stress - att starta dagen lugnt, kommer att vara ett av våra främsta mål när vi kommer hem. Jag och Johan kommer att gå upp tidigt, för att vi vill, jag kommer att yoga. Barnen ska väckas i lugn och ro och frukosten ska de få äta i eget tempo vid bordet med mej eller Johan. Jag tror att det är oerhört viktigt att sätta tonen på dagen redan på morgonen. Våra scheman får sedan byggas efter detta.

Hälsan - träning, promenader, utevistelse, yoga (såklart), kommer vi att prioritera. Vi kommer att äta mat som ger oss energi, mycket grönt, mycket frukt, mest vegetariskt. Äter vi kött, fisk eller fågel så ska vi se till att det är ekologiskt. Allt detta för att vi vill må bra. Inte för att vi vill gå ner i vikt, så som jag alltid har tänkt att orsaken till bra kost och träning är. Endast för att må bra och för att detta sätt att tänka på hälsan är något vi vill hålla fast vid hela livet. En livsstil, helt enkelt.

Ingen "dötid" - vi har inte tittat på teve på flera månader och vi har inte saknat en timme av det. För oss har det alltid varit så att vi suttit i soffan om kvällarna, med teven på, fastän ingen av oss egentligen har varit särskilt intresserade. Nu, under resan, har vi suttit sida vid sida och pratat. Eller så har jag skrivit och Johan har läst. Hade han haft en gitarr med sej hade han spelat. Så vill vi ha det - när vi har tid över, så vill vi använda tiden till sådant som gör oss lyckliga eller utvecklar oss. Skriva, spela gitarr, läsa om något som vi inte vet något om. Det är så lätt att sätta på teven, eller scrolla på mobilen eller Ipaden. I alla fall för oss har det varit så. Ibland vill vi ju det och då är det klart att vi ska göra det, men vi vill inte att saker och ting bara blir för att vi inte tänker efter. Vi vill vara medvetna om det vi gör.

Tusen aktiviteter går bort - både för barnen och för oss. Några saker, absolut! Men vi tänker inte stressa runt på både det ena och det andra. Ibland kanske vi till och med måste säga nej till saker som är roliga, bara för att undvika det där. Hit och dit och sen det och det och dit, men sen måste vi hinna det och det och det. No more! Done with that. Jag har alltid trott att jag är en person som gillar fart och fläkt och att det ska hända saker nästan hela tiden. Nu tror jag inte det längre, nu vet jag att jag inte är sådan. Jag behöver ha det lugnt för att veta, känna och minnas vart jag är på väg. Och med det menar jag inte att jag vill sitta hemma i min kammare och ba, hmmmm... Nej, såklart har jag massor av saker jag vill, både professionellt och privat, men den där stressen och det där med att ha miljoner bollar i luften - big no, no.

Meningsfullhet - det vi gör ska kännas meningsfullt. Jag tänker på mitt jobb, till exempel, det jag gör där ska vara viktigt och meningsfullt. Jag vill att det arbete jag utför ska ge så mycket till så många som möjligt. Jag vill fortsätta jobba kreativt, jag vill inspirera och lyssna till vad andra vill och behöver. Jag vill alltid arbeta med människor i möten.

Generositet - det vill vi lära våra barn. Att ge utan att förvänta sig något tillbaka. Varje månad ska vi sitta ner tillsammans och hitta något ställe att placera några hundralappar i. Till barn som far illa, eller djur eller människor i nöd eller hemlösa. Vi ska alltid ge till de som har mindre. Detsamma gäller i kärlek och godhet. Kanske bara ett leende eller en komplimang.

Tacksamhet - varje dag och ofta ska vi tänka på allt vi har att vara tacksamma för. Count our blessings.

Titta mot ljuset - tråkiga dagar, tunga dagar, tuffa dagar, tröttsamma dagar, ledsamma händelser eller vad det nu är som gör dagen svår - där vill vi ändå försöka hitta ljuset. För det finns alltid, om än litet och svagt lysande. Vad vill detta lära oss? Hur kan vi tänka kring det här? Här vill jag betona att jag inte menar att vi inte ska få vara arga, ledsna, besvikna eller irriterade, för det tror jag är oerhört viktigt att vara, hur ska man annars veta hur det motsatta känns, men vad jag menar är att alltid vända blicken mot ljuset.

Våga - vi vill behålla modet. Ta risker. Chansa. Vi vill våga åka av huvudleden, inte alltid ta den väg som känns smidigast, bekvämast och enklast, utan kanske ta den mest steniga eller krokiga. Det är helt okej att gå vilse, för ibland, när man tror att allt har gått åt helvete, det är då man finner det man söker. Tänk vad världen skulle ha gått miste om mycket om inte de där våghalsiga och modiga människorna gett sej ut för att upptäcka världen. Tänk om ingen hade vågat drömma stort och sikta högt, då skulle vi varken ha, ljus, bilar, flygplan eller u name vilken bekvämlighet som helst. Jag läser mycket om dessa människor - Einstein, Edison, Ford, Walt Disney. Så skrattar jag åt hur Walt Disney blev nekad att gå på konstskola för att han, som de uttryckte det; "saknade fantasi". Sådant driver mej ännu mer framåt och får mej att ännu mer tänka - folk får tro och tycka vad de vill, så länge jag vågar lita på mej själv och min förmåga.

Nyfikenhet - vi vill vara nyfikna. Lära oss nya saker. Lyssna till andra människors historier. Fortsätta resa. Vi vill behålla ett öppet sinne. Det sistnämnda är något jag funderat mycket kring. Jag har nämligen en tendens att tänka; jag ska göra det här, då krävs det här och då måste jag göra så här. Jag vill lägga upp en plan liksom. Och ja, det är ju bra, till en början. Men sen gäller det att ha ett öppet sinne, för kanske var min väg inte den rätta att gå. Kanske måste jag våga tänka om. Vår resa är ett exempel - vi sökte visum till USA för ett år, men fick det inte. Vi sörjde och sörjde, men sedan vågade vi öppna upp och se oss om efter andra möjligheter och vips var denna resa uppfunnen. Jag är helt övertygad om att vi denna gång inte var menade att vara i USA ett år, för tänk vad mycket vi hade missat av allt detta då. Ett helt nytt sätt att tänka och vara.

Är ni less? Har ni hört nog? Ti hi... Kanske. Och jag tänker sluta där.

Men ni ska veta att ett sådant här inlägg är ännu ett hopp ut i det jag inte har kontroll över. Ett sådant här inlägg, gör att jag gång på gång upprepar för mej själv; "what other people think of me is none of my business." För att påminna mej själv.

Men det känns viktigt att skriva allt detta, av många anledningar. Den främsta för mej själv, för att det befäster det jag är och tror på. Men också för att jag vill dela med mej, jag vill inspirera och kanske, kanske finns det något där ute som blir just det, inspirerad till att tänka efter själv. Inte ta mina stycken rakt av, men gå till sej själv och börja vandra sin rätta väg till sitt rätta mål.

Till sist;

Allt detta är förstås ingenting som vi ska börja med. Vi gör det redan. Vi lever redan så som vi vill. För aldrig vill jag att det ska kännas som att jag blir glad/lycklig/lugn bara jag har/får det eller det.

Nu.

Alltid nu.

Kärlek till er <3

Yoga, yoga och så lite yoga. Och snart kommer vi hem.

Två dagar i obalans. Verklig obalans. Har känt en obehaglig oro i kroppen och haft svårt att vara i stunden. Vilket är ett jäkla skit eftersom jag har blivit så bra på det. Den senaste tiden har jag lyckats med att vara i stunden så väl att tankar som inte har med det jag håller på med att göra, stör oerhört när de av någon outgrundlig anledning ploppar upp. Förut var det tvärtom, då fastnade jag i funderingar kring sådant som jag var tvungen att komma ihåg till sedan eller sådant som jag skulle göra senare eller hur jag skulle göra med både det ena och det andra då eller då eller vilken mat vi skulle äta and you name it. Det är så otroligt skönt att slippa det där. Nu när jag tränar, då tänker jag på det, fokuserar på kroppen, hur det känns. När jag äter, då äter jag och njuter av maten. Punkt. När jag promenerar är jag noga med att inte flyga iväg in i framtiden och tänka på hur saker och ting kommer att bli, istället tömmer jag huvudet på tankar och försöker att bara uppleva med sinnena eller göra tacksamhetsövningar. Skit i vad jag ska äta till middag eller vilken tid jag ska göra det eller det eller det. NU! Nu, för i helvete!

Jadajadajada... Flum flum.

Dock var gårdagen en sisådär dag. Inge vidare alls. Men de där dagarna är otroligt viktiga, för jag tror på att använda hela sitt känsloregister. Yogan rör om massor inom mej. Jag har fått lära mej av yogaläraren och andra jag träffat via yogan, att den öppnar upp. Positionerna, andningen, koncentrationen - allt bidrar till att få ut både det ena och det andra, både fysiskt och psykiskt. Och det är ju bra. Fast ibland tänker jag att holy....! Jag är ju redan en väldigt öppen person. Vad mer kan öppnas, liksom och vad innebär det i så fall...? Spännande och tufft jobb, kan jag meddela. Men ack så lärorikt och utvecklande.

Mina vänner kommer att avsky mej och mitt yogaprat. Ska tänka på att hålla igen, jag vet själv vad jag tycker om folk som försöker pracka på en saker man inte tror ett dugg på.

Oh, well.

Bättre dag idag i alla fall. Yoga ensam tidigt i morse. Jag är otroligt osäker och känner hur jag ba, jag behööööööööver min lärare. Som om jag inte kan andas utan att han säger; inhale, look up, exhale, inhale, arch back, exhale into down dog, elbows tucked in, breathe. Då går allt lätt och jag kan fokusera. När jag yogar ensam, då ba; inhale, eller nä, vänta, ska jag exhäjla när jag archar my back eller vänta...nä, nu börjar jag om. Fast skulle my hips vara dit eller dit eller fuck it!!! Och det roliga är att jag tänker på engelska för att det är det enda språket jag lärt mej yoga på. Och sen alla sanskritnamn på positionerna. Som sagt, många nötter att knäcka och imorrn är det dessutom min sista lektion and then I´m all by myself. Ska köra några veckor själv och sen ska Johan med. Skulle vara helt underbart att få göra yoga tillsammans med honom. Och han är på, så snart står vi på huvudena på altanen i Sjöboviken och andas i ujjayi.

Sun salutation - Solhälsningen - Suryanamaskara  (utan instruktion och det gick ju okej)

I alla fall.

Vi kommer ju, som skrivet, hem snart. Om två och en halv vecka. Jag har otroligt svårt att greppa det där. Det där med att vi snart är hemma i vårt hus. Tillbaka till livet där. Nu är ju detta sätt att leva hemma för oss. Nu är det detta som känns tryggt och bekant.

Men visst kommer det att bli bra. Vi förbereder oss mentalt ibland, Johan och jag (mest jag, Johan är lugnet själv och fångar mej så fint). På stranden eller på balkongen sitter vi och pratar om allt vi ska hålla kvar av det vi erfarit och lärt oss. Lugnet. Lyckan. Tacksamheten.

 

Och apropå vad vi ska hålla kvar vid; Jag har länge tänkt skriva om vår packning. Vad vi har med oss under en sådan här lång resa och vad vi har behövt. Jag kan ju först och främst säga sisåhär;

 

Vi var ÖVERPACKADE från början!

 

Från USA skickade vi hem en hel massa och vidare har vi kastat eller gett bort en massa kläder. Inget har vi köpt heller.

 

Detta är vad jag har använt;

 

4 linnen, 1 par shorts, 1 kjol, 2 strandklänningar, 2 bikinis, 8 par trosor, 1 par träningsshorts, 1 sport-bh, 2 par träningsstrumpor, 1 par träningsskor, 1 par flip flops. Inget smink. Inget hårspray. 1 armband (använt typ fyra ggr), 1 par örhängen, 1 halsband (använt två ggr). Vigselringarna.

 

Får plats i en liten ryggsäck.

 



Och inte har jag saknat något. Alls.

Jag fattar såklart att det kommer att behövas mer hemma, om inte annat kommer jag frysa arslet av mej annars, men vad jag tycker är så skönt är att jag har fått det bekräftat för mej själv; jag behöver verkligen inte mycket. Det lugnar mej på många sätt - jag slipper shoppa så ofta, det är bra för miljön och vår ekonomi, ännu mer rum i garderoberna (som visserligen aldrig varit fulla) och heller inget bekymmer kring vad jag ska ha på mej.

Men som sagt, med jobb och en annan typ av vardag är det klart att jag behöver lite mer dynamik i min garderob :) Blir spännande att packa upp lådorna där hemma, jag har glömt vad jag äger. Gissar att vi kommer att skänka eller slänga massor och mer och lite till när vi packar upp.

Aaaaahhhh... Befrielsen i det, liksom!

Men nog svamlat. Nu ska jag fortsätta att skriva på sidan 177. I am stuck, så att säga. Och när jag läser de 10 senast skrivna sidorna, vill jag gråta. Inte en positiv gråt, tyvärr...

Min yogamiljö klockan 05.45 i morse.

Alla känlsor

Det är tre veckor kvar på denna resa. Tre små veckor. Vi kan inte fatta. Kan inte fatta. Hur har åtta månader kunnat passera utan att vi har hunnit blinka?

Äsch, vi har blinkat, såklart. Tusen och åter tusen gånger. Vi har sett och upplevt. Vi har lärt oss så mycket. Men ni vet så där som det känns - oj, vad mycket vi har gjort men holy, vad fort det gick.

Fast ändå inte.

Nä, jag vet inte. Jag är bara så fylld av en massa känslor att det känns som att jag ska sprängas snart. Jag känner mej som jag brukar känna när något stort är på väg att hända (och det är det ju, vi ska åka hem och det känns stort) - ingen vidare matlust. Jag är förväntansfull med en liten dos av oro där i. Jag känner glädje och djup tacksamhet. Massor av kärlek till så mycket. Darrig och konstig.

Amazed by how life works.  Ja, jag är ledsen för den meningen men nu har Johan och jag försökt hitta en ekvivalent översättning till svenska i typ en halvtimme utan att lyckas.

Allt gör så mycket med mej. Människor jag pratar med här eller hemma. Saker jag läser. Sådant som jag och Johan pratar om. Allt går rakt in i mej, som om jag inte har något filter. Jag känner mej otroligt öppen, och det är en härlig känsla, men i öppenheten känner jag mej också sårbar.

Jag fick ett mms av en nära och kär vän. Hon läser det grova utkast som en dag ska bli min bok. Den här bilden fick jag;

Den gjorde mej stolt, rädd, lycklig, förvånad, glad, orolig och en hel massa annat, allt i en enda röra inom mej. Gud, det är jag som har skrivit den där gedigna bibban. Jag! Och den är inte klar än, fler sidor växer fram för varje dag och kommer snart att göra bunten av papper ännu högre. Min dröm blev plötsligt så påtaglig. Rädslan kvävde mej nästan. Tänk om jag misslyckas!!! Vad ska alla tycka?!? Hur ska jag kunna fortsätta kämpa då?!? Kanske lika bra att jag slutar med det här tramset. Då blir jag i alla fall inte besviken.

Men så slog det mej. Nej! Det här är en del av processen. Jag måste vidare nu. Hoppa ännu en gång. Så jag publicerade denna bild på Instagram och Facebook. Ytterligare ett erkännande för mej själv och för omgivningen. Jag vill det här! Det här är min dröm! Och för att uppnå min dröm måste jag inse, förstå, lära mej, erfara och uppleva en massa saker. Detta är en av dem - erkännandet. Uttalandet. Och i och med det, rädslan för att misslyckas.

Skrämmande. Som när jag blev förälskad i Johan. När jag sa till honom att inte tro för mycket på oss, att jag bara ville ha det enkelt, no strings attached och så där. När jag inte vågade ge honom hela mitt hjärta av rädsla för att få det krossat. Igen. Men den gången vågade jag. Jag hoppade. Och än så länge är mitt hjärta intakt. Faktum är att det är mer än intakt. Det är dubbelt så fyllt med kärlek som innan jag träffade Johan. Men hade jag aldrig hoppat, hade jag aldrig fått känna denna lycka.

Så är det nu. Jag måste hoppa. Eller rättare sagt, jag VILL hoppa. Med öppet sinne och med full tilltro till att allt är möjligt. För om jag inte testar, kommer jag aldrig att veta. Och att inte veta, kommer att vara en stor sorg för mej. Jag vill inte leva mitt liv och in the end se tillbaka och undra; hade det kunnat bli någonting av det där? Eller; undrar hur det skulle ha känts att testa det där eller det där eller det där?

Jag vill veta. Jag vill känna. Jag vill leva och känna att allt jag är kapabel till, alla potential inom mej är använd. Jag vill känna att jag har gjort det mesta av det jag har.

Jag har alltid varit en person som har nära till känslor. Jag skrattar mycket och ofta. Jag gråter också. Jag är inte rädd för konflikter (oftast). Jag säger vad jag tycker (oftast). Jag gläder mej. Jag oroar mej. Jag sörjer. Alltid går jag in i saker med hela min själ. Jag vill mycket och känner mycket. Ofta.

Så nu kokar allt inom mej. Det bubblar och röjer runt i min kropp. Det är en fantastisk känsla. Påminner kanske lite om hur jag kände då jag var liten och skulle somna dagen innan julafton.

Spänning. Förväntan. Glädje.

Och...

To add to all of this, så är mina föräldrar här. Ytterligare något att känna starkt för.

Så mycket kärlek <3

Så mycket att berätta, lyssna till och prata om. Djup tacksamhet för att vi har dem. För att de älskar oss och vi dem.

Bonusen också, att jag och Johan kan sitta ensamma och äta indiskt och att jag sedan kan spöa honom i biljard. Och efter segern ignorera hans; "Jag gjorde det för att vara snäll. Det kallas för förspel, Kicki". Vilket trams, va?!? Som om det skulle behövas. Förspel.... Hrmpf...

Yogan sedan. Privatlektioner som ger så otroligt mycket. Som fyller mej med kunskap, förvirring, lugn, ro och eufori timmarna efter. Snart ska jag stå på egna ben, men när jag lyssnar till yogalärarens röst, när han guidar mej igenom positionerna och andingen, tänker ja; hur ska jag någonsin lyckas ensam? Ytterligare en utmaning. Ytterligare en rädsla som ska övervinnas.

Jag kommer att sakna detta ställe. Jag kommer att sakna alla ställen vi har besökt. Jag kommer att sakna denna resa. Men på ett fint sätt.

Alla utsikter vi har njutit av. Som denna på dagen;

På kvällen.

Våra pojkar så tätt ihop. Som bara haft varandra och verkligen svetsats samman på ett sådant fint sätt. Som vaknar bredvid varandra på morgonen och det första de gör är att ta varandras händer.

Jag kommer efter denna resa att alltid höja blicken och så sällan som möjligt missa soluppgångar, solnedgångar och alla färger som varje morgon, dag och kväll skiftar i fantastiska färger.

Jag ska leva i nuet. Alltid. Känna i nuet. Även om det gör att jag tappar matlusten eller känner mej darrig eller pirrig eller vad än det nu är som far runt inom mej. Alltid nu. Alltid känna. Våga.

Alltid. Alltid. Alltid.

Nu.

Så nu tänker jag känna vidare. Jag tänker låta det pirra i magen. Jag tänker låta matlusten komma tillbaka när den behagar. Nu ska jag skriva några sidor, sedan ska jag på yoga. Kanske är detta sista lektionen. Kanske behöver jag ytterligare en.

Till er läsare sänder jag massor av kärlek. Ni anar inte min tacksamhet för att ni tittar in här, läser och inspirerar mej att kämpa vidare. TACK <3