Besökare

onsdag 30 april 2014

Panik och tack

Jag satt och skrev. På sidan 158 skrev jag. Så blev allt svart.

INITIALIZING FOR CRASH DUMP ERROR

Stod det sen med stora, vita bokstäver på blå bakgrund. Och jag greps av en sådan panik att jag knappt kunde andas. Jag rusade till stranden där Johan och pojkarna letade eremitkräftor, men de var så långt borta att de varken såg eller hörde mej. Då gick jag tillbaka till min plats och till datorn. Satte mej ner och stirrade på crashdumpningen, eller vad det nu var. Sen tryckte jag på avstängningsknappen jättelänge och då blev datorn svart.

Jag beställde en kopp te. Fick koppen med te. Sen tryckte jag på samma knapp igen men inte lika länge denna gång.

Datorn startade. Sen kom en ännu hemskare text upp.

"DAGBOKEN 2 ÄR INTE ÅTERSTÄLLD"

Då ville jag gråta. Men det gjorde jag inte utan klickade på återställningsknappen med klappande harhjärta.

Dagboken 2 (arbetsnamnet men ej titeln) återställdes men datorn signalerade att något var fel och det sista jag skrivit var borta. En halvtimmes arbete bara, inte så farligt, men något är fel. Och det oroar mej.

Nu sparar jag efter tre meningar. Fast jag anar att det inte har någon betydelse om datorn krashar, liksom. Sparar såklart på en sticka också, but still! So worried!

Snälla, rara dator...

Håll ut i fyra veckor till. Ta emot mina texter och spara dem säkert i din söta hårddisk. Stanna kvar hos mej tills vi kommer hem. Tills jag kan köpa en ny dator (alltså, jag ersätter dej inte om du inte går sönder, då får du finnas kvar, så bli inte arg nu bara för att jag skrev det där om att ersätta).

Kanske vill du bara signalera att jag var fel ute i min text. Men du såg ju nu att jag ändrade sista stycket. Blev det kanske bättre så...?

Tack för dej, fina dator! Jag älskar dej och jag lovar att du ska slippa ligga underst i flygplanets overhead compartment på resan till Dubai och även på resan hem.

Du håller och jag tar hand om dej. Deal?

Här får du lite fina blommor för att framhäva min oändliga tacksamhet!


Och när jag ändå håller på att tacka, kan jag ju tacka för allt annat också. Som jag känner tacksamhet för.

Som detta;

Vi flyttade lite väl långt från yogastället, så det blev tuk tuk dit igår morse. En lugntkörande chaufför denna gång och för första gången njöt jag av turen. I will miss this place.


Sista biten gick jag.


Och framför detta vackra yogade jag (synd att yogaläraren är på mej hela tiden - inte titta utåt! Nedåt! Inåt! Andas! Utsikten får du njuta av sen.).


Men vågornas brus kunde jag inte stänga ute och även om jag anar att det är fel, så njöt jag lite av det ändå. Fast det sa jag inte. Han är hemskt sträng, läraren. Sträng och seriös. Och väldigt, väldigt bra. Jag är glad att han är min första yogalärare, hans synsätt är det jag tänker att yoga är.

Två timmar yoga. Svetten lackar. Gud, känslan! Den är obeskrivlig. Nästan euforisk. Efteråt satte jag mej med några stycken och pratade. Jag drack hemgjort chai-te och lyssnade till otroligt spännande livsberättelser.

Chai-te. Nya bekantskaper. Lycka. Lärdomar.


Idag är han ledig, Donny. Yogaläraren. Och vi andra får klara oss själva. Jag gjorde det knappt, klarade mej. Det är lika märkligt varje gång man lär sej en ny sak - ju mer man lär sej desto mindre kan man. Jag minns när jag gick teckenspråkslinjen. Oj, oj, oj vilket proffs jag tyckte att jag var de första veckorna. Och sen ba, okeeeeeej, det finns alltså så många tecken och regler och egen grammatik och jaha, genuina tecken också och vad är det nu då. Kände mej oerhört dum och liten, som trodde att jag kunde och visste. Nu är jag dock äldre och visare (nåja, men äldre åtminstone) och har såklart från början förstått att detta är en ny värld som jag behöver trampa omkring i ett bra tag innan jag ens kan försöka börja förstå den. Men den är så sjukt lockande, "yogavärlden" och jag älskar den här känslan, som det var så längesen jag kände (senast när jag visste att det var tolk jag skulle bli) - detta är rätt för mej, det är här jag hör hemma.

Men som sagt, jag klarar mej oerhört dåligt ensam i mina positioner. Jag tittar på kartan Donny gett mej, försöker minnas hur och kämpar med andningen (en historia för sej, sannerligen). Utan yogamatta dessutom (måste inhandlas snarast).

Svettigt, sandigt och SVÅRT!


Raka ben. Axlar nedåt. Raka linjer. Bröstet mot fötterna. Andas. Inte luften ner i magen. I bröstkorgen. Men inte hög andning. Djup andning. Aktiva positioner.

Men om några år så. Kan jag nog ett par av positionerna åtminstone.


Jag fokuserar på andningen. Den känns viktigast. Jag hoppas att det är rätt så. Måste fråga i morgon. Då har jag privatlektion. Lite obehagligt faktiskt. Jag blir lite för tydlig då, med mina fel och brister. Men jag vill lära mej så mycket som möjligt innan vi åker hem.

Detta är verkligen mental träning för mej, på högsta nivå. Nej, du kan inte kunna allt på en gång. Japp, det kommer att ta tid, låååång tid. Inte skynda. Tålamod. Våga göra fel. Släpp kontrollen. Nej, din nacke kommer inte att brytas.

Verkligen något att vara tacksam för - att ha hittat något nytt som lockar så mycket, som jag vill lära mej och som känns så rätt.

Och nu måste jag skriva vidare på sidan 158, innan det händer något konstigt igen.

Imorrn kommer min mamma och min pappa. Åh! Verkligen åh <3

tisdag 29 april 2014

Allt är okej

Idag kastades jag tillbaka några år i tiden. Jag hade precis slagit på datorn och väntade på att dokumentet jag skriver i skulle dyka upp på skärmen. Jag lutade mej tillbaka och tittade över dataskärmen. Möttes av denna syn;


En våg av lycka bara sköljde över mej. Mina ögon tårades. Jag tänkte och kände med varje del av mej att så här vill jag leva för alltid. Tid med familjen. Yoga varje morgon. Flera timmar av skrivande varje dag. Lugn. Lycka. Ro.

Så blev jag plötsligt livrädd. Som om all värme inom mej plötsligt frös till is. Mitt hjärta började slå och andningen satte sej högt upp i halsen. Jag hade kastats tillbaka några år. Till den tid, då jag också kunde översköljas av oerhörd lycka men då jag aldrig, aldrig vågade njuta av den fullt ut. För på den tiden var jag livrädd för att tro för mycket. På den tiden vågade jag aldrig känna att jag var värd lyckan. För om jag gjorde det, trodde, blev jag vettskrämd för sorgen som skulle drabba mej när det jag var lycklig för försvann.

Det var så jag skapade drama i mitt liv och det var dramat som i sin tur, höll min lycka tillbaka.

Om jag träffade någon jag förälskade mej i och som jag kände lycka när jag var tillsammans med, började jag direkt tala om för mej själv att jag inte skulle hoppas för mycket. Inte tro att det skulle hålla. Han/hon kanske träffade någon annan som var mycket bättre än jag.

Eller så kom jag in på en utbildning. Men då skulle jag heller inte hoppas på för mycket. Man vet ju aldrig om man får jobb eller om man ens är bra på det man gör.

Vad hände?

Mina förhållanden tog slut. Antingen så var det jag som bröt upp eller så var det han/hon. Ingen orkade med min oro. Allra minst jag själv.

På utbildningar jag har gått (inte de senaste), hade jag svårt att ge mej själv kredit om jag lyckades. Jag tänkte att om jag tror för mycket om mej själv så kommer folk inte att tycka om mej. Det var det några som heller inte gjorde, precis så som jag förutspått, och under ett år på en av mina utbildningar, mådde jag väldigt dåligt. Detta skyller jag inte på någon annan, jag hade precis lika stor del i det hela. Men det ser jag först nu i efterhand. Jag skapade drama var jag än gick.

Jag satte förbehåll för min lycka. Visst, visst, skratta och var glad men tro för guds skull inte för mycket, för då blir jag bara besviken. Jag vågade aldrig tro på mirakel. Vågade aldrig drömma utan gränser. Vilket är jävligt motsägelsefullt om jag ser tillbaka på mitt liv, för jag har ändå alltid kastat mej in i saker och ting. Jag har alltid älskat fullt ut. Alltid tagit chansen om jag fått den. Men "felet" jag har gjort, är att jag aldrig har trott, på riktigt, på mej själv eller på något överhuvudtaget, utan istället varit full av fruktan över att förlora det. Sen har jag fallit hårt. Jättehårt. Jag har alltid uppfyllt mina profetior. Alltid.

Han kommer att lämna mej. Japp, så blev det.

Jag kommer att sluta älska henne. Japp, så blev det.

Jag kommer aldrig att klara detta. Nepp, det gjorde jag inte heller.

De gillar inte mej. Nepp, det gjorde de inte heller.

Osv osv osv osv.

Det där har jag jobbat massor med nu de sista åren och jag är sjukt stolt över hur långt jag har kommit.

Se! Jag har behållit Johan! Jag har inte lämnat och jag har heller inte skapat drama så att han har lämnat. Nåja...inte så mycket drama, iallafall ;) Jag har två fina pojkar och att jag lyckades ta mej igenom två graviditeter utan att nojja ihjäl mej för alla fel det kunde vara på min bebis, det är en bedrift om man ser till min historia.

Och nu. Nu!

Jag vågar satsa på min dröm. Jag skriver varje dag och jag kommer aldrig att ge upp min dröm om att publicera en bok. ALDRIG! Oavsett hur lång tid det tar. Jag älskar att skriva och det finns inget som heter för lång tid när betyder att jag under den tiden får skriva.

Och det hära, då!

Vi är på den resa vi för bara ett och ett halvt år sedan trodde var omöjlig att göra och under den har vi fått mer av så mycket som jag aldrig ens vågat drömma om. Bara för att vi trodde på oss. För att vi satsade. För att vi vågade. Och för att vi aldrig slutade att tänka på vad vi ville, vad vi hade och vad vi faktiskt kunde göra med allt det.

Yogan. Jag har upptäckt yogan. Och hur lycklig och tacksam det gör mej kan jag nästan inte uttrycka i ord. Den har fått mej att inse att allt, allt kommer inifrån och att min kropp kan utträtta underverk. Jag är en del av något mycket större och det är en sådan tröst att jag lugnt kan vila i att jag aldrig mer behöver vara så där rädd igen.

Men det blev jag alltså nyss. Rädd. Fast i bara några sekunder. Några få sekunder av rädsla för att förlora allt - hoppet, kärleken, tron, någon jag älskar, livet... Men så slöt jag ögonen och mindes vad jag lovat mej själv.

Att alltid, alltid se ljuset. Ersätta rädsla med mod. Tänka att allt är omöjligt endast tills någon klarat det. Tänka att det enda jag vet med säkerhet är nuet och det är jag värd att njuta av, suga ut varenda liten sekund av lycka från. Allt går. Jag kan. Det är okej.

Så öppnade jag ögonen igen. Och återigen sköljde den där vågen av lycka över mej. Jag vände ansiktet mot en av tjejerna som jobbar på hotellet och fick det största leendet av henne för att sekunden senare se mina tre pojkar komma gående mot mej för att ge mej varsin puss. Jag vore galen om jag inte lät mej själv njuta av det. GALEN! För vad än som sker i morgon eller om en vecka eller om bara en timme, så är nuet det enda som räknas. Och nu sitter jag här och skriver. Lycklig och tacksam.

Jag vill alltid hålla kvar ljuset. Alltid. Hur mörkt det än är.


Jag vill alltid se det vackra. Inte missa alla färger och allt det fantastiska runt omkring mej bara för att jag är för upptagen med att hinna något, eller tycka något oviktigt om något eller vara rädd eller arg för länge eller irriterad för småsaker. Jag vill bli överväldigad varje dag. Var än i världen jag befinner mej.

Ser ni hjärtat?


Igår blev jag det av himlen ovan och av en kopp hemgjort chai-te. Överväldigad. Jag satt där vid ett bord på stranden och ville gråta av lycka. Smaken. Utsikten. Mina killar. Inget fattas mej. Verkligen ingenting. Igen, nuet.


Sen det här med hur allt kommer när vi är redo. Det är något vi under denna resa har fått erfara, att så är det. Vi har kommit till ställen som från början har känts fel på något sätt men sen, efter en tid, har vi fattat varför vi hamnat just där. Varje plats, varje människa och varje händelse har gett oss eller lärt oss något viktigt. Vi är djupt tacksamma över att veta att det är så, för det betyder att vi numera aldrig känner att något är fel. För är det fel så finns det något som är rätt där, för oss, det gäller bara att upptäcka det och lära oss av det.

Life is teaching us the same lesson over and over again until we learn.

Det är min fasta övertygelse.

Jag var redo och då fann jag den. Yogan. På en plats vi egentligen aldrig gillade i februari men som vi nu älskar och ska ta mina föräldrar till.


Yogan kommer jag aldrig att släppa. Den är redan en stor del av den jag är och vill bli. Den tänker jag också föra vidare.

“If every 8 year old in the world is taught meditation, we will eliminate violence from the world within one generation.” 

- Dalai Lama

Jag tänker att man väl kan börja i tid :)


Och nu byter jag dokument. Skriver vidare. På sidan 155.

OH. MY. GOD.

Alltså!


fredag 25 april 2014

Senaste dagarna i korthet.

Dagarna med vännerna på Langkawi... Alltså! Dagarna med vännerna på Langkawi! Underbara, härliga och fina!

På äventyr.


På strandpromenad.


På påskäggsjakt (bästa Karin som tänker på allt!).


Lyckan när man finner <3


Poolhäng i timmar.


I mååååånga timmar.


Några att spela kort med när föräldrarna har massor att prata om.


Spännande samtalsämnen avhandlades på balkongen, vid poolen, på gymet, vid lunchen, vid middagen, på promenaden. Mest hela tiden med andra ord.

Mysigast var det nog på balkongen med något uppfriskande till.


Så sorgligt att säga hej då. Så tomt att resa vidare ensamma. Lycka då, att vi landar i Dubai hos dessa fina vänner om en månad <3

Men först några veckor i Thailand.

Stopp i Kuala Lumpur på väg dit. I denna storstad stannade vi bara i ett dygn. Change of scenery, kan man väl lugnt säga.


Vidare sedan mot Krabi.

Försenat flyg. Tråkig flygplats. Obehaglig flygning i guppande flygmaskin (Barnen ba; Hahahahaha, åh det killar i magen och åh, vad roligt! Jag ba; Not so much!!!) Som ett mirakel landade vi på fast mark. Ett dygns paus i Krabi på ett gulligt hotell med gullig pool. Indiskt till middag (familjens favoritmat) innan behövlig nattvila. En sketen timmes tidskillnad är överraskande irriterande och tröttsam.

I morse vaknade jag och Johan dyngförkylda. Efter frukost blev vi upphämtade av en taxi som körde oss till fel ställe och när vi upptäckt det och jag således påpekade det, påmindes vi om att vi åter är i Thailand. I manana-landet, där påpekande av missförstånd inte bär någon som helst frukt. Jag svalde några gånger. Svor i tystnad. Och sedan fick vi tänka om. Gick bra ändå. Någon timme senare satt vi på båten till Koh Lanta.


Vi kom fram och det var tomt. Vi såg oss omkring och undrade om det var samma ö som vi besökte två månader tidigare. Såklart var det det. Samma fast ändå så olikt. Vi bor nu på den strand som under turistsäsongen är den mest besökta, Klong Dao. En strand som i februari var fullpackad med folk och som nu ser ut så här;


Det liknar mer Koh Jum, vårt paradis. Blir lyckliga sista veckor i lugn och ro. GOTT!

Vi bor nu på ett hotell i fyra dygn och sedan vidare till ett annat i tre dygn. And then! And then comes en bit av familjen. Mormor och morfar <3

Vårt nuvarande hotell. En pool för oss själva precis bredvid stranden.


Detta liv vi lever just nu är ett sådant äventyr. Varje dag händer det något som får oss att tänka efter, samtala och därmed lära oss något nytt om oss själva. Så häftigt! Och barnen. Allt som hänt med barnen! Allt de lärt sej. Alla erfarenheter de har samlat. Jag har massor och åter massor att skriva om detta här på bloggen, om allt vi erfarit och som vi nu kommer att ta med oss hem och leva efter. Printar ner det i kommande inlägg. Nu behöver jag sova. Vi är trötta efter tre dagar på resande fot. Dessutom förkylda.

Men en liten rapport var det i alla fall. Och som sagt, på återskrivande snart!

måndag 21 april 2014

Johan

Det här inlägget har jag fnulat på ett tag. Haft i huvudet och så där. Pratat med Johan om det. Och nu känner jag mej redo för att skriva det.

Ni vet, det här är ju min blogg. (Ni ba, nähä?!?!) Det är jag som skriver här och det är utifrån mina upplevelser, tankar och funderingar som inläggen växer fram. Jag har bloggat i över fem år och har skrivit på tre olika portaler. Min blogg har ändrat karaktär under åren, det är tydligt när man läser inläggen från ett par år sedan. Från att ha varit en dagbok om småbarnslivets vedermödor, skriven men en stor dos av ironi och med glimten i ögat, har den nu helt bytt perspektiv och i och med det också ton. Visserligen skriver jag fortfarande med en del ironi, mycket med glimten i ögat och så, men mitt perspektiv är inte längre riktat mot svårigheterna och det som är mindre bra. När jag läser mina inlägg från förr, tänker jag att oj, vad jag missade mycket fint då. Det verkar som att jag bara stirrade mej blind på det som inte funkade. Det var mycket om sömnlösa nätter, om trasiga bilar, om för lite pengar, om olust till träning osv osv. Visserligen skrivet på ett ganska roligt och underhållande sätt, men ändå, väldigt problemfokuserat.

De som känner mej, vet att jag under de senaste åren förändrats ganska mycket. Jag har bytt perspektiv och tänker idag annorlunda i de flesta sammanhang. Jag har en helt annan attityd till livet. I och med detta är jag också lyckligare, lugnare och mer tillfreds. Men det där vet ni redan, ni har läst om det.

Jag känner mej också mer nöjd med min blogg idag och jag får många fina kommentarer av människor som känner sej inspirerade av det jag skriver. Sådant gör mej glad! Det är också en av mina drömmar, att ha möjlighet att kunna inspirera.

Dock har jag förlorat en del läsare på grund av mitt nya sätt att se på saker och skriva om dem. Några har kommenterat att det inte är lika roligt att läsa min blogg längre för man kan inte identifiera sej med det jag skriver. Inte kan väl livet vara så där lyckligt, bra och fint jämt?!? Och ibland verkar det som om jag är i en liten bubbla och vänta jag bara tills jag kommer hem till vardagen. Lustigt det där, att man inte ses som verklig för att man inte hakar upp sej på det tråkiga och jobbiga. Skriver man inte om hur trött och sliten man är eller hur mycket barnen bråkar eller om hur fattigt det är med egentid eller om hur skitigt det är där hemma, jag då är man plötsligt oärlig. Man blir lite anklagad för att hålla uppe en fin fasad. Kanske är det så också, för en del. Kanske skriver folk bloggar och statusuppdateringar på Facebook som ljuger, bara för att verka lyckligare än vad man är, vad vet jag? Men jag gör det inte, trots att jag i denna blogg fått kommentarer om att det nog är så.

Nåväl.

Under denna resa har bloggen fyllt (skriver man så?!?! oj, oj och jag som ska bli författare...) flera olika syften. Ett är att den har blivit vår resedagbok. Här lägger jag ut bilder och skriver om våra dagar. Fantastiskt för familj och vänner som vill veta. Men för mej är det bara en liten del av varför jag skriver. Jag skriver mest för att jag inte mår bra om jag inte får skriva. Att skriva för mej är som att ta lyckopiller. Tiden försvinner och det finns bara jag och orden. Flow, har jag hört att det kallas för. Under denna resa har bloggen också blivit en plats för mej att skriva om mental träning och personlig utveckling. Detta är något jag brinner för och något jag aldrig kommer att sluta jobba med. Använder också mycket av det i min yrkesroll.

Det är om min personliga utveckling jag vill skriva om i detta inlägg.

Det här är min blogg. Min och bara min. (Again, ni ba, näää, va...säger du det?!?!) När jag skriver om oss som familj, skriver jag såklart inte bara om mej utan också om Johan och barnen. Men inläggen som handlar om personlig utveckling, de är bara skrivna utifrån mej. Det var detta jag och Johan pratade om igår kväll och som gjorde att jag idag kände mej redo att skriva om det.

När jag läser igenom mina inlägg känner jag ofta en rädsla för att människor i vår omgivning tror att det bara är jag som står i fokus på vår resa. Att det är min utveckling som är viktigast och att det är min dröm som ska gå i uppfyllselse. Kanske är det bara min rädsla, att folk tänker så, men jag vill ändå skriva om den.

Jag och Johan har under de senaste åren pratat mycket om vad vi behöver ändra på för att kunna leva det liv vi vill. Det tog ett bra tag innan vi kom fram till vad det var vi egentligen ville och när vi hade gjort det, tog det ytterligare tid att lista ut var vi skulle börja för att ta ett steg i rätt riktning. Det vi kommit fram till är nu den grund som vi börjat bygga (obs! mycket nöjd med denna metafor).

Jag har skrivit det förut, att det är tiden tillsammans som familj som är viktig för oss. Också att jobbet inte ska ta alltför många timmar av våra liv, att pengar inte är det viktigaste och att vi därmed inte behöver jobba ihjäl oss. Vi vill ha så det räcker, mer behöver vi inte, allt över det är en bonus.

Det jag och Johan pratade om igår var det här om att det i min blogg står om mina drömmar och att det blir en skev bild eftersom mina drömmar grundar sej i våra beslut som vi har fattat tillsammans.
Det känns JÄTTEVIKTIGT för mej att uttrycka att jag och Johan gör det här tillsammans och att jag utan Johan inte skulle kunna göra det jag gör just nu. Likväl som att Johan inte skulle kunna göra det han gör just nu utan mej. För mej är denna resa en inre resa, tid med familjen, ett sätt att finna nya perspektiv och dagar för mej att skriva färdigt min bok. För Johan är det detsamma, förutom det sistnämnda. Som han säger; för mej är tiden med barnen och lugn och ro ett sätt för mej att hinna fundera på vad jag vill göra. Han är inte lika säker på det som jag är.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg, Johan och jag kompletterar varandra utmärkt. Samtidigt som vi har samma grundvärderingar så är vi otroligt olika som personer. Ni vet, mitt temperament, mitt driv och min ambitiösa sida gentemot Johans lugn och förmåga att känna contentment (svenskt bra ord för det? belåtenhet låter ju urlöjligt) utan att behöva göra det och det och det och det.

Jag får ibland höra att oj, oj, oj, hur orkar Johan?!? Hur orkar han stå där lugnt vid min sida och försöka bromsa sin galna fru? Visserligen sägs detta med en glimt i ögat, men såklart ligger det en sanning i det, att man tycker så. Och, ja det kan man ju tycka när man står utanför. Men vad man inte vet är ju hur det VERKLIGEN är.

När jag och Johan pratar om detta är det som vanligt. Jag ba, men alltså så ÄÄÄÄÄÄÄR det ju inte! Eller är det? Tvingar jag dej att göra saker du inte vill? Hinner du inte säga ifrån förrän jag har gjort något och aktiviteten är ett faktum? Lägg sedan till tusen ytterligare frågor.

Trösten då i att ha Johan. Som lugnt undrar varför jag lägger energi på att fundera på sådant. Som hävdar att om det är någon som ska fundera på det överhuvudtaget, så är det han eftersom om man antar ovanstående, att jag bestämmer, så torde ju det betyda att han är värsta mesen som ba, okej okej, ja ja, visst visst, jag har ingen talan och inte ska väl jag.

Så klok. Så fin. Så oerhört klarsynt.

Jag älskar Johan för så många saker och varje dag, flera gånger dessutom, tackar jag för att han är min man. En stor del av mitt "tillfrisknande" från de mörka åren, är hans förtjänst.

Sen älskar jag honom för att vi är så rätt, han och jag. För att om han inte träffat mej, så hade han förmodligen suttit kvar i sin lilla etta och klinkat på gitarren om kvällarna och ba, jaha, nähä...undrar vad man ska göra med livet? Eller så hade han dragit iväg på ytterligare en långresa och bott på farmer runt om i Australien bland farliga djur (läs: spindlar) och aldrig rotat sej. Jag vet att han är tacksam för att han gjorde sådant innan han träffade mej men att han var färdig med det och att han när han träffade mej, ville ha en fast och trygg hamn.

Och nä, det kanske inte blev en särskilt trygg hamn (inte heller min starka sida) men sannerligen fast, för aldrig att jag skulle göra något som jinxade (jösses! orden jag använder, what is up with them?!?) vår relation.

Så poängen då, men detta försvarstal. Jo, det är den att det jag skriver om här, handlar om mej och min personliga resa. Som förstås innefattar Johan! Men! Det är bara det att jag inte tänker prata för honom (mer än jag redan gör, då...). Dock vill jag att en sak ska vara tydlig, och det är den att utan Johan, skulle jag aldrig kunna ta de första stegen mot min dröm att bli författare. Utan Johan, skulle jag varken våga eller orka. Utan Johan, skulle allt kännas oändligt mycket svårare och tyngre. Jag säger nog det alltför sällan till honom, hur tacksam jag är för allt han är och gör, men jag ska bli bättre på det. Så vill jag också att det ska synas utåt, för sådant tycker jag är viktigt, att visa världen människors fina och bra sidor och ge dem kred för det.

Jahapp, var det något mer...? Jo! Jag måste dela med mej av en del av vårt samtal igår.

Ett litet utdrag från vår konversation, alltså;

Jag oroligt: Men är mitt driv en egenskap som är svår att älska?

Johan: Men herregud! Om man inte gillar den sidan då kan man inte älska dej. Den är ju du!

Jag: Jo, men den kanske var charmig innan barnen, liksom. Nu innefattar den ju en del saker för dej också.

Johan: Nej, den är inte svår att älska för jag älskar dej.

Jag: Åh, vad fint.

Johan: Mmmmmm....

Jag: Erkänn att du bara vill att jag ska vara tyst nu.

Johan: Ja, nu vill jag sova.

Jag: Men bara en sak...

Johan tålmodigt: Ja?

Jag: Visst är det konstigt att man kan älska någon man inte är släkt med.

Johan: Eh, what?!?

Jag: Jamen, jag menar liksom att ens barn och föräldrar älskar man ju oavsett. Man har liksom inget val. Men kärleken till ens partner är ju inte villkorslös.

Johan fortfarande tålmodigt: Nä, just det.

Jag: Alltså, det är ju lite scary. För du kan ju sluta älska mej.

Johan: Ja, det kan ju du hålla på att oroa dej för. Också. Det låter som en bra ide´.

Jag: Ja, nä.... Just sayin´. Vill du sova nu.

Johan: Ja, tack.

Jag: Vad tråkigt.

Johan: Det ska jag påminna dej om i morgon bitti när klockan ringer och du ska upp och träna.

Jag: God natt.

Men då sov redan Johan.

Men i korta drag alltså - glöm inte att detta är min blogg och att jag inte är så självisk som jag framstår.

And I think that´s all I have to say about that.

Frågor på det?

Avslutar med en länk som säger allt;

Take my hand and we´ll make it I swear





torsdag 17 april 2014

Ett otäckt inlägg

Ni vet att jag pratar och skriver mycket om det här med att våga drömma. Att drömma utan gränser och att verkligen tänka efter och våga erkänna hur man vill leva sitt liv. För några år sedan trodde jag att vissa liv bara var för dem med pengar eller en massa tur. Jag trodde att man var tvungen att ha det och det och det för att kunna bli det och det och det och för att kunna leva så eller så eller så, behövdes det eller det eller det. Att leva på ett visst sätt var till för andra, mer lyckosamma, smartare, rikare människor än jag.

Vilket jävla bullshit, va?!?

(Alltså, det var inte så att jag inte drömde eller satsade på saker jag tyckte var roliga men alltid hade jag förbehåll i mina drömmar.)

Till exempel;

Jag vill skriva på heltid, leva på mina texter och böcker. I alla år har jag vetat det, jag tror att jag visste det redan på högstadiet när jag äääääälskade alla lektioner där vi fick skriva uppsatser. De flesta svenskaprov jag skrev, avslutades med att man skulle skriva något om något. De flesta i min klass suckade och hatade den uppgiften. Själv slarvade jag igenom de första uppgifterna för att sedan kunna skriva sida efter sida av text på den sista uppgiften. Hemma om kvällarna skrev jag texter och noveller (ofta patetiska utdrag från mitt olyckliga kärleksliv, but still) och när min bror hade i hemläxa att skriva texter var det jag, som med glädje tog mej an dem (Detta bemöttes dock inte så bra av lärarna eftersom de direkt fattade att min bror inte skrivit ett endaste ord. Min bror själv var asarg på mej och ba, men va fan, du kan väl inte skriva så där bra och känslosamt, då fattar dom ju!).

I alla fall.

Jag har alltså i hela mitt vuxna liv haft en dröm om att bli författare, men skrattat åt den. Ungefär som när man ser på Idol på teve och del som är med ba, jag är Sveriges nästa stjärna, men sen när den blivande "stjärnan" sjunger måste alla hålla för öronen för att det låter så illa. Så har jag känt. Att jag säger typ, jag är Sveriges nästa bestsäljande författare. Å så lämnar jag en text och alla ba, hahahahahaha, det här hade kunnat vara en uppsats av en högstadieelev. Lilla hjärtat, man måste skriva bra för att bli författare. Så har jag istället bestämt mej för att det är rimligare för mej att bli tolk och så har jag blivit det.

Min blogg är min älskling. Jag ääääälskar att skriva här. Jag skulle kunna skriva trettio inlägg per dag. Jag har så många saker jag vill skriva om, så många ord och meningar att pränta ner. Och bloggen har alltid känts rimlig. Den har inte behövt godkännas av någon, här får jag skriva utan att någon behöver säga om det är bra eller dåligt. Vem som helst kan ha en blogg och ingen dömer en blogg så som andra texter bedöms. Men det här med att ta mitt skrivande längre, det har jag aldrig vågat erkänna på riktigt att jag vill. Det känns för pinsamt. Som att vem tror jag att jag är egentligen?!? Och sen har jag jämfört mej med författare som inte alls skriver på samma sätt som jag. Författare, som Horace Engdal och alla andra fisförnäma litterära fantaster höjer till skyarna. Ni vet, de som får Nobelpriset och Gert Fylking på trams ba, ÄNTLIGEN! Sen jämför jag mej med den och den och den och plötsligt så har jag tryckt ner mej själv i skorna så långt att jag nästan är benägen att lägga ner bloggen.

Problemet för mej (som jag själv har skapat) är också att jag inte gör saker som jag inte enkelt klarar av. När jag började med teckenspråk, var det för mej som att jag kunde språket sedan barnsben. Jag behövde aldrig kämpa för att lära mej, jag fattade direkt vad mina döva lärare menade och proven jag genomförde tänkte jag inte ens på som prov. Jag hade otroligt lätt för mej och självklarheten att jag skulle bli tolk fanns där direkt jag lärt mej mitt första tecken. Jag tvivlade aldrig.

Och det är det här som är grejen. Jag har nästan aldrig gjort någonting som jag har behövt kämpa för eftersom jag, direkt jag upptäckt att något varit svårt, helt enkelt lagt av. Hade jag behövt kämpa för att bli tolk, hade jag hoppat av skolan direkt, I know it. Lat som jag är. Det ska gå fort, liksom. Tålamod är inget jag begåvats med. Det har varit på samma sätt för mej i mycket. Jag simmade som ung, var en fantast på fjärilsim och vann alltid denna gren. Bröstsim däremot, not my thing, så det tävlade jag aldrig i, tränade knappt och blev såklart heller aldrig bättre på det. Samma sak med småsaker i livet, det här jag skrev om sist, att jag är sjukt opraktisk och lat och att Johan gör sådana saker som att skruva ihop det och det eller lista ut hur det eller det funkar medan jag ba, nä, sånt där förstår jag mej inte på. Ni fattar ju, det handlar om mitt pannben. Jag har inget. Jag har ALDRIG varit en tävlingsmänniska. Det här med att springa milen under timme, himlar jag med ögonen åt. Det skulle aldrig dra mej runt spåret. Jag är för bekväm. Vill kunna allt på en gång och kan jag inte det, då kan det vara.

Nu.

Efter några år av mentala träningskurser tillsammans med elitidrottsmän/kvinnor (alltså, de rockar! de är så sjuuuuukt coola och modiga), har jag börjat förstå vad det är jag gjort mot mej själv under alla år. Herregud, hur blind har jag varit! Det är först nu (inte exakt nu, men för typ två, tre år sedan) som jag inser hur det ligger till. Det är först nu jag PÅ RIKTIGT, tror på det som Henry Ford sa;


Det är så tydligt för mej att det är så det är. På så många sätt i livet.

Jag vill berätta en sak som bevisar detta och det handlar om mitt jobb som tolk. Jag brukar vanligtvis inte skriva så mycket om mitt arbete här på bloggen, jag har valt att inte göra det eftersom jag är rädd att blanda ihop det personliga med det professionella. Men för att kunna berätta om en personlig sak, behöver jag lite bakgrund.

Så här;

Jag är utbildad teckenspråkstolk. Jag har jobbat inom yrket i snart 13 år. Jag vet att jag är en bra sådan. För ett par år sedan fick jag en tjänst som Utvecklingsledare på min arbetsplats och det innebär att jag jobbar mycket med fortbildning för tolkar. Jag sitter också i samtal med dem om deras utveckling. Enkelt förklarat kan man säga att jag är ett bollplank inom det språkliga. Jag är på intet sätt bättre än någon av dem, men min roll är en vägledande roll. Jag håller i möten, fixar utbildningar, pratar om sådant vi tolkar generellt missar på (jag tittar på oändligt många tolkningar och ser såklart mönster), hur vi kan bli bättre osv osv.

Det var lite bakgrund om min roll på mitt arbete. Nu till det jag vill berätta.

För några år sedan bestämdes det att alla tolkar ska genomföra ett auktorisationsprov. Vi ska först göra ett skriftligt prov (alltså, typ vara en allvetande skräphög om ALLT i samhället) och sedan ett praktiskt prov. Det praktiska provet innebär ett par timmar inför en jury. Jag som tolk genomför några tolkningar (rollspel) och juryn bedömer sedan min insats. Är jag godkänd eller inte?
Ni kan ju fatta, liksom. Det känns som att hela ens karriär hänger på det där provet. Tänk! Här har jag jobbat som tolk i si och så många år och så blir jag inte godkänd. Vad säger det om mej och min kompetens, liksom?!? Det är tufft för alla oss tolkar. För mej blev det oerhört pressande eftersom min roll på min arbetsplats är en typ av ledarroll. Om jag inte fixade provet, hur skulle då mina coachingssamtal bli trovärdiga? Hur skulle jag kunna sitta där i ett samtal med en tolk som skulle genomföra provet och peppa när jag själv inte fixade det? Hur skulle mina kollegor se på mej? Ja, ni fattar, jag satte den pressen på mej själv.

Jag är så oändligt glad och tacksam att jag gick en mental tränar-utbildning vid samma tidpunkt. Jag hade världens bästa lärare som lärde mej olika mentala tekniker för att leverera under press. För låtom oss vara ärliga - ett sådant prov som vi tolkar går igenom, testar inte bara vår yrkeskompetens utan också vår mentala kapacitet. Att prestera under just de tre timmarna med alla ögon på sej, är inte helt enkelt. Tyvärr missar många, inte på grund av låg kompetens, utan för att de helt enkelt inte fixar det mentalt.

Jag fixade provet. Och jag är helt övertygad om att det till viss del hade med min mentala inställning att göra.

Så vilken är min poäng, då?

Jo. Att allt jag vill, kan jag uppnå. Om jag bara har, som jag tidigare skrivit om, viljan, modet och ihärdigheten.

För mej;

Viljan och modet - check!

Ihärdigheten - not so much check.

But I am getting there.

Så det här med mitt skrivande, då. Och nu säger jag det... Nu erkänner jag det jag aldrig tidigare vågat erkänna...

Jag skriver en bok.

Japp, så var det sagt. Eller ja, skrivet.

Jag VILL. Jag VÅGAR. Och nu kämpar jag med ihärdigheten. Att inte ge upp för att det är svårt. Att inte ge upp och tänka att livet är bra som det är, med eller utan en färdigskriven bok. Att fortsätta kämpa och skriva vidare, trots att jag ibland läser igenom det jag har skrivit och tänker att vad är det här för jävla skit!?!?! En 10-åring hade kunnat skriva det!

Jag kämpar varje dag med att inte lyssna till den lilla rösten som fortfarande huserar i min hjärna och som efter varje sida jag skriver, ropar; "Hahahahaha, och där sitter du och skriver. Tror att du kan. Gud, så larvigt. Skärp dej. Lägg av! Du kan inte! LÄS böcker istället. Skriva kan du överlåta till dem som kan."

Men nu jävlar! Den där rösten är snart utplånad. Jag ska skriva färdigt min bok. Sen ska jag låta fler folk än de som redan läser och hjälper mej (NI ÄR BÄST!), läsa och tycka. Och sen, mina vänner, ska jag göra det läskigaste jag någonsin har gjort. Jag ska skicka in skiten.... Eh, jag menar förstås boken, till förlag runt om i Sverige.

Och en dag kommer jag att leva på mina texter.

Holy, vad otäckt det var att skriva detta inlägg. Det gör ont i hela min mage, för nu är det ju ute. Tänk om jag misslyckas nu...? Då kommer alla skratta och ba, där fick hon se, man kan inte göra allt man drömmer om.

Men detta inlägg var tvunget att skrivas. För jag är helt övertygad om att man måste verbalisera det man drömmer om. Man måste göra det tydlig. Put it out there, liksom. Så att man kan dra drömmen till sej.

Varför jag är så säker helt plötsligt?

För att i morse, när jag simmade mina längder i poolen (som jag har saknat simningen), kom jag just på att en dröm, som jag för ett år sedan skrattade lika rått åt som min författardröm, redan är uppfylld.

Drömmen

Att bo i ett varmt land, i en lägenhet nära havet, med en pool några trappor ner. Att varje morgon stiga upp tidigt och simma några tusen meter för att sedan äta frukost med min familj. Efter frukosten - skriva. Efter en stunds skrivande, äta en god lunch. Efter lunch - skriva igen. Eftermiddagen och kvällen sen, tid med mina killar. Att Johan ska få tillbringa sina dagar så som han vill och att både han och jag finns för våra pojkar. Ha vänner. Vänner som jag älskar. Äkta vänner som jag litar på och som jag kan prata om livet med. Min och Johans familjer, att ha en fin kontakt med dem. Att kunna resa. Resa och se världen.

Verkligheten

Se ovan

Det är ju heeeeelt jävla otroligt att den drömmen just nu är sann!

Tacksamhet. Lycka. Kärlek.

Och så avslutar jag med ett larvigt, men ack så roligt mål.

Att om två månader kunna utföra denna yogaställning korrekt.


Man måste ha både små och stora mål och drömmar. Eller man och man, JAG måste ha det. Särskilt nu när jag vågar drömma och satsa. Det är verkligen så häftigt. Tungt, tufft och jobbigt många gånger eftersom att allt inte går som på räls jämt, men som jag tidigare skrivit, så värt det!

Och nu måste jag fortsätta mitt ihärdiga skrivande. Trots att idag är en dag när jag läser igenom skiten och ba, OH MY GOD! Varför ägnar jag mej inte åt solning istället?!?!






tisdag 15 april 2014

Morgonträning och att komplettera varandra

Jag är verkligen ingen morgonmänniska. Har aldrig varit. Kommer förmodligen heller aldrig att bli. Men ni har väl hört hur man ska göra - fake it until you make it. Så det gör jag. Jag stiger upp när klockan ringer i arla morgonstund och låtsas som att jag älskar det och att det väl inte är någon sak. Sen springer jag. Eller promenerar. Eller yogar. Eller som jag kan göra här, med en 25-meterspool en hiss ned - simmar.

Idag - halvtimme yoga, halvtimme simning. Oändligt tacksam över att jag överlistade min lata hjärna även denna morgon.


För så är det ju, hjärnan är lat. Vill ta den enkla vägen all the time. Lurar kroppen att den inte är gjord för att röra på sej, fast det är precis vad den är.

Lat hjärna på promenad med pigg kropp, trevlig vän och en jävla massa lösa kossor everywhere. Lite rädd är jag allt. Karin däremot, är ko-lugn (alltså, jag är för snitsig med orden).


Dagarna är så fyllda med lycka, kärlek och tacksamhet att jag snart spricker. Det enda lilla molnet på himlen är stackars Linnea som är full av vattkoppor. Idag är hon dock lite piggare och orkade följa med till utkikspunkten här på Langkawi. Alla drog just dit. Med mellis, kameror och spring i benen.

Själv sitter jag kvar och skriver. Så ser mina förmiddagar ut. Jobb eller skrivande. Tänk att den möjligheten finns på riktigt. I verkliga livet. För mej.

I alla fall.

Äventyr på dagarna. Klättring till vattenfattigt vattenfall.


Man behöver vila också.


Havsbad, såklart.


Och poolen älskar vi ju.


Vi tröttnar aldrig på poolhänget. Fast hur skulle vi kunna göra det, liksom?

Min man har blivit utnämnd till sällskapets hushållare. Han diskar och plockar, som vore det hans mission in life. Karin och Fredrik är djupt imponerade och tjatar ständigt om hur tacksam jag borde vara som är gift med Johan. Och ja, det är jag förstås. Varje dag. Mest för att han är lik Jon Bon Jovi i och för sej, men visst visst, det är väl en bonus att han diskar också.

Johan diskar.


Vi kompletterar varandra fantastiskt, jag och Johan. Jag är slarvig, han är ordningsam. Jag är temperamentsfull, han är lugn. Jag är driven, han är jaaaa-hmmmm-jag-undrar-jag-vad-jag-vill-egentligen. Och så det bästa - jag är sjuuukt opraktisk och jag-orkar-inte-ens-försöka-lat, han är fiffig, tålmodig och eftertänksam.

Låt mej illustrera det sistnämnda.

Häromnatten hade jag råkat låsa badrumsdörren inifrån fastän jag stod utanför (in my defense - den var trasig!). Jag stod där och ba, men va faaaaan, jag måste ha lypsylet därinne (viktigt för mej innan jag somnar). Jahapp, då måste jag alltså vänta till imorrn och ringa vaktmästaren. Suck... Johan ba, hmmmm... Vänta få se nu... Flera försök med diverse nycklar, ryckningar och jag ba, men please! Orka! Det gåååååår inte! Men se då hade han visst dolda skills. Som en tjyv smög han ut i hallen och hämtade sitt kreditkort.

Lirkade lite...


Och vips så hade han, som vilken erfaren inbrottstjuv som helst, öppnat dörren.

Löjligt nöjd med sej själv.


Det är då jag känner att det är så skönt att jag slipper tänka, ha tålamod och vara lösningsfokuserad. Det är klart att jag inser att det vore bättre om jag övade mej på ovanstående egenskaper, men jag övar mej på så mycket annat i hjärnan att nån måtta får det allt vara.

Vår konversation igår kväll;

Jag: Jag fick inte igen balkongdörren. Lyckades du?

Johan: Ja, man måste lirka lite.

Jag: Jaha. Slog du av gasen? Jag får liksom inte av slangen, den sitter så hårt.

Johan: Ja. Och det är inte svårt, det är ju bara att skruva lite åt ena hållet.

Jag: Jaha. Jaja.

Johan: Som en riddare, är jag. Som räddar en oförmögen... En oförmögen... En...oförmögen....sköka.

Skratt åt sitt egna skämt.

Jag: Eh, va?!?! Sköka?!?!

Johan: Jamen, jag kom inte på nåt annat medeltida ord.

Skratt igen åt sej själv.

Jag: Vilket uselt skämt! Eller det är väl inte ens ett skämt, du ser dej säkert så.

Johan: Ja.

Jag: Suck...

Johan: Hahaha.

Jag: Lägg dej på rygg.

Johan: Men jag vill ligga så här.

Jag: Nej, då ligger inte jag skönt.

Johan: Men jag då?

Jag: Hur menar du nu?

Johan: Att jag vill ligga bekvämt också.

Jag: Sluta larva dej nu och lägg dej på rygg.

Finaste mannen i hela världen <3


Och nu fick pappa vatten på sin kvarn.

Nähäpp, jag måste sätta igång nu. Få något gjort. Visst är det lustigt med mycket i livet - trots att man vill något skiiiitmycket, så kan det ändå vara svårt att sätta igång. Märklig. Sannerligen.

Hej så länge!



söndag 13 april 2014

Med vänner nu

Ja, nä... Alltså, alla känslor. Alla känslor! Good God! När folk åker och kommer och när man tycker om dem så mycket. Åh... Bara åh!

Karlsson/Boman kom till slut. Våra pojkar hade räknat ner. Och då menar jag verkligen räknat ner. Veckor, dagar, timmar och till sist minuter. Lyckan då, när vännerna klev innanför tröskeln till lägenheten vi hyrt tillsammans med dem.

Glada, glada kompisar <3


Paket och leverans från Sverige hade de också med sig. Ni lär ju fatta så fint!


Svenskt smågodis från älskade kussar dessutom!


Vi skålade in dagarna tillsammans med GT (och jag tog kort med usel kamera).


Sjukt fint med sällskap där ute i ingenstans. Massor att babbla om.


Sällskap på gymet! Dessutom med någon som numera kan det här med träning, muskler och effektiva övningar. Men jag verkar inte få henne med på yoga-köret. Hon springer och jag andas.

Sällis i poolen. Och vi hoppas på Linneas snabba tillfrisknande så att hon också kan bada i timmar. Vattkopporna får gärna försvinna lika snabbt som de kom. Och Alvin kan gärna få sina efter deras hemfärd. Och just det, vi är glada att våra är avklarade.


Vi bor i en fantastiskt fin lägenhet med värsta utsikten.


Alltså, alla solnedgångar vi får se på alla platser i världen.


Härligt med självhushåll. En promenad till ett Supermarket och hur roligt är det inte att kolla in alla varor. Ni vet min inställning till att ta seden dit man kommer, att man ska göra det och så, den intentionen verkar jag misslyckas fatalt med. Jag kan bara inte ibland.

Smågodis versus småfisk, liksom (!!!).


Så glad och tacksam för en del av vännernas bagage. Chokladbollar! Som visserligen var ämnade för barnen men who cares?!?! Jag har också längtat!


Några hundra meter från lägenheten ligger en liten restaurang som serverar lokal mat. En kväll gick jag dit för att beställa Nasi Goreng. Hem kom jag med en påse gott och blandat i oyster sauce.


Inte första gången det händer på denna resa, att vi inte får det vi tror att vi beställt. Men tänk vad mycket vi hade missat om alla våra önskemål hade uppfyllts! Aldrig gör man så många fel som på resa. Men ju längre tid vi är på resande fot desto sannare blir detta citat;


Och fler lär det väl bli, särskilt nu när vi har en bil att ta oss runt med. Många vägar att köra vilse på. Och sen det här med vänstertrafik...


På kvällarna när ungarna somnat, tycker jag och Johan att det är superhärligt att ha två vuxna att umgås med. Jättehärligt! Verkligen. Man har liksom så mycket utbyte av varandra.


Närå, skämt åsido. Denna kväll var hotell tvungna att bokas och guideboken läsas. Framöver blir det kortspel eller yatsy. Eller livliga diskussioner om något spännande (läs: om barnuppfostran, träning eller husbekymmer).

Karin hjälper Johan att lokalisera hotell. Ser ni geckoödlan hon har fångat i burken? Stackarn var både söt och livrädd. Jag tycker att hen hade kunnat få bo kvar i duschen.


Nämen, annars försöker vi att hålla oss till reglerna i detta land. En massa sådana.


Nu åkte hela sällskapet med bilen till Black Beach. Själv ska jag hitta arbetsmoralen och skrida till något sorts verk (bokstavligt talat).

Återkommer med rapporter.

Hej så länge!