Dubbelt upp.

Istället för fyra, som vi varit i fyra månader, är vi nu dubbel styrka. Ett helt gäng som invaderar restaurangerna om kvällarna, så att beställningarna blir både fel och sent levererade.



 

Sandra och Kicki

Johan och Robin

 

Lennon och Liam

Elton och Vince

Idag tog vi en båt till en strand där det rådde sandstorm. Efter en halvtimme under en handduk i skuggan (argt mumlande över det dåliga valet av strand), kom ungen på hur han skulle skydda sina ögon mot sandkornen som stack som nålar.

Simglasögon to the rescue.

Dock ville ingen av oss stanna länge på stranden i fråga. För många sandkorn och ännu fler människor, så vi förhandlade med en av båtchaufförerna,

och fick skjuts till stranden bredvid.

Krabbstranden (Railey Beach, mer korrekt).

Titta vilka söta små bollar de små liven rullar. Två krabbor i bild, för den med skarp syn.

De är överallt men man vill ju inte krossa dem under sina fötter. Rätt svårt att undvika dock.

Där käkade vi god lunch på en restaurang med usel service och sen grävde vi i sanden en stund.

Sen blev Vince biten av något men det fick Johan ta hand om eftersom jag hade fullt sjå med att få magrutorna i schack.

Det tyckte Sandra såg så töntigt ut att hon tog flera kort från alla håll och kanter. Jag försökte se oberörd ut.

Senare lade hon sej även själv i plankan. Och det är ju lite olika det där, vad man anser vara plankaposition.

Tydligen.

En fint putande magruta får man efter plankapositionen ovan (with a lil help from a friend on top då, förstås).

När alla plankor var färdigliggda (böjning på det - luggna, lagda?) åkte vi hemåt med en av sjösjukebåtarna (vidriga är dom!) och jag och Sandra gick på pedikyr medan grabbarna blev bitna av krabbor på "vår" strand.

Underbar solnedgång avslutade sedan dagen.

Mellan palmerna.

Och nu måste jag sova eftersom jag behöver vara pigg och full av ork imorrn när jag berättar den dåliga nyheten för Vince. Nyheten om hans försvunna simglasögon. So help me God!

Tack för idag och gonatt!

Dom har kommit!

Och så kom de till slut, våra efterlängtade vänner. All the way from Sjöboviken.

Två fina pojkar hand i hand <3

Stor lycka att ha en vän att leka med, bada med, äta med, prata med, skratta med, springa på stranden med och spela UNO med.

När alla kramar och nyheter var avhandlade, öppnade mamma Sandra väskan och där fanns medskickade saker från farmor och farfar, faster och kusiner.

Lyckan var gjord.

Godis, tidningar och några små legogubbar. Dessutom det finaste brevet från storkusinen som skriver att hon swischar över en hundring var till våra grabbar så att de får köpa vad de vill. Pojkarna blev såklart överlyckliga och jag började grina.

Spännande öppning.

Övrig leverans - lotion och duschcreme utan parfym från apoteket (tant i familjen behöver detta eftersom tant tydligen är överkänslig mot allt parfymerat over here), tandborstar med små borst (det är heeeelt sjukt vilka tjocka borst det finns här, man kväljs), korsordstidningar, Mama och Amelia.

Överlycklig tant.

Och så ännu en sak som gjorde att jag var tvungen att blinka några extra gånger och torka tårar från ögonvrån;

Vinces avdelning på förskolan hade målat teckningar till honom i födelsedagspresent. Medskickat var också ett foto på alla hans fina kompisar och en Batmansymbol.

Länge, länge tittade han på teckningarna, frågade vem som hade ritat vilken. Jag hade kunnat ge alla mina pengar för att kunna läsa hans tankar i just den stunden. Imorse när han vaknade stod han och tittade på fotot och kollade åter igenom alla teckningar. Så fint gjort av pedagoger och barn.

Rörd 4-åring.

Vår längtan efter alla där hemma har stillats en aning. Det känns så gott och varmt i hjärtat att vi nu får spendera tid med människor vi tycker väldigt mycket om.

Vi är så otroligt tacksamma för allt som kom i paketen. Words are not enough!

Nu måste jag torka tårarna igen!

Kärlek <3

Kort om dagen

Jag startade dagen med morgonpromenad på stranden. Det var nästan tomt på folk. Bara några thailändare som plockade snäckor,

och ett gäng tjejer som utövade tai chi eller yoga eller nåt.

Älskar lugnet på morgonen. Inget annat hörs än vågornas brus och luften är fortfarande sval. Nä, nu överdrev jag. Det är redan klibbigt varmt och aporna tjattrar ikapp med bruset.

Men ändå, det är en fin stund, morgonpromenaden/joggingen.

På förmiddagen tog Johan och barnen en tuk tuk ner till stranden. Jag mötte upp lite senare och då var det sannerligen inte folktomt. Onödigt och så, men jag störde mej oerhört på överbefolkandet, så vi letade upp en folktom restaurang för min sinnesros skull.

På eftermiddagen hängde vi vid poolen och pratade om hur härligt det ska bli imorrn, när vi får kramas med familjen Jansson/Sundqvist. Vi fick en vinterbild tagen från deras bil på vägen mot Arlanda. Lennon och Vince är lika förväntansfulla som kvällen innan julafton. Jag är värre.

Nu är det avkylning inne i AC.

Lennon och jag skriver.

Johan och Vince läser.

Ikväll väljer vi mellan restaurangbesök eller take away.

Ja, ni... Det är helt sjukt det här, att vi har det som vi har det. Väldans fint. Och nu kommer vi att få dela det fina med vänner i tre veckor.

Tacksam.

Lämnar er med ännu en bild och en fråga.

Jag, Lennon och en tupp.

Och nu till frågan;

Hur kommer det sej att alla tuppar, hönor och kycklingar stannar på just sin gård? Det är helt sjukt, tycker jag. Där bor de, på en liten uppfart vid ett skjul längs vägen, och där pickar de med sina näbbar i marken, men de verkar aldrig intresserade av pickande på annan mark. De ränner heller aldrig ut på den tätt trafikerade vägen. How, liksom?!? Varför rymmer de inte?

Hej så länge!

Rapport från gästgivaren

Här lever vi (med) loppan, skulle man kunna säga. Om man nu vill vara rolig på min bekostnad. Och det ville jag. Tydligen.

Det är som ett äckligt skämt att jag efter bölden inte är förskonad från ytterligare äckelkrämpor! Jag har fått loppor. Kan ni fatta?!?! Jag har fått sandloppor all over my legs. Det är vidrigt och det kliar så mycket att jag varken kan ligga, sitta eller stå stilla. Svider gör det också, så mycket att jag vill grina.

Och jag ser ju bara för täskig ut!

Nu ber jag stilla böner en gång i minuten att ingen loppa bor kvar och lägger sina äckliga ägg i någon hudpåse som den har grävt upp. Japp, lika äckligt som det låter och ser ut, är det.

Bittert att vara gästgivare åt både bölder och loppor denna resa. Sunkigt, liksom.

Medikamenter för åkomman.

Nämen, annars är det bra, tack.

Vissa av oss badar och är sjukt söta i startposition,

landar hårt på magen men är lika glad för det.

Andra gör hopp med konstiga namn, såsom flygande bajskorven och fler därtill inom samma kategori.

I taket på vår balkong sitter våra polare, som Lennon kallar dem. Varje kväll sitter jag under dem och undrar hur de kan sitta där, upp och ner, utan att trilla. Sugfötter, det fattar jag, men det är ändå lite magi över det hela. Lika fascinerande som fenomenet ebb och flod. Och lika korkad känner jag mej när jag aldrig tycker att det verkar rimligt, det här med att de ränner upp för väggarna och sedan ner igen utan att stupa.

Lennons polare.

Vince, han hittar polare lite här och var,

dock blir han förfärad när han upptäcker att de flesta av dem har dolda motiv. Alla, och jag betonar alla, vill pussa ungen. Han blir galen och det kan man ju förstå.

Johan fascineras av elledningarna i detta land och vi håller alla andan när elektrikerna (om det nu är vad de är) klättrar upp på instabila trästegar och rycker i de miljoner sladdar som hänger i intrasslade klumpar typ överallt.

Oerhört obehagligt att titta på, de kan orimligtvis veta vilken ledning som hör till vad. Och klipper med saxar gör de också, med saxar utan gummihandtag. Rena livsfarligheten!

Det pågår en tävling i vår familj - vem kan gå förbi arga hunden utan att rycka till, heter den. Ingen vinnare har utsetts än. En galen kamphund med det otäckaste skallet jag någonsin hört, bor på gatan längre ner och honom passerar vi varje dag. På sistone har han i alla fall börjat vifta på svansen när vi går förbi men skallet är lika skrämmande varje gång. Vi håller varandra hårt i handen och längtar efter en schäfer istället.

Vi har det, trots lopp-pesten, fortfarande bra här borta och nu räknar vi en dag, två dagar och sen är de här! Våra efterlängtade vänner från hemma <3

Lämnar er med en guldsnurr (fråga mej inte, jag bara nickar och säger att ja, det är klart jag vill se en sådan),

och Lennons finurliga skämt;

"Vet du vad thailändska Robin Hoods kompis heter?"

"Nej?"

"Broder Tuk Tuk."

Hahahahahahahaha!!!

Så skrattade jag åt ungens kluriga skämt, det var verkligen roligt sagt.

Hej på er!

Ytterligare en rädsla.

Jag är mörkrädd. Sjukligt mörkrädd. Så länge jag kan minnas har jag varit det.

Som barn var jag väldigt feg och otroligt mesig. Dessutom hade jag skrämmande låg smärttröskel. Det sistnämnda gäller fortfarande. Kanske gör det förstnämnda och andranämnda det också, come to think of it.

Nåväl. Mörkrädslan, var det vi pratade om nu. Nån måtta får det vara.

När jag var liten var jag rädd för ditten och datten och allting som kunde tänkas gömma sej i mörkret om kvällar och nätter. När jag skulle gå hem från grannen, var min lillebror (med betoning på lille) tvungen att möta mej med ficklampa och hålla mej i handen hela vägen hem. När jag skulle sova, var min pappa tvungen att förklara för mej att närå, ingen älg skulle nog kunna ta sej in på mitt rum mitt i natten.

Jag har alltid haft svårt att sova ensam, det har aldrig hänt att jag bara har lagt mej ner och tänkt att åh, vad skönt att få sova. Alltid har jag kollat låset flera gånger, alltid måste jag ha dörren till sovrummet öppen och alltid måste jag aktivt tänka att det otäcka finns i min hjärna och endast där.

Som singel vande jag mej till slut, tog inte så allvarligt på min mörkrädsla. Mer jaha, då ska jag alltså gå och lägga mej igen. Lås ytterdörr, öppna sovrumsdörr och just det ja, det otäcka finns bara i min hjärna. Sen somnade jag fort. Det har egentligen inte varit något större problem, bara jävligt irriterande.

På senare år tycker jag att det går i perioder, men eftersom vi har haft hund i många år, så har jag varit lugnare på mörkrädslafronten. Dock kunde jag vakna i panik om Geisha morrade dovt i sömnen, jag var lika säker varje gång på att det var någon som kom för att... Ja, kom för att göra vaddå?!?

Det är det här som stör mej så otroligt mycket! VEM skulle komma för att göra VADDÅ?

Som hemma i huset. Vem skulle bemöda sej med att köra ut till vårt område i bäckmörker på leriga grusvägar, söka upp det minsta huset utan garage (vårt) och bryta sej in och råna oss alternativ kidnappa oss? För det första, om tjuven/rånaren/mördaren/kidnapparen faktiskt tog sej tiden och mödan att köra ut till vårt område, varför skulle hen då välja just vårt hus? Det finns många andra hus i vårt område som ser mer värda ut eller hur jag nu ska säga. Om jag vore tjuv/rånare/mördare/kidnappare skulle jag verkligen inte välja vårt hus. Det är alldeles för intetsägande och dessutom bor det en hund där (bodde....) Det är då oförnuftet kör igång. Just därför, säger det. Just för att ert hus inte ser mycket ut för världen, just därför skulle någon välja att bryta sej in där. To throw people off, liksom.

Eeeeehhh, to do what now?!?! OMG! Jag ÄR verkligen sjuk i huvudet.

Och det värsta är att jag är inne i en sån där period igen, när jag inte kan sova av rädsla för att någon travar omkring i vår lägenhet och smider planer om hur hen lättast ska få ut våra ungar och våra pengar utan att jag och Johan ska vakna alternativt hur hen ska få ut våra ungar och pengar under tiden jag och Johan ligger fastbundna med munkavel.

Alltså, jag är så trött på mej själv att ni anar inte. Eller jo, ni börjar nog göra det nu. Suck och dubbelsuck och suuuuuucccckkkkk för i helvete!!!

Igår natt:

Jag: "Johan! Det är någon här inne!"

Johan: "Mmmmm....det är ödlan som bor på diskbänken som letar efter rester i skräppåsen."

Fem minuter senare.

Jag: "Johan! Nu är det verkligen någon här inne! Jag såg huvudet!"

Johan: "Mmmmmm....neeeeej....sov nu."

Jag: "Men ååååååjjjjj, Johan det går inte! Jag kan inte sova, jag är för rädd!

Johan: "Mmmmmm....."

Jag: "Och du får säga vad du vill men när vi kommer hem skaffar jag en schäfer."

På det svarade han inte, han hade redan somnat.

I morse:

Jag: "Nä, fy fan, nu är jag inne i en sån där period igen när jag är livrädd på nätterna."

Johan: "Ja, jag märker det. Vad dumt."

Jag: "Ja, det är jävligt dumt, jag vet det men du är ju inget direkt stöd om nätterna."

Johan: "Nähä... Eeehhh...?"

Jag. "Du får väl se till att jag känner mej trygg och inte bara ligga där och sova."

Johan: "Jamen, det är ju det jag gör, ser till att du känner dej trygg."

Jag: "Eeehhh...?"

Johan: "Jag visar hur man gör när man är trygg. Man sover. Så då gör jag det. Tryggt. Så att du ser att det är tryggt."

Jag: "Nice try!!!"

Äej, när jag kommer hem till Sverige får jag hitta nån terapeut eller nåt, som jobbar med sånt här. Jag tänker att jag borde kunna komma tillrätta med alla rädslor på en gång, för jag är helt övertygad om att de allihopa har sitt ursprung från mitt kontrollbehov. De är klockrena alla tre, ingen behöver ha någon utbildning inom psykologin för att fatta det.

Flygrädsla
Mörkrädsla
Spindelrädsla

Den sistnämnda kan dock få vara, den bryr jag mej inte så mycket om. Om jag inte befinner mej i ett mörkt och fuktigt utrymme någonstans i djungeln, vill säga. Men det har jag inte tänkt göra inom den närmaste framtiden. Eller vänta nu... Vi ska ju ut till två småöar om några veckor, förmodligen bo i bungalows med springor. Oh, well! Skönt att variera rädsla om nätterna, istället för tjuvskräck, kan jag oroa mej för att bli attackerad av en hårig, stor...... Nope, jag kan inte. Jag kan inte ens raljera om det.

Pust.

Och nu undrar ni kanske vad poängen med detta inlägg är. Jag brukar ju ha det, in the end, en poäng med mina "djupare" inlägg. Men på den slutklämmen får ni vänta, för den finns inte. Jag har nämligen ingen, bara behovet av att skriva om det, sedan läsa igenom mitt inlägg och faktiskt skratta åt mej själv. Kanske kan jag läsa det inatt, när jag ligger där med skräcken i halsen och kanske, kanske kan det lugna mej att se galenskapen i det hela.

Men nu till det som ni förmodligen klickade in er för att läsa om, våra dagar, så här kommer en liten rapport från senaste tiden.

Vi har hittat ännu ett favorithak. En liten restaurang med helt okej mat för mej och Johan, sjukt god mat enligt ungarna (bananpannkaka) och under väntan på servering, ett biljardbord.

Där hamnade vi igår och det var både mysigt och roligt. Dock behöver vi öva ett av våra barn på tålamod. Gud, vad jag känner igen mej själv, om jag inte kan något på en gång är det lika bra att ge upp. Tur att det finns en pappa med i bilden, som lugnt kan förklara hur man gör och att man måste ta det lugnt, ge det tid och öva för att bli bra på någonting (läs: tråk tråk tråk tråk tråk tråk tråk).

När vi ätit klart och spelat färdigt, ville vi betala. Det fick vi dock vänta på, servitrisen hade nämligen fullt upp med att bli färgad i håret. Gotta love sättet att tänka och leva på här. Ingen stress, liksom. Någonsin.

Bakom Johan får hon rödbrunt hår.

På kvällen hade vi bestämt middagsdate med våra grannar (inte våra samlagsgrannar) och dem träffade vi på stället runt hörnet. De är från Norge och väldigt trevliga. Fick mej att sakna "våra" norrmän ännu mer...

En mysig kväll, saknaden till trots.

Sen gick vi hem och lekte med lego. Jag fick kritik för att jag ville vara kille och Johan fick kritik för att han visst byggde för mycket istället för att leka.

Efter lek och efterföljande nu-är-det-läggdags-tjat, fick vi ungarna i säng och även oss själva. Tre avsnitt av Homeland och på det STOR irritation. Det är verkligen inte bra längre, sjukt urmjölkat och krystat. Varför vi inte slutar titta? Skulle vara helt omöjligt för oss, har vi en gång gett oss in i tittet får vi tittet tåla.

Efter dagens lunch på balkongen (gud, vad vi äter hela tiden), ska vi nu lata oss i solen med lite lördagssnacks. Idag och kväll har vi också en del skypande på schemat. UNDERBART! Längtar så efter alla <3

Hörs snart!

Signaler

Lennon: "Mamma, i Sverige pratade du otrevligt till pappa och han otrevligt till dej ibland. Men i Thailand och USA gör ni inte det."

Orden träffade rakt i hjärtat, såklart.

Så funderade jag en stund på vad han hade sagt, min kloka unge och insåg att jo, han har nog rätt. I Sverige gjorde vi det ibland, jag och Johan, pratade otrevligt till varandra. Under vissa perioder mer, under andra perioder mindre, under nästa period inte alls. Såsom livet är, upp och ner.  Och så måste det få vara också, det är orimligt att aldrig bli irriterad eller arg på den man lever tillsammans med. Orimligt att tänka att varje dag ska vara ett enda vackert kvittrande från båda parter.

Men jag kan inte låta bli att kontemplera över att Lennon har märkt skillnaden, att han till och med uttrycker den till oss. Det känns härligt och sorgligt på samma gång. Härligt att han tycker att vi inte är otrevliga mot varandra men också sorgligt att han tidigare har upplevt att vi varit det.

Självfallet har vi våra moments även här, jag och Johan, moments då tonen gentemot varandra kanske inte är särskilt kärleksfull. Men kanske är det på ett annat sätt nu, kanske är vi korta i tonen när det verkligen är befogat, när det verkligen är något vi behöver reda ut, rensa luften, liksom. Kanske snäste vi åt varandra lite väl ofta där hemma, när det egentligen berodde på något helt annat. Ni vet, så där som man gör ibland när man kommer hem efter en tuff dag på jobbet och bara häller sin frustration över den andra. Eller så vet ni inte, kanske är det bara jag som gjorde så ibland.

I alla fall verkar Lennon märka skillnaden mellan "befogat" gnabb och bara onödig otrevlighet och jag känner tacksamhet över att han också uttrycker det. Jag blir också påmind om det faktum att barn uppfattar och känner mer än vi vuxna någonsin kan ana. Att deras tentakler alltid är ute, att de snappar upp sådant som vi inte ens tänker på är något som kanske fastnar hos en sexåring eller fyraåring eller i vilken åldern barnen nu är i.

Barn och hundar, tänker jag, är precis lika känsliga för vuxnas signaler. Jag minns hur det var med Geisha, vår älskade hund, det var helt omöjligt att träna henne om jag var stressad, arg eller irriterad. Sände jag ut dessa signaler i början av promenaden, var det kört, det fanns inte en chans att jag kunde få henne att lyda och göra som jag ville. Det enda som hände var att hon gjorde allt tvärtemot och därmed lade hon på ytterligare lager av stress, ilska eller irritation.

Det jag sänder ut, får jag tillbaka.

Det är samma med barn. Jag kan inte minnas en endaste gång som mitt usla morgonhumör har gagnat en trevlig ton mellan mej och barnen. Jag kan heller inte minnas någon gång när jag stressad, trött och irriterad hämtat på förskolan och fått med mej två glada och trevliga barn hem. Hur kan jag ens ha trott att det är barnens fel att de är gnälliga och otacksamma när jag irriterat och frånvarnade ställer fram ugnsbakad fisk eller vad det nu var jag serverade till middag?!? Hur kan jag inte ha stannat upp innan hämtningen, tagit några djupa andetag och försökt skaka av mej stress, irritation och ilska?

Ja, jag vet! Jag är fult medveten om att vi bara är människor, att vi alla har våra fel och brister. Men det är ju det jag menar! Vi kan lätt, nåja inte jättelätt kanske, men vi kan faktiskt underlätta i vårt dagliga liv genom att bara börja fundera på hur vi känner och varför vi känner på ett visst sätt.

Vad var det som hände på jobbet som gjorde mej så irriterad? Kan jag göra någonting åt det nu, innan jag hämtar barnen? Om jag kan det, då gör jag det. Om jag inte kan det, funderar jag på när jag kan göra det. Om svaret är inte nu, nä då finns det heller ingen mening med att ta med sej frustrationen hem.

Jag tolkade en föreläsning en gång, en föreläsning som var både svår och intressant att tolka. Föreläsaren pratade om sej själv och berättade, utan manus (oftast en tolks mardröm), historier tagna från hans eget liv. Han berättade många, men en av dessa historier fastnade särskilt hos mej.

Han berättade att han nästan var på väg att skiljas, att han inte längre kände den kärlek han en gång känt för sin fru. Han berättade att han istället för att känna glädje och värme i hennes sällskap, kände irritation och ilska. Han trodde att han hade blivit sjuk i huvudet.

Han pratade med en av sina kompisar om detta, om hur han nästan alltid kände sej irriterad på sin fru. Hans kompis, som också var samtalsterapeut, berättade då för honom hur det kanske kunde vara och detta räddade hans äktenskap.

Detta var vad jag tolkade.

"Jag hade det jävligt tufft på jobbet. Det var deadline efter deadline. Min chef var alltid missnöjd och tyckte aldrig att det jag gjorde var nog. Mina kollegor var lika stressade de och de flesta dagar hatade att gå till jobbet. När jag slutade för dagen var det omöjligt för mej att inte ta med mej jobbet hem, det enda jag tänkte på var att jag snart var tvungen att gå dit igen och detta gav mej både magont och huvudvärk.

Varje dag jag kom hem från jobbet, klev jag innanför dörren, spänd och ilsken och varje dag möttes jag av min fru i hallen som sa hej och frågade hur jag hade haft det. Hennes fråga störde mej, jag blev ännu mer irriterad och undrade varför hon frågade när hon faktiskt kunde se på mej att det inte hade varit bra.

Tiden gick och jag märkte att även om jag hade haft en bra dag på jobbet, även om jag kom hem och kände mej glad, blev jag direkt irriterad när min fru mötte mej i hallen och frågade hur min dag hade varit.

Det var då jag pratade med min kompis och det var då han berättade för mej att min fru hade blivit symbolen och triggern för irritation för mej.

Jag skrattade först åt honom och sa att han var galen. Det är klart att det inte var så, min fru stod ju för det jag älskade, det var jobbet som gjorde mej irriterad.

Visst, sade han, från början var det så. Men eftersom du alldeles för länge har kommit hem från jobbet i det känslotillstånd som du beskriver och eftersom din fru varit den första du mött när du klivit över tröskeln, så är din hjärna inprogrammerad med att känna irritation direkt du träffar din fru.

Jag tyckte att det lät absurt. Jag blev arg på min vän och tänkte att han var galen, på riktigt. Men så lugnade jag ner mej och frågade honom hur han tyckte att jag isåfall skulle omprogrammera min hjärna.

Han gav mej ett konkret förslag och trots att jag skrattade åt honom och skakade på huvudet, så tänkte jag att jag inte hade någonting att förlora. Jag tänkte att jag var tvungen att testa.

Så det gjorde jag, jag gjorde precis så som han sa att jag skulle göra.

Varje gång jag kom hem och hade parkerat cykeln i garaget, gick jag direkt till vårt äppelträd på baksidan av vårt hus. Där stannade jag och låtsades hänga av mej mitt professionella jag. Jag gjorde gesten, som om jag tog av mej en overall och tänkte samtidigt att här får mitt professionella jag och alla problem med det jaget hänga, tills imorgon bitti då jag tar på mej det jaget igen.

Ja, ni skrattar, sa han och tittade på var och en av oss i lokalen som skrattade gott åt hans berättelse. Till och med jag, som tolk, hade svårt att hålla mej för fniss. Fortsätt med det ni, men vänta bara, sa han och hytte skämtsamt med fingret åt publiken. Det blev tyst i lokalen.

Så fortsatte han.

Sen klev jag innanför tröskeln, lättad över att ha hängt av mej alla problem från jobbet, mötte min fru och hälsade trevligt och bad henne samtidigt att inte fråga mej om jobbet, att jag hellre pratade om något annat. På morgonen sen, innan jag cyklade iväg, gick jag åter fram till vårt äppelträd och satt på mej mitt professionella jag igen.

Så där höll jag på ett tag, i ett par månader kanske. Skrattade, precis som ni gör nu, åt mej själv och sneglade lite åt grannens håll, orolig för han skulle stå där i fönstret och stirra med stora ögon och vara säker på att det var som han alltid trott, att jag faktiskt var galen. Men jag var fast besluten om att testa min väns förslag till avprogrammering, så jag fortsatte ihärdigt. I början kändes det förstås som om jag lurade mej själv och jag kände heller ingen skillnad, jag var fortfarande övervägande irriterad där hemma.

Men!

En dag märkte jag det, att allt hade förändrats. Jag kände mej inte irriterad på min fru längre och vi kände båda två att något hade blivit annorlunda. Vi pratade om det där och jag berättade om min avprogrammering. Vi skrattade gott, men faktum kvarstår, det funkade! Det funkade alldeles utmärkt. Idag gör jag alltid så med mina problem, jag hänger av dem innan jag ska någonstans där de inte hör hemma. När jag sedan är redo att ta tag i problemen igen, tar jag åter på mej dem och reder ut dem på rätt ställe.

Detta är ett konkret tips som ni själva kan testa. För vissa av er kommer det att funka, för andra behövs någonting annat. Det gäller att prova sej fram.

Men en sak vill jag skicka med er och det är att hjärnan är den mest lättlurade kroppsdelen vi har. Du kan bestämma precis vad du vill att den ska tro och därmed välja hur du ska känna. Och det fiffiga med det, är ju att vi då själva alltid har ett val när det gäller hur och vad vi ska känna inför saker och ting.

Jag var helt fascinerad av denna föreläsning och kände mej så påfylld av energi, hopp och kunskap att jag lätt hade kunnat gå till min chef och sagt att jag inte behövde få betalt för jobbet jag utförde. Jag kände det som att jag hade fått betalt i annan valuta.

(Såklart gjorde jag inte det, jag behövde nämligen ett par nya stövlar den vintern.)

Men vad jag vill säga med att skriva ner hela den här harangen, är att vi själva bär ansvar för hur vi har det i våra relationer. Relationen med vår respektive, våra barn, våra vänner, våra kollegor och så vidare.

I alla fall är det så för mej och i och med att jag har förändrat min attityd och mitt sätt, upplever jag att vi i vår familj, ofta har det obråkigt och osurt. Därmed inte sagt att vi aldrig bråkar, tjafsar och är sura.

Såklart underlättar det om man pratar med sin respektive om hur man vill tänka och hur man vill ha det och kanske är det dessa samtal, mellan mej och Johan, som utmynnat i något som Lennon märkt skillnaden på. Kanske är det vår attityd till saker och ting, till livet i stort, som gjort att allt blivit mer lätthanterligt. Och nä, jag tror inte att det bara har att göra med att vi har åkt ifrån vardagen, det kanske har hjälpt, men här finns det ju andra "problem" och stressmoment istället.

I vilket fall, är jag glad över att Lennon påpekade hur han upplevde det och jag är också tacksam över att jag arbetat som tolk och därmed fått tagit del av massor som jag aldrig annars hade fått veta någonting om.

So to sum up;

Fundera på vad du sänder ut för signaler och utbilda dej till tolk :)

Trevlig helg, hörrni!

Hälften kvar.

Nu är hälften av vår resa rest. Egentligen skulle vi bara ha två månader kvar, men vi ändrade ju det, således ligger alltså ytterligare fyra månader på resande fot framför oss.

Det känns bra för att;

- vi inte längtar efter vintern.

- vi har sex ytterligare platser att besöka.

- vi fortfarande inte har ätit oss trötta på thailändsk mat.

- vi snart får sällskap av vänner.

- det fortfarande finns saker kvar att fixa för att hemma kunna leva som vi vill.

- det blir skönt att komma hem först när sommaren tar sin början.

Det känns mindre bra för att;

- vi längtar ihjäl oss efter våra familjer.

- vi längtar ihjäl oss efter våra vänner.

Men som sagt, fyra månader kvar. Fyra månader av underbara smaker,

förfärliga dofter längs vägarna,

och promenader med diskussioner om ditten och datten. Kan till exempel handla om varför vuxna får vara uppe längre än barn om kvällarna eller huruvida den eller den eller den lösdrivande hunden har någon ägare.

Fyra fler månader av kvällsmys på balkongen med minimandariner som leksaker,

och som kvällsmål.

Fyra månader av poolhäng eftersom BARNEN älskar det.

Fyra månader av glädje och skratt men också av butterhet och besvikelse över till exempel en förlust i ett kortspel.

(jag retas inte, jag försöker muntra upp)

Mer tid för lek,

fler kilometrar att springa och gå och därmed för föräldrarna att stå ut med hur-långt-kvar-är-det-att-gå-tjatet. Vi är snart proffs på att avleda tråktjat. Säkert kort - jag är svarta ninjan, vem är du?

Ytterligare chanser för smygdrickande av cola på balkongen när ungarna roar sej nere vid poolen,

för där verkar ju ändå pappan ha "koll"...

Det känns gott att få fortsätta vår resa. Men jag tänker inte ljuga, de sista dagarna har varit fyllda av längtan efter alla där hemma.

Nu är månen inte längre full och därmed sover jag bättre om nätterna och dessutom har vi bättrat oss med Homelandhysterin och somnar numera före klockan två. Verkar också som att förkylningen börjar släppa, så till helgen blir det full fart även för mej. Jogging, plankor, fiskpedikyr, utflykt till Krabi stad, sol, bad och kanske något glas vin.

Hej så länge!