Besökare

onsdag 30 oktober 2013

Men please, alltså!

Vem är det som skämtar med mej aprillo?!?

Det här kan inte vara möjligt! Är inte penicillin till för att hjälpa friskheten på traven? Är det inte meningen att man efter ett par dagar ska känna sej bättre när man trycker i sej de där äckliga tabletterna?

Va? Va? VA?!?!?!

Ja, alltså det är bara en enkel fråga.

Den kan inte vara möjligt att jag efter nästan en vecka vaknar mitt i natten och tror att någon kör en kniv rakt genom mitt öra ner i min hals. Det kan inte vara rimligt att inte ens vatten kan leta sej fram ner längs strupen. Det är väl också självaste Lucifer att jag inte ens kan böja huvudet, varken framåt, bakåt eller åt någon som helst sida. Och det här med att jag inte kan prata utan att kännas att jag kvävs, what is up with that?!?

DET ÄR ORIMLIGT!

Jag är dålig på att utstå smärta. Som ni märker.

Idag har jag varit galen. Letat frenetsikt på nätet efter huskurer för att få bort öron- och halsvärk. Det finns en del.

Jag stekte salt. Som en annan crazy salt lady. Sen lade jag saltet i en handduk och höll den mot örat.

Och så såg jag ut under mitt Skypemöte med en kollega på jobbet i Sverige. Professionellt.

Sen stoppade jag allehanda lökar i öronen.


Tips från coachen: Stoppa inte in vitlök utan omslag. It burns, så att säga.

Kalla drycker. Double chocolate frappucino är bäst. Men det känns överdrivet angeläget att ratta iväg flera kilometer efter en sådan x antal gånger per dag.

Men ack så gott det kalla lindrade.


Jag ringde läkaren. Om jag inte är bättre på fredag måste jag komma för ny undersökning. Jag ringde mamma. Hon ordinerade rinexin och avsvällande nässpray, likt många av mina sköterskevänner. Lucky me då att allt sådant är receptbelagt här. Fredag isåfall. Om läkaren tycker så, vill säga.

Nä. Men. Ja.

Jag sitter väl här då. Stoppar in några lökar lite varstans.

June: "I´m happy I´m not the one sleeping with you, considering the smell of union."

Lyckliga Johan. Undrar om jag ska förföra honom inatt.

Äej, nu får jag sluta. This too shall pass.

Jag läste något väldigt bra för ett tag sen. Ett fint citat som jag slängt mej med för att trösta vänner i svåra situationer. Nu får jag bittert svälja min egen medicin. Så här har jag hållit på med mina kära vänner;

"Nothing ever goes away until it teaches us what we need to know."

Men det känns onekligen som jag lärt mej enough already. Såsom att vitlök smakar bättre än vad den känns i ett öra. Eller saliga äro de som kunna dricka. Eller what a blessing det är att kunna svälja sitt eget saliv.

Lektioner icke lärda dock: Tålamod och smärtuthållighet.

Anar således att detta kommer ta tid.

Så. Nu har jag raljerat  och larvat nog.

Men innan jag avslutar ännu ett miserabelt inlägg.

Barnen har det kul på förskolan. De leker och har skoj och kommer hem glada, nöjda och pussiga.

Varje morgon försöker jag få till ett fint kort som vi kan ha kvar och ta fram om flera år och säga; Åh, titta vad fina ni var när ni gick på förskola i USA! Minns ni? Så här såg ni ut med era nedpackade mellanmål.


Men jag börjar så smått inse att fina sådana bilder inte existerar. Det blir bara uppradat, stelt och töntigt. Våra stackars barn ställer snällt upp och säger cheeeeeseeeeee trettio gånger. Tills de tröttnar eftersom jag aldrig blir nöjd. Johan brukar muttra något om att jag faktiskt får ta och ge mej, vilket jag till slut också gör.

Det blir inte bra helt enkelt.

 
Men nu vet ni hur de ser ut i alla fall. När de åker till förskolan med nedpackat mellis i sina fina lunchlådor som de fått av June.
 
Det är okej att hissa intresseflaggan nu.
 
Önskar er till sist en god natt. Eller god dag eftersom ni förmodligen läser detta under torsdagen. Förhoppningsvis sover ni nu.
 
Alltså, vad jag försöker få fram mellan öronvärkarna;
 
God dag!
 
 

måndag 28 oktober 2013

Sjukare.

Så jag blev sjukare. Sjukt sjukare.

June och grabbarna drog till Lee igår kväll för biomys i hans STORA hus.


Sköna fotöljer.


Härlig pool.


Själv började jag känna mej sämre. Fick hög feber igen och genast blev det åter svårt att svälja. June och grabbarna kom hem lite senare och då orkade jag knappt säga hej. Kanske sov jag ett par timmar under natten men för det mesta var jag tvungen att sitta upp för att överhuvudtaget få luft. Jag stoppade i mej både penicillin och Ibuprofen (så mycket som rekommenderades, vilket var en hel del) tills magen pajade och jag nästan behövde kräkas.

På morgonen kontaktade vi SOS International och ringde sedan till en klinik som kunde ta emot mej.

För att göra en mycket lång historia kort;

Alla krånglade. Kliniken, SOS International och försäkringsbolaget. Till sist, efter två timmars krångel och miljoner telefonsamtal (SOS lovade att ersätta mej) fick jag träffa en doktor.

Han stirrade mej i halsen, chockad. Undrade hur jag överhuvudtaget kunde andas. Han gav mej en spruta, bytte ut medicinen och bad mej komma tillbaka om febern steg igen.

Alltså, den känslan. När sprutan verkade tjugo minuter senare. Svullnade i halsen avtog och plötsligt kunde jag gapa lite. OCH säga några ord utan att grina av smärta.

Vince chockat: "Men mamma, jag hör ju vad du säger nu!"

Jag ville gråta av lättnad! Jag kunde äta både soppa och glass.

Nu är vi hemma igen. Jag mår fortfarande inte särskilt bra men i jämförelse med dygnen som gått, mår jag som en prinsessa.

Fast HUR stor kan en medicintablett vara?!?


Pojkarna var fantastisk duktiga och hade massor av tålamod, trots att de fick vänta länge.

Spel to the rescue.


Ett besök på en Halloweenbutik fick tiden att gå lite snabbare.


De har förstås oroat sej en del för mej, så det har varit jätteskönt att Johan åkt iväg med dem på roligheter.

Stor och kul lekpark.


Bad i Junes jacuzzi.


Och lördagsmys vid poolen.


Nu håller vi tummarna för att denna hals helas och att försäkringbolaget vässar sej.

Som avslutning på detta eländiga inlägg ger jag er Johans, i världsklass utskurna pumpa!


På återskivande när orken finns igen!

söndag 27 oktober 2013

Sjukt.

Jag kan halvsitta i sängen! Jag kan svälja vatten! Till och med lite yoghurt lyckades jag trycka ner. Oh, the happiness!

I fredags morse vaknade jag och kände mej lite krasslig. Käkade frukost men kände efter halva att jag började frysa. Gick och la mej en stund.

And bam!

En timme senare hade jag 39 graders feber, öronvärk och en hals som kändes som om den växte ihop.

Jag kan inte ens minnas när jag var så här dålig sist. 39,8 visade termometern och då slutade jag kolla.

Igår kväll körde June mej till en mottagning för att kolla min hals. När jag steg ur bilen i 35-graders hetta fick jag vidrig frossa och tänkte att nu svimmar jag. Ganska så snabbt blev jag undersökt.

Sköterskan efter att ha tittat i min hals: "Oh, that´s nasty!"

Sköterkan efter att ha tittat i mina öron: "Oh, my! That´s nasty too!"

Senare: "Yep, streps (streptokocker) all over."

Japp, så var det med det. Det var nasty och det var streps, så jag betalade 106 dollar (tur man har försäkring) och åkte hem med antibiotika och smärtstillande.

Efter fyra penicillintabletter känns det aningen bättre i halsen. Febern har gått ner och kan som sagt dricka lite. Och precis nu kom min bästa June hem med varm chai latte som värmer halsen så gott.


Förhoppningsvis är jag på benen imorrn. Vi behöver åka till Miami då och fixa våra visum till Thailand.

Mina pojkar har hängt med June under mina hemska dygn. Igår åkte de till Junes kompis Lee för en härlig båttur.


Alla älskar Lee <3


De åkte förbi Adam Sandlers hus. Han bygger inte särskilt blygsamt, om man säger så.


Tillbaka hos Lee blev det så fiske.


And look at the catfish!


Stoltast var tydligen fadern, enligt bilderna jag fick skickade till mej.


De hade haft en härlig dag tillsammans med Lee. Han har också en rolig pool som de badade i men eftersom bloggerskan själv inte var med, togs inga bilder på det.

Nu är grabbarna och härjar runt i en stor lekpark. June har åkt och handlat. Jag ska sova en timme eller två. Senare ikväll åker June och mina killar tillbaka till Lee för middag och en film i hans bio.

Och just, ja! Jag har ju inte berättat om förskolan.

Två dagar har de varit där. Blyga grabbar, såklart. Men de leker och har kul. De kommer att gå tisdag, onsdag och torsdag varje vecka. Antingen är jag eller Johan med. Det är ett fantastiskt ställe med massor med saker att leka, pyssla, bygga, skapa etc etc med. Finfina pedagoger och föräldrar som hjälper till. Tyvärr får man inte ta några bilder där. Hade varit så kul att få visa.

Men, men...

Nu måste jag sova. Och svälja. Krävs koncentration för det nämligen.

Hörs snart igen!



tisdag 22 oktober 2013

Pirr.

Pruductive day indeed. För mej, åtminstone.

I arla morgonstund hade jag möte via Skype med en finfin kollega hemma i Sverige. Efter det jobbade jag vidare med en massa obesvarade mail. Sen tränade jag vid poolen medan barnen knaprade frukt. Johan tog en springtur i 37-gradig värme under tiden.

Shopping efter det. Om man med shopping menar; June hade köpt en kjol hon inte gillade så jag fick köpa den. Ett mycket smart drag av mej som avskyr det där med att springa runt i affärer och spegla sej i provhyttarnas avskyvärda sken.

Titt! Titt får ni se så snygg min nya kjol är.


Och så här ser den ut bakifrån i en misslyckad modellpose


Efter shoppingen väntade jobb. Tolkning på både ASL och svenskt teckenspråk. Utmanande. Jag är inte van vid att behöva tänka så febrilt när jag utövar det yrke jag haft i över tolv år. Men att tolka från mitt andra språk (engelska) till mitt fjärde språk (ASL) är inte helt okomplicerat. Fast oj, vad kul det är att få något att bita i. Känslan efteråt, när man fixat det, är oslagbar!

Från utmanande tolkning till löjligt svår tankning av bil (hur svårt kan det vara, liksom?!?) till riskabel motorvägskörning (galna amerikaner till att köra bil). Väl hemma möttes jag av ett tomt hus. Grabbarna kom hem från lekparken en kvart senare, sjöblöta av svett. Alla tre ville slänga sej i poolen, men bara två av dem gjorde det. Vince hoppade nämligen omkring och var rädd för myrorna som är så små att man knappt ser dem.

Jag hällde upp en stor mugg svalkande iste som jag tänkte njuta av. Men efter att ha ställt den ifrån mej för att plocka upp en gastande, myr-rädd Vince, var den några sekunder senare urdrucken av Lennon. "Mamma, jag älskar kallt te!"


Nu har våra grabbar krupit i säng. De behöver sin sömn inatt, för imorrn är en stor dag för dem. De ska nämligen börja "förskolan". Tre dagar i veckan ska de få leka med andra barn än bara varandra. Vi kommer att hänga där med dem, antingen jag eller Johan.

Seedlings, heter stället. Där jobbar en kvinna vid namn Susan, som har varit både Sophies och Rubens pedagog. Det är verkligen fantastiskt där! Där uppmuntras barnens kreativitet och det ska bli sjukt spännande att se hur våra pojkar kommer att utvecklas både språkligt och socialt.

Båda två är supernervösa och oroliga, mej jag är helt övertygad om att de efter några dagar kommer att älska det.

(Eller vad tror du, Malin?!?)

Thank you, June for making it possible <3

Finingarna våra.


Nu mys i soffan. Älskar våra kvällar framför teven. Alltid i gott sällskap av Midnight.


Jösses, jag är ju också lite nervös inför imorrn. Fast på ett bra sätt.

Önskar er en fin onsdag!

måndag 21 oktober 2013

Temperament ggr 2.

Tillbaka efter en lätt påfrestande trip till stället där vi skulle fixa passfoton för våra visum till Thailand.

Jag, Johan och Lennon tog våra bilder på en minut. Tillsammans.

Vince däremot, he had his own agenda. As usual.

Till sist;

Jag: "Really, I don´t care how he looks in the picture. Just use the one that´s suitable for a Visa.

Lady in store: "I´ll try another one. He looks so grumpy!"

Jag: "What?!? Really? Nooooooo ;)!"


Men efter tusen knäpp orkade ingen av oss mer. Det fick bli bilden ovan. Kan ni fatta att den kom ut bäst, liksom?!?

Suck.

Tur att humöret svänger snabbt i alla fall. Senare var det glada miner igen. Tills vi skulle äta lunch. Då var det något som var fel. Jag minns inte riktigt vad. Kanske var pastan för hård eller nåt.

Igår hade vi en förmiddag full med skypande. Så mysigt. Mormor och morfar var först på tur.


Tätt följda av farmor och farfar. Senare vännerna/närmsta grannarna Sundqvist och efter lunch kusinerna Larsson som hade vår katt Baby bredvid sej.

Det berättades hejvilt om hur stora alligatorerna är här. Men som kompis Liam sa; "Alltså, Lennon jag ser inte var dina armar slutar!"


Vi saknar våra fina familjer och vänner så sjukt mycket! Tur att världen är liten i och med alla sociala medier, smartphones, datorer and u name it.

En eftermiddag på stranden sen. Palmer och blått hav. Så nära paradiset man kan komma.


Efter hopp i vågarna behövde jag och Vince en paus. Min mage var tydligen en mjuk kudde för ungen. Hrfm...


Vi hade sedan bestämt oss för middag på Roadhouse Grill, som vi inte hann besöka förra året, men eftersom den tydligen har försvunnit i tomma intet (kan då inte vara något fel på mitt lokalsinne), var vi flexibla och svängde in på Flanigans istället.

Där åt Lennon chicken nuggets formade som dinosaurier. Skruvade pommes frites till det.


Lugna och mysiga restaurangbesök tack var Ipaden (uselt föräldraskap, som sagt).


Idag har jag jobbat ett par timmar. Sedan drog vi till Target och köpte förnödenheter. Och med förnödenheter menar jag verkligen förnödenheter. Tråksaker såsom toapapper, disk/tvättmedel, linsvätska och snark.... Vem bryr sej, liksom? Fruktansvärt ointressant. Men tänker att ni måste få veta att det inte bara är palmer och vita stränder. Vi behöver toapapper även här.

Ni ba, nähä?!?!

Efter att ha fixat allt tråk - visumbilder och handling på trettio olika ställen. Eller ja, tre ställen är möjligtvis mer rättvisande, åkte vi hem för frukt i skuggan och vidare en tur till lekparken.


Sen fick jag ett spel på ungarna, det rann liksom över. Jag kanske svor en del också och därmed är jag skyldig mina ungar x antal quarters. Då kallade Johan mej för orimlig eller något annat gräsligt men likväl sant.

Ingen ville, förståeligt nog, vara i min närhet, så Johan startade grillen och ungarna följde raskt med honom ut. Där sitter de nu och leker med sina bilar medan jag andas i papperspåsen som blev över efter att jag tömde riset i kastrullen för kokning.


Sammanbiten make till hysterisk fru grillar kyckling till middag.


Det är inte alltid jag är stolt över mej själv. But you live, you learn.

Men kanske måste jag sluta kasta sten i glashus. Kanske är det inte Vince jag ska bläjma för hans temperament. Igen - äpplet faller sannerligen inte långt...

Nu ska jag be mina barn om ursäkt. Sen ska vi äta och senare ska jag hämta June på flygplatsen. Imorrn kallar jobbet. Skypemöte med Sverigejobbet i arla morgonstund och eftermiddagstolkning på ASL (Amerikanskt teckenspråk).

Hörs snart alla!

lördag 19 oktober 2013

Vår lördag.

Första Halloweenjippot för våra grabbar. Och att Ninja Turtle Donatello överhuvudtaget kunde andas under masken med tanke på gradantalet, är ett under.


Entering the jippo. Tusen ungar och vuxna. Lika många tusen grader.


Fint och så. Men vi lyckades aldrig fatta själva grejen med allt. Dekorera cupcakes - fullsmockat med ungar och inte en chans att klämma sej emellan. Rita masker - lika fullproppat. Sitta i en brandbil - köööööö. And the heat på det.

Fin ingång, men våra barn ville snabbt därifrån.


Istället gick vi in på biblioteket där några tanter bjöd på fika och sålde barnböcker för en dollar styck.

Barnen valde några böcker och sedan satte vi oss i skuggan och mumsade.


Så har barnen invigt sina Halloweenkostymer och dessutom har vi några engelskaböcker att läsa. En bra förmiddag!

Lunch och träning hemma, efter det.

Skön svalka på eftermiddagen hos Walter och Elaine. Där simmade vi omkring i några timmar.

Vi har en stolt 6-åring som simmar och simmar tills han, och jag citerar; "blir sjösjuk".


Han tycker att det är superkul. Särskilt när han drar på sej simfötterna, då går det fort minsann. Dock är de inte lika snabba att gå i.


Till och med familjens badkruka behövde svalka av sej. Barnen var lyckligt förvånade över hans sällskap.


Eftermiddagens angenäma vy.


Avrundning hemma sen. Där satt vi, i sköna utemöbler. Mosiga, bad- och soltrötta.


Ingen orkade samla kraft nog för ett restaurangbesök. Så vi sörplade soppa på hemmaplan istället. Vince kunde knappt förmå sej att äta innan han tvärsomnade på min arm.

Nu har även Lennon krupit till kojs. Jag och Johan ska krasha i soffan framför någon film. Igår så vi "Our idiot brother". Väldans bra! Kan rekommenderas.

Söndag imorrn. I två veckor har vi varit här. En normallång semesterresa. Dock tror vi att vi stannar några veckor extra :)

Hörs snart!

fredag 18 oktober 2013

Motion, mat och märklig klädsel.

Fredag idag. Inte samma fredagskänsla som efter en jobbvecka, vi går fortfarande på semesterkänslan. Men Johan har ju faktiskt två veckors semester kvar.

Här är det mellan 35 och 40 grader. Helt sjukt varmt! Missuppfatta det inte som klag, ville bara påpeka hettan. Idag när jag kollade Facebook och Instagram hade många lagt ut bilder på vita gräsmattor där hemma. Så fint! Men också väldigt avlägset.

I morse körde vi varsin joggingrunda, jag och maken. Vi höll på att dö, båda två. Jag fixade knappt att hålla mej springande i 1 km. Kommer förmodligen ta lång tid att vänja sej vid klimatet. Vore egentligen bättre att ta rundorna på kvällen men det blir mörkt fort och här vågar jag inte springa ensam.

Hett, ja. Men åh, vad skönt det är efteråt när man svalkar sej i poolen och känner sej rörd på.

Svettig pulsklocka.


Vi är väldans sportiga over here, vill jag meddela.

Kolla vår unge! Vi planerar en karriär för honom. One way to get a Visa :)


Dock lär vi ligga i hårt om han ska komma nån vart innan vi drar vidare till Thailand. Ingen lätt sport.


Inte lätt att utöva, som synes, och inte fattar man ett smack av reglerna heller. Man som i jag, då. Johan fattar nog, han fattar det mesta om allt mest hela tiden. Han försökte förklara för mej men efter första ordet som var något med kast, slutade jag att lyssna. Snark, liksom. Astråkig sport.

Nåväl.

Danny, som vi bodde hos i DC, är en hängiven Dodgers-fan och nu är tydligen våra ungar det också. Danny gav sin favorithund till vår minsta unge. Så fint gjort! Och ungen älskar den. Går omkring med den OCH sover med den.


Nä, jag är mer för sporter med lite fart i. Typ basket. Då fattar till och med jag reglerna. Med betoning på fatta reglerna, då eftersom det där med att scora inte verkar vara min grej.


Fast med handföringen man kan urskilja på bilden så är det väl inte konstigt, antar jag.

Nästa gång borde jag kanske ansluta mej till vår lilla unge, som mest sitter i skuggan och knaprar frukt.


Något jag inte heller är så bra på är plockepinn. Dessa två däremot, är hejare på det trååååååkigaste spelet i världshistorien.


Anar att det är mitt icke befintliga tålamod som sätter käppar i hjulen. Jamen, på riktigt alltså! Man måste sitta stilla i vad som känns som ett år och begrunda. Hitta bästa pinnen med flest poäng som inte riskerar att röra till de andra pinnarna. Dessutom måste man sitta stilla i vad som känns som tre år och titta på när de medtävlande gör detsamma. Zzzzzzzz.... Jag märker, till min förskräckelse att vår äldsta har ärvt mitt usla tålamod. Om man nu kan ärva något som inte finns. Vi övar på att han ska öva på att inte bli så arg direkt han inte lyckas med något. Det går sådär. Men övning ger färdighet (tråk, tråk, tråk, tråk....). Jag säger; "Lennon, det är bara att öva. Till slut fixar du det." Jag tänker; "Nej, för fan! Ge upp! Gör något du är bra på direkt. Det är skönare och enklare så."

Mat nu.

Idag firade vi fredagen på vårt favvohak.


Så sjukt gott och så sjukt mycket mat. Räcker till lunch dagen efter också. Och då delar ungarna på en rätt från barnmenyn. Och jag upprepar; delaren rätt från barnmenyn. Då fattar ni storleken på portionerna. Skulle ha tagit en bild, men glömde. Nästa gång.

En bild tar jag i alla fall på delikatessen nedan som fick följa med hem för att ätas efter att barnen somnat (jag veeeet, det usla föräldraskapet fortsätter).

Pecan caramel chocolate och nåt mer- cheesecake.


Och när jag ändå är inne på ämnet goda saker att stoppa i sej, så kan jag också berätta om vår tur till Frozen Yoghurt-stället häromdagen.

Många goda smaker att välja mellan. Man behöver således många smakkoppar (sådana koppar man tar ketchup i på McDonalds) för att få till rätta valet. In the end har man nästan ätit en full kopp. Skönt att man i alla fall vet att man valt rätt. Apropå att bli galen av alla val när det gäller allt i stort sett hela tiden.


Strösselval sen. Och detta är bara en av raderna.


Yummi!


Tyckte mina killar.


Ja, och jag också. Men jag står mest bakom kameran.

Nu till något annat.

Den 16 oktober år 2008, gifte jag mej med min Jon Bon Jovi-kopia. Eller den bättre versionen av JBJ, menar jag ju förstås (typ). Då kan man ju tycka att antingen jag själv eller kopia....jag menar, min min bättre hälft, skulle minnas den dagen och varje år vilja fira just det datumet. Men man kan tycka mycket. Vad som vore bättre än att bara tycka en massa saker, är om man istället kunde minnas saker.

I onsdags, den 16 oktober år 2013, glömde vi allt vad fem-år-som-gifta-firande hette. Ingen skål i bubbel, ingen god middag och heller inget pipp. Oromantiskt och dåligt av oss. Lättnaden att båda glömde, i alla fall!

Igår reparerade vi vår glömska och firade med bubbelvin, öl och chips vid poolen.


Inte särskilt romantiskt och stillsamt dock eftersom två pojkar satt bredvid och spelade högljudda spel på våra telefoner medan de knaprade upp alla chips. Precis som det ska vara med andra ord.

Fem år. Fem år som anständig fru. Eller ja, fru åtminstone. Fem av de lyckligaste åren i mitt liv.

Bild från vår första jul tillsammans hos mina föräldrar (my round face, asså!!!)


Detta år firar vi vår åttonde jul ihop. Dock första julen tillsammans utomlands <3

Lycklig!

Innan jag avslutar.

Förra året när vi semestrade i detta land, fick vi många kommentarer om våra "angel like, beautiful girls".


Vi fick också många oh-how-adorable-kommentarer och blickar på grund av lillas klädsel. Minns ni arbetsbyxorna?


Denna gång hör vi; "Oh, my God! Look how cute that lil Batman is!"


Eller; "Look at his cape! How adorable!"


Eller; "Who cut your sons´ hair? Looks great!"


Alltid är det något. Svenska barn in the US of A, verkar vara väldans exotiskt.

Japp, det var allt för nu. Cheesecaken kallar. Rädd att Johan slukar hela själv.

Vi hörs snart igen! Och tack, hörrni! För härliga kommentarer här och på fejjan <3