Oh, my!

Om exakt en vecka, sitter vi på ett flygplan som ska ta oss till Island för byte till annat plan som sedan flyger oss över Atlanten.

Gud!!!!!!

Om en liten vecka. Så svårt att fatta.

Denna helg avslutar jag med huvudvärken from hell. Den sitter som ett band runt panna och nacke. Kan bero på följande:

- Viktiga dagar på jobbet under torsdagen och fredagen. Mycket planering och spänning bakom dessa dagar. Skön känsla när det blev bättre än förväntat.

- Packning och organisering kring denna. Den väskan dit, den lådan hit, den väskan dit, den lådan till grannen, den väskan till svärföräldrarna, den bilen till mamma och pappa osv tills vi landade hos svägerskan med familj och upptäckte att jag inte packat en endaste lite byxa till mej själv att bära sista veckan på jobbet.

- Städning. Gud, man kan städa allt i flera timmar. En torkad list blir ju dammig direkt någon passerar den. Suck... Och alla skåp och lådor sen. Badrum också. Kyl och frys. Jag ville helst bränna en del av reskassan på städtjänster. Men maken sa nej och då fick han bestämma. Fint gjort av mej. Hör ju inte till vanligheterna. Att han får bestämma, menar jag. Fast det fattade ni ju. Tyvärr, kanske jag borde tillägga. Ja, det faktum att det är på det viset och att ni fattade det utan mitt förtydligande.

- Fortsatt försäljning samt givande av saker och kläder.

- Planering inför avfärd. Jag kan förresten meddela att reseförsäkring för en familj på resande fot under ett halvår är dyrt. Mycket dyrt till och med.

- Sist, men absolut inte minst, utan förmodligen den största boven i huvudvärksdramat - överlämning av nycklar till våra hyresgäster.

Jag började alla mina meningar på samma sätt;

Jag: Sen när VI kommer hem till VÅRT hus. Då...

Hyresgästerna: Ja...?

Jag: När VI kommer hem till VÅRT hus. Då...

Hyresgästerna: Ja, det blir ju bra.

Jag: Ja, alltså när VI kommer hem till VÅRT hus. Då...

Som tur var hade jag förutspått mitt labila hejdå-beteende och fixat en välkommengåva. Hoppas att det vägde upp för mitt inpinkande av revir.

Med tårar i ögonen slängde jag mej runt den kvinnliga hyresgästens hals och hulkade fram något om att de skulle ta hand om vårt hus och att det här var ju jobbigare än väntat. Så här i efterhand kan jag väl känna att det var aningen överdrivet men nu kan de i alla fall inte glömma att det är VÅRT hus.

Nu sitter jag i köket hos svägerska med en kopp te. Har kramat några fina vänner hejdå med ännu fler tårar i ögonen. Alltså, labiliteten! Johan däremot är hård och kall som sten. Tittar på mej och skakar på huvudet. Verkar inte ha några som helst band till vårt fina, trygga och underbara hus. Rycker bara på axlarna och vinkar glatt till de nyinflyttade. Skönt, tycker jag! That´s why I love him. Trygg, lugn, inte så sjåpig och ältig som en annan.

Så.

Kanske kan man inte tro det, med tanke på mitt sjåpande, men...

...vi lever vår dröm nu! Jag känner sådan glädje och förväntan inför denna resa att jag snart spricker av alla känslor. Älskar, älskar, älskar innan-resan-känslan! Oslagbar!

Finaste huset, hejdå! Vi ses lagom till ljuset återvänder och utemöblerna åter ska plockas fram.

And now, middag för åtta. Känner att jag vill kompensera för inflyttandet med världens argaste och envisaste treåring.

Vince igår kväll och imorse: Jag vill inte äta frukost. Lennon och Axel måste vänta på mej. Jag tänker inte borsta tänderna. Aldrig i mitt liv vill jag somna. Jag tänker inte lyssna. Neeeeeeeej! Mammaaaaaaaaaaaaaa!

Und so weiter.

Man ba, ja hej, här tänkte vi alltså bo i en vecka. Kan det kännas okej....?

Tur att familjen Larsson är de finaste i världen <3

Så var det klippt.

En av de finaste människor jag känner, fyllde igår 6 år. Vår stora unge är så mycket kärlek. Han har det största hjärtat och jag känner nog ingen som är så empatisk som han.

Så sjukt fin, härlig och underbar. Vår Lennon <3

Ännu en helg med festligheter. Mor- och farföräldrar, kusiner och kompisar i en härlig blandning. På söndagsmorgonen sjöng vi för honom. Sen fick han det han gillar allra mest - pannkakor till frukost.

Såklart amerikanska sådana.

Lillebrorsan...eehhh förlåt, jag menar förstås Superman, var nöjd, även han.

Efter helgen, en nöjd och glad 6-åring. Nåväl, iallafall en nöjd 6-åring. 

Fast han var glad. För det mesta. När han slapp säga cheese ungefär 139 gånger för att mamman ville föreviga sin fina 6-åring. Som ni ser ovan tröttnade han efter tionde gången.

Sen då?

Jo.

Ganska länge har jag tänkt att jag måste klippa mina grabbar. Och med klippa menar jag ta bort det slitna men låta dom se så där härligt busiga ut med halvlångt hår. Med klippa menar jag inte; klippa kort för att de lite äldre killarna på Lennons skola säger till honom att han ser ut som en tjej.

Vi gick till frisören. 

Lennon fick börja. När jag tyckte att han var färdig, tittade han på mej och sa lugnt men väldigt tydligt;

- Nej, mamma... Jag vill klippa bort allt. Jag vill ha kort hår.

För han ville inte se ut som, och jag citerar; "nån i Madicken". Och nej, det var väl heller inte riktigt vad jag hade tänkt.

Eftersom han nu var så bestämd, tog jag ett djupt andetag, tittade på frisören och nickade mitt godkännande. Och vips, så var allt borta. Fin rakt igenom och ett genast ett par år äldre.

Så tittade han sej i spegeln. Sen på mej.

"Mamma, nu kan dom iallafall inte reta mej för att jag ser ut som en tjej."

Om jag säger så här; jag har skrikit i många kuddar efter den kommentaren. Klart jag misstänkte att det var därför han vill klippa av sej håret, men att det var den enda orsaken trodde jag faktiskt inte. Fast vad gör man, liksom? Detta är ju ingenting mot vad man läser om, hur utsatta många barn är. Det som gör mej så fruktansvärt arg och ledsen är det faktum att barn som är elaka mot andra barn, inte själva rår för det. De bemöter väl bara så som de själva blir bemötta. Helvete, alltså! Det börjar ju med oss vuxna! Hur är jag? Vad förmedlar jag? Hur pratar jag till människor omkring mej? Hur lär jag mina barn att bemöta andra? Again, det här med motherhood, I don´t know. På riktig. Så jävla ogenomtänkt av mej. Hur ska jag någonsin kunna övertyga mina barn om att hur illa de än blir bemötta, så ska de vända andra kinden till. Tänka att den som är elak förmodligen bara behöver lite godhet. För jag tror på riktigt; 

Hat kan inte besegras med hat. Bara kärlek kan övervinna det. 

Men jag tappar hoppet. Särskilt när jag lämnar på skolgården och ett gäng ettor, och jag betonar 1:or, ropar åt mej när jag är på väg till bilen:

"Öh! Du där! Tjejen! Du! Vart ska du?"

När jag då vänder mej om, lägger några killar händerna på sina skrev och juckar mot mej.

Kan ni fatta?!? Det är ju helt jävla sjukt! Respekten, liksom. Where did it go? Jag hoppas vid min Gud (i mitt fall, mer Lucifer), att om mina söner gör något sådant, att den vuxna direkt låter dem veta hur illa det är och att de sedan skäms ögonen ur sej. I mitt fall var det två killar som vred generat på sej när jag gick närmare och frågade vad det betydde, det de gjorde. Men tre av dem fortsatte. Jag ville bara gråta. Det var vad jag ville göra. Gråta. För mänskligheten.

Överdrivet? Maybe. Men så kände jag.

Nu orkar jag dock inte vara så här dyster. Mina stora unge är klippt och superfin och han är i övrigt inte utsatt på skolan.

Låt mej istället skriva om hur bra det till slut blev, det här med klipperiet.

Lennon var alltså färdigklippt, med orange färg och allt.

Vince: Jaaaa! Jag vill också se ut som Lennon!

Jag lite försiktigt: Men du kanske bara vill klippa lite. Så har du fortfarande långt hår.

Vince: Neeeeeeej!!!!

Jag: Sssscccchhhh... Inte det, nej. Okej, men då vill du alltså ha som Lennon?

Vince: Jaaaaaa!!!

Jag och Johan stod förvånade och såg på när ungen satt stilla i stolen och log. Vi som innan ba, köper du en klubba så mutar jag med en leksak efteråt.

Full av överraskningar, denna unge.

(gud, kolla allt hår som fallit!!!)

Resultatet.

En nöjdare unge får man leta efter.

Vince: Ingen känner igen mej nu! Ingen! Ha!

Ungen alltså! "It´s my way or the highway". Men äpplet faller ju som bekant inte långt ifrån trädet. I detta fall, faller det knappt alls. Från mej.

Men bara han är god. Och kärleksfull. Då får han vara hur jävla envis han vill. 

Senare inne på en butik fick jag gnugga mej i ögonen några gånger. Är det verkligen mina korthåriga ungar?!? Fast det är klart att det är, vilken annan har en med mantel, liksom...?

Lennons fina kompisar till mej när alla barn var ute och cyklade:

"Shit, Kicki! Vad coola dom är, Vince och Lennon!"

Jag återfick lite av min tro på mänskligheten.

Nähä. Annat nu.

Snart hörrni! Snart tar vi våra coola grabbar och åker långt bort. Ganska så länge. Denna helg var vår sista i huset på många månader. Vi skålade för det. I bubbel. Och ja, kanske har vi överdrivit det här med amerikanska temat en aning. Men snart är flaggorna slut :)

Söndag och packning. Så här tomt och ödsligt börjar det bli hemma.

Ja...

Många känslor på en och samma gång (och jag avskyr att jag får den där satans låten av Per Gessle på huvudet varje gång jag tänker på alla blandade känslor). 

Ikväll - mer packning och fler känslor.

För här kommer alla känslorna på en å samma gång, ja här kommer alla känslorna på en å samma gåååååång.

Faaaaaan! Måste spela Bon Jovi!

Hej så länge då.

Bilder igen.

I fredags kväll satt jag i soffan och väntade på väderleksrapporten. Väderflickan annonserade till slut att lördagen var "the last day of summer". Och så var det. Sannerligen. Underbar kväll! Weatherwise och festwise.

Fortfarande sitter jag här och dööööööör av kärlek och glädje när jag ser bilderna.

Jamen, ni lär ju fatta! Musse och Ace på samma bild, liksom.

Hippies, cowboys, poliser, Homer and u name it runt vår köksö.

Å så hittade jag den här underbara bilden. Jag, svägerskan och Eva försökte vara i roll. Vi misslyckades, skulle man väl kunna säga.

Fler bilder och det är med blandade känslor jag tittar på dem. Särskilt när en vän skickade en bild på posén jag skulle ha haft när jag blev fotad. Så här;

Känslan då, när man själv ba;

Som en annan tönt. Gud, jag hade väl kunnat läsa på lite. Jösses!

Och sen, lite senare med några glas innanför västen. Då ba, jag provar lite karate. Så här i efterhand - kanske jag skulle ha hoppat över.

Näväl, det är ju inte så att jag någon gång trodde att jag skulle lyckas med Uma´s coolhet. Men cred till mej att jag vågade prova ändå. Visst?!?

Idag har jag dammsugit upp under köksön.

Och maken har städat altanen.

Ni vet känslan. Tomheten är lika påtaglig som den i burkarna...

Oh, well.

Fina minnen. Fortfarande varm i hjärtat.

Varm i övrigt är man ju inte, apropå det där med att lördagen var the last day of summer. Nu går vi in i säsongen då jag varje år förvånas över att maken ändå verkar vilja ligga med mej.

"Ta en bild på mej när jag ser höstlig ut." (instagrammaterial typ; "äntligen fleecepyjamas och långt nattlinne utan att svettas ihjäl")

Sa jag till maken och ställde mej i nån sorts givaktposé.

När jag sedan ser resultatet fattar jag ju att jag om 10 år kommer hitta denna bild och ba, oh, my god Johan, kolla hur jag såg ut!!! Och så kommer vi att skratta gott och jag kommer blogga och ni kommer ba, åh, tack för dagens skratt.

Men redan nu kan jag ju råda bot på vissa saker. Kanske borde jag inte ta av mej bhn direkt jag kliver över tröskeln.

Å andra sidan!

Jag kommer snart att dö av svett i utstyrseln ovan. Tiden tickar nämligen på.

Soon. So soon.

 

Japp, det var allt.

THE PARTY!

Och här sitter jag och gråter. Av glädje och tacksamhet. Det finns inga ord som någonsin kommer att kunna uttrycka den kärlek jag känner för de finaste vännerna i hela vida världen. Tänk att det faktiskt är så, att jag och Johan har de coolaste, tuffaste, härligaste, galnaste och bästa människorna i vårt liv. Varför de är så bra?

Let me show you!

Å här kommer miljoner bilder från den roligaste festen jag någonsin varit värdinna för.

Värdinnan herself - Beatrice Kiddo

Hennes heta make och värd för kvällen - Slash

Together <3

Tältet innan gästerna anlände.

And inside.

Dukningen.

Alla bord.

Och så alla de som förgyllde denna magiska kväll så till den milda grad att jag cannot express myself <3

Jamen, ni lär ju fatta!!!! Ni lär ju fatta vilka vänner!!! Alla gick verkligen all in, bjöd på sej själva och delade med sej av så mycket glädje och kärlek att jag dööööööööör!

Kolla! Kolla bara!

Musse och Mimmi (Henning och Laila) Marge och Homer (Rebecka och Ingemar)
All the way from Norway!

Kizz. My God! Kizz, for fuck´s sake!!!! (syster/svägerska Sofia, Stefan, Eva och Daniel)

Vi är så lyckligt lottade att våra grannar inte bara är våra grannar utan också våra kära, kära vänner. Kolla deras entre! Deras entre, alltså! Kolla!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Kvällens fotbollsspelare och cheerleaders (Marie, Tomas, Tommy, Eric, Anki, Rosie, Pia och Pamela).

Denna härliga man, hörrni. Han med kvällens snyggaste tröja. Han! Han tog senare på kvällen av sej sin utstyrsel och gav den till mej. Jag fick den alltså! Slippery when wet-tröjan. Oh, happy day! Tack underbaraste Peter!!!!

Cowgirl och indian (Karin och Camilla).

Stina och tjuven Magnus (den sista; polis och fångvaktare till vardags).

En av kvällens frihetsgudinnor, Elin bredvid kvällens musikaliska stjärna, Karin.

Två av kvällens cheerleaders, Pia och Rosie.

Marie och Jonas (hur snygga får man vara, liksom?!?!)

Fred Flintstone och Lady Gaga (Fred och Sandra) (Ni anar kanske förvirringen när alla ville veta vad Fred Flintstone hette på riktigt och han hela tiden sanningsenligt svarade; Fred.).

Axl Rose with cheerleader (David och Pia).

Ännu en Slash och ännu en cheerleader (Henrik och Cissi).

Björnfot och Mimmi (Kalle och Laila).

Hippie, Hot Police Officer (sambo med tjuven) and Statue of Liberty (Ulf, Anette och Annica).

Slash goes hippie (maken och Maria).

Ett lag vid varje bord. Här ser ni det coolaste laget. Mitt lag! Lag SK 242, om jag minns rätt. A bit blurry at times....

Katta, Fredrik, Magnus, Tomas, Stina. Saknas på bilden gör Stefan, en av Kizzmedlemmarna. Och så jag då, behind the camera.

Varje lag planerade under kvällen ett uppträdande. Alltså, kvaliteten på dessa! My God!!!

The winning team! Karin ledde det fantastiskt! Barbados låt Kom hem i ny tappning. Gotta love them! De sopade banan, milt sagt.

Rocklåtspotpurri.

Makens lag. Krashade in i World Trade Center för att sedan riva av en dans till Michael Jacksons Thriller.

Här ser vi lag Linedance Motherfuckers.

Vi har många gitarrspelande vänner. Alltså, the stämning. Senare var vårt vardagsrum ett folkhav av musiktörstande människor.

Jag känner så mycket kärlek till alla våra vänner. Så mycket kärlek att jag spricker. Så mycket kärlek att jag vill pussa alla.

En av kvällens kyssar. Jag och Lady Gaga (Sandra).

Jag och Johan kommer aldrig, aldrig, aldrig att få alla er som kom att fatta vad ni betyder för oss! Vi älskar er! Hör ni det, älskar er! Ni är så fina och vi är så sjukt tacksamma för er! Med värme och kärlek i våra hjärtan drar vi på vår livs resa och känner oss otroligt välkomna tillbaka hem i april.

Och till er som inte kunde komma. Det är samma med er. WE LOVE U! LOOOOOVE U!!! You were all so missed!

Och med det avslutar jag detta inlägg. För nu måste jag gråta lite till.

Av glädje och tacksamhet <3