Back in the days.

Ja, hej.

Förmodligen är detta det mest bedrövliga inlägg som någonsin kommer att publiceras på denna blogg. Men jag kan bara inte låta bli. På riktigt, ni måste få se det här! Jag kan inte låta er leva i ovisshet om hur det en gång såg ut. Eller rättare sagt, hur jag en gång såg ut. Eller mer, hur jag flera gånger såg ut.

Och det är tillåtet att skratta. Så där rått och skadeglatt. Ni får det. Jag tar det inte personligt. Även om det är vad detta är. Personligt. Men jag kan inte, på riktigt, låta mej själv bli förorättad av de skratt som kommer att utlösas efter denna bildkavalkad.

So...

Håll tillgodo!

Alltså, det började inte så bra för mej. Jag kan inte för mitt liv förstå att min mamma fortfarande tycker att jag var den sötaste bebisen ever born. Förskräckligt! En gång tippade jag framåt och då satt pottan fast. Och det kan man ju förstå.

Men det blev bättre. Och nu kan ni bara åååhhhhha, för det här är gulligt.

Första skoldagen. Jag och katten Viola Linnea. (Fast vi var tvungna att ta bort namnet Viola på katten, för min bror Jonas kunde inte uttala det. Och det är riktigt roligt att det är just vad hans dotter nu heter, Viola.)

Mmmm, okej.

Yngre skoltiden - ganska så söt. Äldre skoltiden - not so söt. Varför? Varför sa min mamma att jag passade bra i kort hår?

I åttonde klass gick jag ut så här.

Sen tog jag studenten. Skulle gå på bal. Jag hade länge planerat min klänning. Ville absolut inte ha någon gräddbakelse till kreation och heller inte någon vanlig plain. Närå, jag hade någonting helt annat in mind. Och det är ju vansinnigt tur att jag inte valde en karriär inom design. Eller inom frisörbranschen heller, för den delen. Otroligt nog, var det med stor stolthet jag skred in på balen i denna utstyrsel.

Vi går raskt vidare till min första flytt till USA. Detta kort är väl inte så illa. Förutom att jag kanske låg lite väl länge i solen allt som oftast. Och jag hade ju en väldans fin mage, måste jag säga.

Glasögonen under denna tid var dock ett unfortunate val av mej.

Huvudbonaden också, som jag flitigt använde några år senare. Och igen - brännan! Alltså!

Sen började jag på teckenspråkslinjen. Och vad som hände där, förtäljer visserligen historien, men inte på denna blogg. Visst, Cissi?!?

Herre, hur kunde det bli så här?!? (det är inte snus, jag larvar mej, men ändå)

Som sagt, vad hände i Härnösand? Egentligen!

Och nu, mina vänner! Nu kommer det värsta kortet taget på mej, under alla tider och förhoppningsvis för all framtid! En vän skrämde mej i tvättstugan. Och nej, jag är inte gravid. Och ja, jag hade en väldigt kort lugg.

Sen flyttade jag till Örebro. Sparade tack och lov ut både lugg och hår. I början av min vistelse i Örebro fick en av mina finaste vänner, numera också svägerska, sitt första barn. Då såg jag ut så här. Lite mörkare på huvudet, lite blekare i ansiktet och lite rundare i kroppen.

Jag och Alma.

Sen åkte jag tillbaka till USA. Från den tiden har jag bilder som jag fortfarande har svårt att titta på. Inte på grund av hur jag såg ut, utan på grund av hur mörkt mitt liv var at that time. Därför publicerar jag bara ett foto från den vistelsen. Som jag såg ut utanpå under Halloween, så kände jag mej inuti.

Men livet vände. Jag träffade Johan. Jag blev lycklig. Och vi blev hundägare.

Till den sötaste Geishan i världen.

Ett år senare kom vår förstfödde. Så rund, så söt och helt underbar <3

Första julkortet.

And the rest is history.

Fast vet ni? Förmodligen kommer jag om ytterligare tio år (guuud, då är jag närmare 50 än 40!!!), se tillbaka på denna blogg och förfasas över hur jag såg ut sommaren år 2013.

Så här.

Med förhoppning om att min make då inte utbrister;

"Jag är så glad över att vi inte träffades tidigare!"¨

Resan

Alltså, vår resa börjar närma sej. Sannerligen.

Huset är uthyrt. Alla biljetter är köpta. Nytt pass till mej är fixat. Fritidsplats är uppsagd. På jobbet planerar jag för mitt bortavarande. Und so weiter.

Idag fick jag ett sms av maken som drömde sej bort...

Pirrade allt till i magen.

Reserutten och datum är som sagt satta.

6 oktober flyger vi till Washington DC. Där pluggade jag under ett par år innan jag träffade Johan. Vi kommer att hänga med Elissa, the roomie :) och hennes man under fyra dagar. Längtar efter att få visa Johan alla ställen jag hängde på. Alla hak. Alla salsaklubbar. Nåja, några av dem åtminstone. Nu har jag ju två avkommor att tänka på. Kanske inte alla ställen passar sej. Harkel.

9 oktober flyger vi till Fort Lauderdale. Där hämtar vi upp vår hyrbil och styr den mot June. Hos henne stannar vi i tre månader.

1 januari flyger vi till Phuket. Där kommer vi att boka hotell för en vecka. Vart vi tar vägen efter det, får vi se. Det beror på barnen och hur vi känner. Vi stannar i Thailand i tre månader. Vi hoppas såklart på besök från vännerna next door.

25 mars flyger vi till Dubai. Där träffar vi finfina vänner under en vecka.

31 mars flyger vi så hemåt (är planen iaf...).

Det är inte klokt. Alls! Jag har nog inte fattat än. Att vi ska göra det här. Jag, Johan, Lennon och Vince. Oh, my God! Liksom...

Så nu packar vi.

Denna resa är ett vägskäl i livet för oss. På många sätt. Det är bland annat ett sätt för oss att få tid över till att fundera på hur vi vill leva. Ta reda på vad som är viktigt för oss.

Ta till exempel det här med alla saker vi äger och har. Mycket av det som bara finns. Ligger där i förrådet eller i nåt skåp. Och så köper vi ändå nytt. Inte för att vi behöver utan för att det ju känns lite fräscht med en ny kruka, en tekopp (jag köper skrämmande många), ett par jeans, en legobyggsats, nya kuddar till soffan and u name it. Nu vill vi stanna upp och fundera - vad behöver vi? Egentligen.

Vi rensar nu ut i alla rum, i alla lådor, i alla förråd och i alla garderober. Det vi inte behöver säljer vi på loppis eller skänker till välgörenhet. Det som är skräp, som inte längre kan användas till något, kastar vi. Vi gör detta urskiljningslöst. På riktigt, alltså!

Behöver vi alla dessa glas?

Nej!

Okej, då säljer vi eller ger bort.

Behöver barnen alla dessa leksaker?

Nej!

Då säljer vi eller ger bort.

Behöver vi alla dessa kläder?

Nej!

Och ja, ni fattar.

Det är oerhört skönt. Men samtidigt känns det konstigt. Jag får den där känslan - men tänk om... Tänk om jag någon gång behöver den här fleecetröjan.

Men så tänker jag i några sekunder. Jag har inte använt den på två år. What makes me think att jag ska göra det inom närmaste framtid?

Nä, bort!

Den som har minst saker när den dör, vinner! Det skulle vara en bra tävling. Det är bra av humana skäl (detta överflöd som vi i västvärlden har), det är bra för miljön och det är bra för plånboken. Win. Win. Win.

Och ja, jag är asdryg!

Men kolla den här länken! Kan man annat än hålla med?

Less is more

Allt detta rensande gör mej lättad och glad. För varje grej jag packar ner i loppislådan, känns det skönare. Och det ska blir sjukt spännande och intressant att se hur jag känner när vi återvänder hem och möts av ett hus inte lika fyllt av alla ägodelar. Kommer vi att ångra oss. Eller kommer vi att ha hittat ett nytt sätt att leva på?

Nog med det pretentiösa.

Nu till barnen.

Det är ju så söta att man smäller av.

Den stora hyser delade känslor för fritids. Spännande och läskigt på samma gång. Han vill gå dit fast ändå inte. Många barn är ju så stora. Gud, min 6-åring. Jag önskar att jag kunde stå där som en sköld och väsa åt de som är mindre snälla att om de inte passar sej så... Nä, det är klart att jag inte önskar. Han måste ju rustas inför framtiden. Fast en liten bit av mej kommer alltid att vilja skydda, in absurdum.

Den lilla är glad och arg och trött och pigg och ledsen och busig och allt allt allt annat. Rolig, för det mesta.

- Mamma, vem bestämde att jag skulle heta Vince?

- Det var jag som kom på det.

- Jag skulle egentligen vilja heta Glitter.

Jahapp, men då vet man iallafall. Hur han känner, liksom :)

Förra veckan lärde han sej att cykla.

Och jag vet inte vad jag ska tycka, jag. Jomen, det är ju kul för honom. Men varför tänker ingen på mej?!? Här står jag utan någon bebis alls. Nu har jag ju bara stora barn. Nä, det är simpelt, kan jag tycka.

Men så duktigt av honom. Visst?!?

Och jag har ju annat att göra än att sörja mina snart utflugna barn. Jag har nämligen en fest att planera. Innan vi drar har vi ju många vänner att krama! Vänner vi ofta hänger med här hemma som vi nu kommer att längta ihjäl oss efter.

Så vi skickade sådana här till dem...

...och...

...för...

Mycket är så spännande nu.

Och det är skönt. För jag vill glömma det onda. Det som fortfarande ligger som en klump i min mage och som känns värre varje gång jag parkerar på vår uppfart och vet att när jag går ur bilen, så är det ingen svart hund som kommer rusande mot mej...

HJÄLP!

Jag ber dej, läs denna artikel. Läs den även om du måste pausa ibland för att torka tårarna.

Läkartidningen

När du läst den, så ber jag dej att klicka vidare på länken nedan. Där står det precis hur du ska göra för att skänka pengar till detta sjukhus.

Panzisjukhuset behöver hjälp.

Jag vet att många av mina läsare själv bloggar. Snälla ni, länka till dessa sidor i er blogg. Sprid till så många som möjligt. Alla kan vi göra något för att hjälpa.

Jag sitter med en klump i magen och tänker att jag egentligen inte vill skänka pengar till detta sjukhus. Jag vill skänka pengar till "det" som kan stoppa att sådana här saker överhuvudtaget sker. Sådana här sjukhus ska inte behöva finnas.

Helvete! Helvete, alltså!

Hjälp till! Snälla hjälp till!

Vårt bröllop.

En tisdag i oktober 2008, gifte jag mej med Johan på Rådhuset i Örebro. Samma dag fick våra familjer och vänner ett brev på posten.

Vigseln var inte romantisk. På något sätt. Det gick så fort att vi inte ens hann med ringarna. Lennon var bara lite över året och han stod bredvid oss med sin snuttefilt och tittade upp på oss med stora, bruna ögon.

Så var vi gifta.

Fyra månader senare hade vi vår bröllopsfest och den kommer jag aldrig att glömma. Hela dagen, kvällen och natten minns jag nästan varje minut av.

Och dagen efter, var jag på både framsida och mittuppslag i Nerikes Allehanda.

En journalist tyckte visst att det var uppseendeväckande med en brud i svartguldig klänning och döskallar i håret. Jag vet inte vilket tal han lever på, men certainly not 2000-talet. Fast jag är ju glad. Han ville skriva om detta spektakel och därmed fick jag hela vår fina dag i bilder.

Johan var glad och lättad över att han slapp vara med i reportaget. Vara i centrum - not his thing. Min thing, däremot.

Min klänning är från DKNY (Donna Karan New York) och den är det enda jag äger av känt märke. Jag älskar den och har använt den vid andra bröllopsfester.

Så mycket glädje och så många skratt på en endaste liten kväll.

Tusen och åter tusen kyssar.

Fina, roliga och härliga tal som berörde oss båda.

Min mamma hade gjort den godaste maten och Johans mamma den finaste dukningen.

Och så sjöng jag. Jag sjöng en låt av Ryan Adams. Den heter "Two" och texten säger precis det jag kände när jag träffade Johan.

Lyssna!

Och Malin. Min fina Malin sjöng, hon också. Mitt val av sång - Bed of roses. Johans val - Like a Rolling Stone (Jag ba, vilken sång sa du, sa du?). Så sjukt vackert, sjöng hon! Precis som Jon och Bob.

Älskar!

Har lärt mej att älska.

Malin, min Malin <3

I programmen hade vi, nederst på varje sida, citat från sångtexter som betyder något för oss.

Och så vad vi sa om varandra.

Lennon var yttepytte och spenderade sin kväll hos våra grannar. (Som vi då inte kände så väl och därför inte hade bjudit, idag hade de varit självklara gäster!) Se så liten och söt!

Festen varade till lååååångt in på natten. Vi ville aldrig lämna. Men det gjorde vi. Till slut.

Och nu undrar ni; varför i hela friden skriver hon om sitt bröllop nu?!?

Svaret.

Jag bloggade inte då. Och efter tre bröllop denna sommar, kan jag inte sluta tänka på att jag vill gifta mej igen. Mest för att våra gästlista idag skulle ha varit dubbelt så lång. Det är så många jag känner idag, som jag inte kände då, som jag verkligen hade velat dela denna dag med.

Men livet förändras. Och jag anar att jag inte är ensam om att vilja uppleva sitt eget bröllop i ny tappning. Så jag minns istället. Därav texten och bilderna.

Och till er som snart ska gifta er. Njuuuuuuuuut <3

 

Kärlek och sorg.

Jag har börjat jobba igen. Johan har ju redan jobbat några veckor. Lennon har börjat fritids och Vince är tillbaka på förskolan.

Denna soliga och varma sommar har för oss varit fylld av kärlek och stor sorg. Tre bröllop och en begravning.

Cassandra och Carl-Johan

En härlig sommardag firade vi deras kärlek i Dalarna, vid vattnet, i ett fint dekorerat partytält. Alla barn var med och busade. En underbar kväll med massor av skratt och sjukt god mat. Cassandra är ett geni i matsammanhang. Dessutom är hon amerikanska. Hade gärna gift mej med henne om vi inte varit så upptagna med varsin man.

Saara och Anders

 

Till Helsingfors flög vi. Från 32-gradig värme till 12-gradig blåst. Precis så som jag fördomsfullt alltid tänkt om vädret i Finland. Sen körde vi 33 mil uppåt genom Finland och hamnade till sist i Leppävirta. Där firade vi kärleken mellan två människor, som efter mycket resande på varsitt håll, till sist funnit varandra. Såklart var resor det genomgående temat. Passade oss alldeles utmärkt.

Programmet.

På borden.

I taket.

Bästa resesällskapet ever, hade vi! Gud, så många roliga stunder och så många härliga skratt. 

Finaste tjejerna, Karin och Laila.

Min man rökte sej igenom helgen och det är det sexigaste jag vet.

Henning var hungrig på Hard Rock Café.

Johan och Ronny gillade mörk öl.

På väggen på Hard Rock hade jag en hälsning.

Och jag höll mitt köpstopp trots uuuuuuunderbar ring som jag fick ett löjligt stort begär efter.

Min älskade bror Jonas och hans Mia

Vilken dag! Vilken kväll! Vilken helg! Vilket par! Vilka vänner! Och vilka tal!

I kyrkan under vigseln och Violas dop.

Mina barn med älskad kusin som tog väl hand om dem längst fram i kyrkan. Och nä, jag fick inte den lilla att ha svarta skor på sej. Och ja, jag mutade röven av mej.

Dukningen.

Min plats.

En löjligt vacker brud i männens "trygga" förvar.

Århundradets party, for sure! God mat, roliga tal, trevligt australiensiskt sällskap vid vårt bord och galen dans fram till arla morgon. Livebandet var det bästa ever! Inte bara kunde de Bon Jovi-låtarna jag önskade överdrivet många gånger, de kunde alla låtar av alla artister och grupper genom alla tider!. De började spela vid 23-tiden och avslutade strax efter 6 på morgonen. OH, MY GOD! Jag ler ännu.

Min bröllopsklänning. Det bästa jag någonsin har köpt! Förutom mitt röda läppstift.

 

Så...
 

Med all den kärlek jag mött under denna sommar, sörjer jag nu min älskade Geisha. Livet känns väldigt mycket fattigare utan henne. Även om jag alltid vetat hur viktig hon varit för mej, så förstår jag nu innebörden av hennes kärlek och sällskap. Jag är så oändligt ledsen för att hon inte längre finns hos mej. Så ledsen att jag ibland har ont i kroppen.

Tre bröllop och en begravning.

Det känns som att jag vänder blad nu. Stänger en dörr och öppnar en annan.

Med blandade känslor.

Snart reser vi. Lämnar vårt hem, våra vänner, familjer, våra arbeten och vårt liv här. För ett tag. Mitt i allt så lindrar det sorgen och det känns skönt. Skönt och lugnt i magen. Såklart känns det inte skönt att lämna de vi älskar så mycket, som betyder allt för oss. Men det nya känns trösterikt. Vi behöver det nu.

Och så känns det skönt att kunna skriva igen.

Därför hörs vi snart.