Att släppa saker.

Förutom att ena bilen fixades för 6500 kronor men fortfarande har samma fel och det faktum att även andra bilen blivit smittad, eller att tvättmaskinen gick sönder och en ny inhandlades för en sisådär några tusenlappar...

...så är livet bra.

Exempel på bra saker i livet:

Jag lagade sjukt goda fiskbiffar igår.

Jag blandade bara torsk med grädde, ägg, salt, peppar, färsk timjan, vitlök och lite ströbröd. Till det åt vi grönsaker och klyftpotatis. Gott!

Sen är det kul att min tabataträning inte bara inspirerar er läsare utan också mina söner. Här ser vi dem i sidoplankan.

 

Det är också gulligt att min yngsta son presenterade sitt första alster som en båt tills det blev en mask tills det blev en orm tills han själv inte mindes vad han egentligen gjort.

 

Alstret.

 

 

En annan bra sak är att termometern inte visar förra tisdagens gradantal.

 

 

Och att även om arbetsbyxorna are back, så tjatar han inte om dem varje minut han är klädd i annan outfit.

 

 

Gott är också att min 5-åring klappar min kind och säger: "Jag älskar dej ändå, mamma." efter att jag bett om ursäkt för att jag varit aningen grinig ikväll. Så fint och gott att jag ville grina, faktiskt.

 

 

Och jämfört med det, vad betyder då pengar?!?

 

Väldigt, väldigt lite.

 

(Synd bara att det blir så många tusenlappar in the end...)

 

 

 

 

Ännu en helg.

Te i soffan och tillbakablick på helgen.

Som inleddes med två fina vänner, hämtmat, vin, prat, skratt och sleep over.

 

När kvällen blev natt och vi var tvugna att sluta babbla för att krypa i säng, behövde vi inte bli irriterade för att vi inte avhandlat allt färdigt, för på morgonen satt vi i flera timmar och åt frukost tillsammans.

 

Två instagrammande tjejer som sällskap :)

 

 

Vid lunchtid åkte de hem till sina familjer och för oss blev det skridskor på ospolad is. Med betoning på ospolad.

 

 

Hjälmen måste ha varit tung för vår lilla unge. Men såklart måste man ha galler som brorsan.

 

 

Och så allt snor. Under hjälmen, liksom!

 

 

Sen gick vi hem och tränade. Alla fyra, faktiskt. Vi hade alla olika sidoplankastil. Min var fulast. Särskilt som jag (igen?!?) tränade i långkalsonger.

 

 

Senare lördagsdans till Magnus Uggla (herregud!) i långkalsonger (HERREGUD!!!).

 

 

Idag började vi dagen med träning. Johan innebandy, jag springtur och grabbarna skrillor igen. Johan förlorade, jag fick skavsår och ungarna blev arga för att det var så svårt att hålla balansen.

 

Sen lunch i solen.

 

 

Underbart! Solen värmde så skönt, så skönt. Jag hade också gärna somnat i någons knä.

 

 

Jag hade kunnat sitta kvar i timmar. Men ofattbart nog hade vi lovat barnen att åka till badhuset på eftermiddagen. Hur vi då tänkte?!?! Rookie mistake. Aldrig lova barn något när förrän minuten innan.

 

Som tur var tänkte nästan inga andra lika dumt som vi, att det var en bra idé att spendera tid inomhus en fin dag som denna, så badhuset var lugnt och skönt. Barnen hade superkul och det kändes (nästan) värt besöket.

 

Jag kan återigen lägga en härlig och skön helg bakom mej.

 

Barn som leker finfint med varandra (för det mesta utan "mamma-han-tog-min-gubbe-tjat).

 

 

Gott dricka, färska blommor (asdyrt stressköp i Stockholm innan tåget) och fina vänner.

 

 

Ny vecka coming up. Kvällsjobb, BVC-besök, utvecklingsamtal på förskolan och badrumsfix. Veckan kommer att flyga fram men ändå känner jag att jag gärna haft några fler timmar kvar av denna helg.

 

Men det här ska nog bli bra, det här...

 

 

Skitsnack.

När jag nu är så sjukt motiverad och målinriktad. När jag nu är i full gång med löpning och tabata. När det känns superbra och kroppen både mår bra och formar sej som jag vill.

DÅ!

Då blir jag så fruktansvärt arg... Nä, förbannad! Jag blir förbannad.

På bajset.

Nu ställer jag en seriös fråga till alla löpare där ute (Zara, Eva till exempel). Hur i helaste helvete gör ni för att inte bli nödiga ett par kilometer in i springet?

Ja, jag går på toa innan. Ett par, tre gånger till och med. Men varenda (aningen överdrivet, men nästan) gång blir jag nödig. Och nu snackar vi både ettan och tvåan.

Alltså, ettan kan man ju jogga in i buskarna och fixa. Komma ut med pinnar i håret visserligen men ändå.

 

Fast tvåan. Tvåan, för i helvete! Hur gör man med den?!?

 

Det här problemet är på riktigt. Jag fattar ju att man tror att jag skämtar. Bajs och kiss och sådär, en 3-åringshumor. Men jag lovar, this is a problem!

 

Så snälla löpare out there! Ge mej råd!

 

Eller är jag ensam med detta bry?

 

Grabbar hemma.

They are back.

 

Allt är åter i sin ordning. Det vill säga - soffan är i oreda, Copacabanana spelas på Spotify, usla truddelutter från spel i mobilen irriterar, jag får blöta pussar, jag trampar på legogubbar och torkar små stjärtar.

 

Gott i mammahjärtat, alltså.

 

Innan bröderna ramlade in, hann jag med underbar springtur och lunch i solen med maken.

 

 

OCH en god bok. Vansinnigt härligt, mysigt och energigivande. För att uttrycka det larvigt och irriterande störigt.

 

 

Sen gjorde jag det jag gör bäst. Eller jag menar, det som jag TROR att jag gör bäst. Jag lekte frisör. Äntligen någon som gör som jag säger. Sitter still. Eller i detta fall, ligger still.

 

 

Hon somnade av allt pyssel.

 

Skön gott och blandat-helg. Redo för en ny vecka med fullspäckat schema. Känns helt okej eftersom det är då jag funkar bäst, när saker och ting händer.

 

Nu måste jag fokusera. Jag och maken ligger lika i "Så ska det låta" och det känns definitivt inte okej. Jag måste vinna! Alltså, jag måste vinna!

 

Ha en fin vecka!

 

Tyst.

Tyst så tyst i detta hus. Två fina söner sover gott hos farmor och farfar och här sitter vi i soffan och undrar vad vi ska prata om.

 

Fast vem fan vill prata?!?

 

 

Alltså, I love my kids! Men jag tänker inte sticka under någon som helst stol med att det är väldans gott att hälla upp lite vin och i lugn och ro sippa på det ensam i soffan.

 

 

Sen fixa en massa plockmat som ingen unge i vår skara gillar och sätta sej i soffan för att njuta av den, utan att behöva torka annat matkladd än sitt eget (som i och för sej är en hel del, but still).

 

 

Nu hejar jag fram "en riktig jävla schlager" och hoppar sedan i säng med min make.

 

Jamen, det skulle ju vara helt underbart om gubbarna gick och vann hela balunsen! Då kanske man skulle ta sitt förnuft till fånga och inse att detta spektakel sett sina glory days. Man som i...som i...som i.... Ja, inte vet jag, men man som i hela etablissemanget, kanske.

 

Trevlig kväll, hörrni!

 

 

Status hos Agnemyrs.

Alltså, det är inte det att jag inte fattade att det skulle bli krångligt, svårt och dyrt att få visum till USA. Men det vi nu går igenom känns lite väl "hitta den minsta nålen i världen i den största höstacken ever-aktigt".

En kollega frågade mej igår; "Hade du vetat det här, hade du väl aldrig påbörjat processen, va?" En normal människa hade förmodligen svarat nej, men jag insåg att jag på den frågan var tvungen att svara jo, det hade jag. Suck att man alltid ska vilja göra en massa nästan omöjliga saker.

Men som jag så klokt läste idag på en inspirationssida - "Motgångar är vårt mentala gym."

Så jag tränar väl vidare då. Tänker att det är nu jag inleder min praktikperiod efter den mentala rådgivarkursen jag avslutade i höstas.

Blir alltid lättare till sinnes efter träning så idag blev det några tunga kilometer i underbar sol med usel podcast i öronen.

 

Mellan samtalen till USA och allt jobb denna vecka, har jag försökt koppla bort alla nedslående tänk-om-det-inte-går-tankar.

 

Te och choklad är effektivt. Också vin och kex mitt i veckan med fin och nyfunnen vän.

 



 

Annars brukar den hära hålla mina tankar på annat håll.

 

 

"Neeeej! Jag vill inte ha dom strumporna!" "Joooo! Jag ska ha linne!!!" "Jag fryyyyyser!!!" "Nej, inte pappa, du ska lägga mej mamma!!!" "Men jag vill ha glass till frukost!!!"

 

Orimilig unge!

 

Den hära,

 

 

han håller också mina tankar ockuperade. Det tar nämligen lite tid för mej att förstå vad han menar med det han säger ibland. "Mamma, nu har jag fyra månar öppna!" Eller; "Mamma, du och jag har fått nya röster, men inte pappa och Vince."

 

Orimligt prat.

 

Men gud, vad jag älskar dem. Särskilt när de spontant ropar; "Titta vad fint vi leker, mamma!" och jag möts av denna syn.

 

 

Gör mej varm i hjärtat, kär och lycklig.

 

Detta däremot,

 

 

gör mej iskall och inte det minsta lycklig. Känns sådär att lämna in sina ungar och vinka hejdå till dem, när det man i själva verket gör är att vinka hej och välkommen till magsjuka löss.

 

Men Vince är än så länge den enda som drabbats av kräket. Peppar, ta i trä och allt det där.

 

Imorrn är det lördag och jag jobbar hela dagen lång. Johan ska fixa med eftersatta sysslor i huset och barnen ska sova hos farmor och farfar. Vi hade planerat att gå ut och käka på kvällen och senare gå på bio, men filmen vi vill se börjar inte visas förrän på måndag.

 

Så istället ska vi ligga med varandra i lugn och ro och sen ska vi titta på minst två filmer i rad utan att tänka att vi nog borde sova ifall nåt barn vaknar och vill kissa, dricka vatten, sova med kalla fötter under mitt täcke eller störa nattsömnen i största allmänhet.

 

Nu har jag snart bloggat mej igenom mitt värsta program på hela veckan - Gladiatorerna. Jag försöker stjäla några pussar lite då och då men det är skralt med givandet av dessa. Ett foto i reklampausen lyckades jag iallafall få till.

 

 

Insåg just att jag, trots halv uppmärksamhet på programmet, lärt mej namnen på alla Gladiatorer. En mycket deprimerande insikt.

 

Nä, nu avslutar jag detta inlägg och önskar er finaste helgen!

 

 

 

 

 

Vecka slut.

Helgen.

Jag inledde helgen med otäck, otäck huvudvärk. Märkligt eftersom jag aldrig har ont i huvudet. Men jag tänkte att det är väl ingenting en springtur inte kan rätta till. Jag hade rätt. Huvudvärken försvann och det var ju skönt. Dock ersattes den med skak och illamående. Jag la mej på trappan och tänkte att jaha, då var det kört då. Magsjukan har alltså kommit till mej.

Svimmig och illamående utan huvudvärk.

Illamåendet avtog efterhand och det blev en härlig lördag med korvgrillning i solen tillsammans med grannarna. Lugnt och skönt. Eller ja, lugnt och lugnt... Skönt åtminstone. För hur lugnt kan det bli med fyra grabbar som äter korv, kastar snö och gömmer sej. All at the same time.

På eftermiddagen gick stora finingen på kalas.

 

Vi andra köpte en toalett. Japp, en toalett och tejp. Kul för oss.

 

På kvällen satt jag i grannens soffa och drack vin. Plötsligt lagade vi spontanmiddag ihop. Hur lever man utan goda grannar? I love them <3

 

Idag, söndag var det Spidermans tur att gå på kalas. Han var så stolt och glad. Hade valt present och klätt sej "fin".

 

 

En av Vinces tjejer (han har många fina), Maja fyllde tre. Och eftersom Majas storasyster, Stina är en av Lennons fina vänner, så hakade även han på. Happy as ever.

 

 

De tycker om varandra, Lennon och Stina. Och grädde :)

 

 

Deras småsyskon också. Såklart. Man måste ju göra samma som de stora. Åh, vad jag älskar dem!

 

 

Älskar också när mina grabbar leker med tjejer. Det är såååå mysigt! Trots att de har dockor här hemma så ligger dom där orörda. Men med Maja förvandlas Vince plötsligt till en mamma med snygg handväska och bebis (och hinkar?!?!) i vagn.

 

 

Jamen, guuud! Kolla så gott!

 

 

När vi kom hem:

 

"Mamma, jag vill ha som mina tjejer. Såna där tofflor."

 

Så tofflor (läs: tofsar) fick det bli.

 

 

Jag är så kär i mina ungar att jag smäller av!

 

Morgontrött mor, butter Vince och glad Lennon <3

 

 

Innan jag avslutar detta intresseflaggahissningsinlägg (NOT!), vill jag åter slå ett slag för tabataträning. Alltså, my God! Det är det bästa jag har gjort och min kropp ba, jaha, är det så här jag ska forma mej!!! Det kunde du väl ha sagt tidigare!

 

Jag och mina långkalsonger (jamen, träningskläderna var i smutsen) i plankan.

 

 

 

På riktigt, ni måste prova! I say no more.

 

Söndagskväll nu. Jag och maken battlar i Så ska det låta (japp, det är vi det). Jag vinner varenda intro samt tar alla textrader på noll sekunder. Däremot förlorar jag STORT i alla ordgåtor. Min man är amazing när det kommer till sånt. Han är den smarta och jag den snygg... Äh, vi är bra på olika saker, helt enkelt ;)

 

Ost, kex och cola till det.

 

 

Måndag imorrn och det ska väl gå det oxå.

 

Ha det fint alla!

 

Sjukt. Igen!

Another day of VAB med lille Vince. Denna gång kräkäckel. Vit som ett litet lakan och jag tycker så oändligt synd om ´an att jag vill ta hela skiten själv.

 

Men så slår den bistra sanningen till och jag inser att nja, kanske vill jag inte ta´t ändå. När det väl kommer till kritan, liksom. Fast det är klart jag skulle göra det. Ta det. Kräksjukan. Eller så kan ju Johan göra det. Pappan å allt.

 

Nog om sjukt.

 

Ni vet, Instagram. Gud, vad jag skrattade åt mej självt idag. Kände helt plötsligt att jag så gärna ville lägga ut en bild. Så känner jag aldrig. Bilderna kommer av sej självt i vanliga fall. Men idag ville jag lägga ut en bild även fast jag inte hade ett endaste litet uppslag. Så jag krystade fram några förslag. Jag stod där i köket å ba, jag och vinet kanske....

 

Eller inte!!! Hur käck kan man se ut, liksom?!?

 

 

Betänk också att det efter 30 tagningar blev sådär.

 

Och då kan man ju tänka att man ska ge upp. Man som i jag. But nooooo! Jag fortsätter. Tänker att om jag spexar till det lite då?

 

Jamen, för fan! Instagram. Det är Instagram det handlar om! Varför ger jag inte upp? För på riktigt, hur töntig får man bli?!?

 

 

Lyckligtvis gav jag upp till slut. Till allas trevnad.

 

Hörrni, den här veckan har varit fin. Sjukdomar med tillhörande VAB till trots. Jag har själv känt mej krasslig men det blev inte så mycket mer än ett par halsontsdagar av det. Därmed har jag kunnat antingen promenera, springa eller tabataträna och MY GOD, vad fysisk aktivitet gör susen. Men det gäller att hålla i. För när klockan är 20.00 och man precis halvsovit i någon unges säng, då är inte en springtur det mest lockande one can think of. Det är då jag tackar min lyckliga stjärna för Geisha. Hon måste nämligen ut och med sej behöver hon en matte.

 

Så som min bror brukar säga; "Det finns ingen medicin, det är bara att kriga". Eller som han ibland översätter det; "There is no medication, its only to waring." (han är världens finaste, bästa, härligaste and I love him, men hans engelska har aldrig klingat vackert")

 

Snöra på ba, det är bara att snöra på! Och ge sej ut i mörkret.

 

 

Känslan efteråt är värd varenda halkig kilometer i motvind. Jag springer dessutom fort och det hör inte till vanligheterna, kan jag lova. Fortheten (not a word, I know) kommer av rädslan för mörkret och det otäcka prasslet i varje lite buske jag passerar.

 

Näväl, skön veckoslutskänsla iallafall.

 

Fredag kväll och snart ska jag utså värsta programmet ever, Gladiatorerna. Men vad gör man inte för vackra söner. Helgen i övrigt hoppas vi på sol, utomhusvistelse och utrotning av magsjukebaciller.

 

Så en whiskey då. För att hålla sej frisk, menar jag. Till makens förtjusning.

 

Ha en fin helg!