Ja...

Åh, jag gillar ju helger (nähä?!?) å så måste dom ta slut. Dåligt.

Måndag, alltså.

Vad jag borde göra:

Tabataträna här hemma eftersom jag och kollegan inte hann på lunchen idag (jag ligger plankan om nån undrar).

Vad jag förmodligen kommer att göra:

Tända ljus, hälla upp ett glas rött och säga till Johan att jag egentligen borde tabataträna.

Vad Lennon gör:

Leker i konstig klädsel

Vad Vince gör när han inte ska:

Sover på märkliga ställen.

I övrigt:

- badade vi på badhuset i lördags där Vince, mycket högt kommenterade damers rumpor och barns blöjor samt människors hudfärg.

- var vi på kalas i söndags kväll där undertecknad överdrev matintag vilket resulterade i illamående som följdes upp med graviditetstest (för det kan ju inte bero på alla kalorier, liksom!). 

- ska vi denna vecka beställa badkar, handfat och toalett samt lämna in bilen på service och glädjas över att vi har pengar till det (obs: ej ironi, det ÄR verkligen fantastiskt att vi har pengar till det!).

- har jag bett en tatuerare att rita en skiss på denna:

- fortsätter vi med USA-planerandet där papperspåseandning kommer väl till pass eftersom visumansökningen har orimligt många gångar som måste göras på orimligt rätt sätt av orimligt många personer.

- försöker jag kyssa maken ibland men nu kommer jag just på att jag inte hunnit med det veckan som gick så då får det lov att bli bättring.

- springer jag med pannlampa och broddar i mörkret och stör mej på att jag inte orkar varken fort eller långt.

Och denna vecka känns skön eftersom jag och Johan är hemma tillsammans varje kväll och det har inte hänt sedan vi kom hem från USA vilket känns dumt och dåligt planerat av oss.

Fin vecka på er!

Ett minne blir en text.

Ända sedan jag lärde mej skriva, har jag skrivit. Om allt. Tusen miljoner saker och ingenting. Jag älskar att skriva! Idag satt jag vid datorn (efter en låååång (läs: kort) springtur) och letade gamla låtar på youtube. Jag blev aningen sentimenal och letade fram bland annat "November rain" och "Purple rain". Låtar jag mååånga gånger gråtit till, ensam i min tonårssäng. För att någon inte var kär i mej eller för att jag inte var kär i någon.

Plötsligt mindes jag en händelse, något som hände när jag var yngre. Kanske var jag 22 eller 23, jag minns inte. Men jag minns precis hur det var, hur jag mådde. Så kom jag ihåg att jag skrev något om det. Raderna finns någonstans i någon låda. Då var jag ung, jag hade inga barn, ägde inget hus. Jag hade bara mej själv att tänka på.

När jag idag tänkte på det som hände då, fick jag ont i magen. Jag började tänka på hur det skulle ha varit om det hade hänt idag. Om det hade varit jag och Johan.

Så jag började skriva. Som jag alltid gör när jag tänker, undrar och behöver få ur mej något. Orden kommer bara, storyn finns plötsligt där och fingrarna knappar på tangenterna.

Jag lämnar er nu med texten jag skrev idag. Jag lämnar er också med förvissningen om att inget av det jag skrivit har hänt i nutid. Jag har upplevt det men skulle det hända nu, överlever jag det inte. Men jag tror att det är bra ibland, bra att minnas vad man har men vad som sällan finns på andra sidan.

Varsågoda, alla fina läsare. Här kommer texten jag skrev i eftermiddag efter min "långa" springtur.

Det är mörkt ute. Han sitter på sängkanten med ryggen mot mig. Han gömmer ansiktet i händerna. Jag vet inte om han gråter men han andas häftigt. Ljusen på hyllan fladdrar och gör mönster på hans rygg. Han är fortfarande solbränd trots att sommaren för längesen är över. Han är så bekant. Jag känner minsta del av honom och mina händer skulle känna igen hans kropp bland tusen andra. Hans hår är rufsigt och jag kväver lusten att sträcka ut mina händer och dra dem genom tovorna.

Jag älskar honom, tänker jag. Jag älskar honom mer än jag någonsin kunde ana. Men det har jag väl vetat hela tiden? Att det är honom jag vill leva med. Att han är den enda som fått mig att stanna kvar, att han är den enda jag inte velat lämna när den första galna förälskelsen lagt sig. Han har varit den enda på så många sätt. Fram tills nu.

Jag känner klumpen i halsen och jag får plötsligt svårt att andas.

- Du...viskar jag.

Han lyfter ena handen i en gest som säger nej. Som säger tyst. Som säger stopp. Det skär som knivar i mig. Jag vill gråta men gråten sitter så långt ner i halsen att den inte tar sig fram. Upp. Ut.

- Säg nåt, snälla.

Min röst är fylld av rädsla och den darrar när jag försöker uttala orden tydligt.

Han reser sig.

Gud, han är så vacker, tänker jag. Men det har jag väl också vetat länge? Att han är den vackraste och finaste jag mött. Eller har jag inte förstått det förrän nu, undrar jag när han lämnar mig ensam i rummet och stänger dörren till badrummet.

Jag drar täcket tätare omkring mig och lägger huvudet på kudden. Jag blundar och sväljer. Sväljer gråten, rädslan och den otäcka klumpen som fastnat lång ner i halsen. Jag borde inte ha sagt något. Det betydde ju ändå ingenting. Jag borde ha hållt min käft och fortsatt som vanligt. Det borde ha förblivit en hemlighet.

- Jag går.

Han står i dörren, påklädd.

- Va?!

Jag grips av panik och rusar fram till honom.

- Nej!

Men jag ser på honom att det inte spelar någon roll. Mina ord räcker inte till. Aldrig mer. Jag faller ner på knä och nu kommer tårarna.

- Förlåt...stanna...snälla...

Min röst är svag. Orden går knappt att skönja. Jag hör hur han drar efter andan. Känner hans tvekan. Men så vänder han sig om och går mot dörren.

- Neeeej! skriker jag.

Men han är redan borta. Och han kommer aldrig tillbaka. Det vet jag, för jag känner honom. Han kommer aldrig att förlåta.

Jag vet inte hur länge jag ligger på golvet i fosterställning och skriker. Hur jag länge mina tårar rinner. Hur länge min kropp skakar. Plötsligt slutar jag bara. Tårarna sinar, kroppen slappnar av och jag kryper till toaletten där jag kräks. Sen lägger jag mej på det svala badrumsgolvet och somnar.

Jag vaknar av att telefonen ringer. Jag svarar. Känner plötsligt att jag fryser. Jag kommer på benen och går till sängen där jag snabbt kryper ner under täcket. Sen berättar jag allt för min vän som ringer och är orolig. Jag berättar för henne om min otrohet, mitt svek. Jag hör att hon blir chockad, att hon vill säga något men inte vet vad. Det är okej, säger jag. Du behöver inte säga något. Inget spelar längre någon roll.

För det gör det inte. Inget spelar någon roll utan honom.

Det är orimligt!

Neeeeej! Det är inte okej med 20 minus. Helt enkelt! Inget eller ingen fungerar i detta gradantal. Särskilt inte jag. Jag blir bara kall och irriterad.

Och ful...

 

Men jag måste ju andas!!!! Men se det går inte utan att glasögonen immar igen. Att jag kan ha linser?! Visst, om det inte varit för min ögoninflammation som jag inte vet vad den kommer av men jag gissar att det är kylan from hell som orsakat den!

 

Nästa år sätter jag inte på mej en endaste liten täckbyxa, så det så! För då sitter jag i solen i Florida. Ha! In your face kyla!!!

 

Att jag är oresonlig? Jamen, jag säger ju det. Jag funkar inte i den här kylan!

 

 



Verkligen inget särskilt.

Det är inte det att jag inte hinner eller vill uppdatera. It´s just, allt bara rullar på och sen kommer jag på varje kväll klockan 23.00 att oj, vad kul det hade varit att blogga. Men då måste tant sova och nästa dag händer samma sak. Det är synd. För nu har jag glömt bort alla roliga och fyndiga inlägg som legat på lager i hjärnan.

Fast det sista, det där med roliga och fyndiga inlägg, är en lögn. Nog för att jag haft tankar om inlägg jag velat skriva men att det skulle vara något som helst annat än bara information om våra vardag, är att överdriva.

Ett inlägg hade kunnat vara:

Idag vaknade jag klockan 05.30. Jag duschade, gjorde mej iordning och väckte sedan pojkarna. De var trötta och en av dem väldigt arg. Sen klädde jag på dem, släppte ut hunden, packade pojkarnas saker och sedan åkte vi till förskolan. Ett barn var fortfarande argt.

Hela dagen jobbade jag och sms:ade några pussar till min man. Sen kom jag hem och då hade Johan redan hämtat pojkarna. Vi lagade mat, plockade, tvättade, fixade med tusen saker som jag inte minns vad det var och sen läste vi för de små. En var arg för han ville inte sova.

Vi avslutade dagen i soffan med en kopp te framför en film. Innan jag somnade tänkte jag att jag är väldigt lyckligt lottad som lever det liv jag lever, men jösses vad tiden går fort.

Men på riktigt, hur kul är det att läsa om? Det var till och med så tråkigt att skriva om det att jag nästan somnade.

Men nu har jag saknat att skriva på min blogg och kom på det innan midnatt för en gångs skull, så här får ni kvällens sömnpiller - Agnemyrs vardag.

Vår 3-åring har haft sitt kalas och detta var han nöjd med. 



 

Finaste brorsdottern Olivia kom för att fira honom och de "lekte" fantastiskt bra ihop, kusinerna...

 

 

Jag gjorde den godaste chokladtårtan ever, men inte så många verkade dela min uppfattning om det goda med den så jag fick ta med halva till jobbet. Där var kollegorna artiga och åt med god aptit.

 



Jag och min fina vän tillika granne, Sandra, fixade en fyra veckors långdragen överraskning till våra män som startade på julafton. Så här glada var vi i lördags kväll när alla lögner äntligen var över.

 



Och så här glad var jag när jag blev serverad den godaste apple martinin sen USA!

 

 

Överraskningen var uppskattad och jag tror att båda våra män var aningen lättade över att vissa saker de gissat inte hände i verkligheten.

 

 

Trots vardag med planering och tråk så är vår lilla familj inne i en härlig period som jag hoppas kommer att vara konstant. Grabbarna leker superbra tillsammans och syskonbråken är hanterliga. Jag och Johan har lyckats få till både bio och middag på tu man hand och det gör sannerligen underverk för hela familjen.

 

Hålla handen i mörkret är mysigt.

 

 

Jag och två vänner/kollegor har kört igång med tabataträning varannan dag och det är både roligt, illamåendeframkallande och härligt. Löpningen är knagglig men jag kommer ut lite då och då iallafall. Och med löpning menar jag förstås lunkning.

 

Vi fortsätter att planera vår vistelse i USA och dessutom bokade jag igår biljetter för att möta June i Paris där hon firar sin 50-årsdag i juni.

 

Jag känner mej lycklig och tillfreds. Kanske aningen otränad och lite trött, but other than that, HAPPY :)

 

Och det här mörkret och den här kylan, motar jag bort med ljus...

 



 

...och åter ljus.

 

 

Och för er som inte redan har somnat av tristess, säger jag gokväll och en fin vecka på er!

 

Nu kan ni hissa intresseflaggan ;)

 

 

 



 





Idag är en mycket speciell dag för idag fyller en mycket speciell människa år. Denna mycket speciella människa heter Vince och han är min son. Han vaknade i morse med jordens sötaste rufs och vi grattade med sång och paket.



Argt öppnade han paketen och argt slängde han dem ifrån sej.



Vi tänkte att jaha, det var ju tacksamt att ge den ungen något han önskat sej länge. Irriterat tänkte vi så tills vi fattade att han trodde att han öppnade paketen till oss.

Lennon: "Det här paketet är från mej."

Blev för Vince "det här paketet är mitt."

Jag: "Det här paketet är från mej och pappa."

Blev för Vince "det här paketet är mitt och pappas."

När han till sist öppnade paketet från Geisha, som innehöll en film, var förvirringen total. För hundar kan väl inte titta på film?!? Till slut lyckades vi få honom att förstå att paketen var till honom och då blev han överlycklig och ville titta, öppna och bygga. Å jag ba, pjuh! Argheten hade alltså inte antagit oanade proportioner (annars lätt att dra den slutsatsen i sammanhang där Vince medverkar).

En helg med kalas, alltså. Mor- och farföräldrar, kusiner och några kompisar kommer och firar vår 3-åring. Vince är mycket förväntansfull. Själv är jag både stolt och nöjd med mej själv eftersom jag helt förlorat min pretentiösa ådra när det kommer till barnkalas. Jag bakar en chokladtårta (för att jag och grabbarna älskar den), rullar några chokladbollar, köper glass och kakor och sen är alla fina välkomna. Inget jag-måste-baka-tusen-olika-bakverk-löjl detta år.

(Kanske att jag har ältat min skrala bakinsats för min man, men jag tänker att det är hans jobb att (låtsas) lyssna när jag oroar mej för att inte vara en nog god mor/hustru/väninna/värdinna/dotter/svärdotter/och-allt-annat-jag-vill-göra-top notchigt.)

Förut sa jag att det viktigaste var att alla kom och låtsades som att jag menade det. Egentligen menade jag att det viktigaste var att allt jag bjöd på var hembakat och det godaste någon någonsin hade ätit. Nu säger jag att det viktigaste är att alla kommer och menar det från djupet av mitt hjärta. Och denna känsla är nästan bättre än sex. Med betoning på nästan.

Hur har veckan varit då?

Jo...

Vardagen är igång och det är så vardagligt. Jamen, både skönt och jobbigt. Tidiga morgnar är sannerligen inte min kopp te. Jag är så trött att jag vill grina när jag vaknar. Jag vet att jag borde lägga mej åtminstone en timme tidigare men det är ju så deprimerande. Älskar att hänga i soffan med Johan. Vi har tusen saker att prata om och det känns så bortkastat att sova.

Men jag tänker på vad som är bra med den här vardagliga vardagen. Till exempel är det av stor vikt att onsdag inte längre är lördag för mej. Meaning, no more skåpätande. Även om skåpet fortfarande är sprängfullt.



Nu när vi äter på regelbundna tider igen övergår vi till nyttigare matkategorier som ju också kan vara gott. Hälsosamt, fräscht och så där. Och det är ju bra för en.

Men även om det är gott med fetaostfyllda älgfärsbiffar med nyttigt tillbehör,



eller lax med ostöverdrag,



så kan jag inte sluta längta efter sånt här,



och sånt här (coolaste iscuberna ever är såklart införskaffade i United States of America).

Så det är tur att hela vardagliga veckan har gått och att det idag är fredag, för då kan jag åter titta in i vårt välfyllda skåp.

Jaja, jag vet att även om det är helg så behöver man inte go bananas på onyttigheter, but I couldn´t care less. På riktigt, jag är så obrydd att det är skrämmande! Tänker att jag någon dag springer några extra steg så jämnar nog det där ut sej i slutändan.

Nä ni, nu ska jag fira min galet fina (arbetsbyxorna till trots) Vince med pussar, glass och några pussar till. 

 



 

Önskar er en härlig helg!

Ingen årskrönika.

2012

 

Året då Vince fyllde 2 år och Lennon fyllde 5. Året då katten Ozzy försvann. Året då Johan byggde en verktygsbod. Året som var fyllt av fester, middagar, häng med vänner och familjer. Året då vi hade kort sommarsemester och lång vintersemester.

 

Samma år som innehöll utmaningar såsom en envis 2-åring, byte av förskola för vår 5-åring och pussel för att barnen ska slippa för långa dagar på förskolan. Ett ständigt medvetet positivt tänkande för att få vardagen att kännas rolig och spännande.

 

Utmaningar på jobbet för mej, massor av fina möten med fantastiska människor och många lärorika kurser.

 

Många mil i springskor för mej, innebandysöndagar för maken, fotboll för Lennon och "jobbande" i arbetsbyxor för Vince.

 

Glädjefyllda samtal med vänner men också allvarliga sådana tillsammans med några av dem. Sköna promenader fyllda av babbel om livet med hundägargrannar.

 

Ett år som utan tvekan tillhör ett av mina lyckligaste.

 

2013

 

Året som börjat spännande och mysigt på många sätt. Året som kommer innebära massor av planering, fix, förväntan och glädje.

 

Året då vi bestämt oss för att flytta till USA för en tid.

 

Så med denna text, som inte blev en årskrönika alls, lämnar jag er med mina favoritbilder från 2012.

 

GOTT NYTT!

 

Stor och liten.

 

 

Knoll och Tott.

 



 

Exakt lika fina.

 





 

Klok, fin och underbar.

 

 

 

Intensiv, rolig och fruktansvärt söt.

 



 

Snygg, sexig, klok, varm och MIN <3

 

 

Varje dag, även detta år, ska jag tacka för att det liv jag lever är precis det liv jag vill leva. Tillsammans med mina pojkar <3

 



Nytt år.

Kollade just runt på några bloggar som jag följer. Oh, my! Bilder på nyårsmenyer som tagna direkt ur en kokbok. Snygga bloggerskor i superfina klänningar. Härliga årskrönikor där bilder från varje månad valts ut. Fyndiga och intressanta texter.

Och jag blev asainspirerad. Satte således igång med att lägga över bilder till datorn. Nyårsfirande och årskrönika skulle det bli. Bra inlägg dessutom, eftersom det har varit ett fantastiskt år och ett helt underbart nyårsfirande med härliga vänner.

Besvikelsen, alltså. Besvikelsen...

Inga fina bilder i varken kamera eller mobil. Jag utan fin klänning. Inspirationen ba, bye bye och där stod jag i långkalsonger och tänkte att jaha, hur blire´ nurå....?

Så här får ni vår nyårsafton i fula bilder med intetsägande text. Årskrönikan kommer när min borttappade inspiration behagar infinna sej.

Håll "tillgodo".

Jag kände mej glad och pysslig inför nyårsaftonen som skulle firas med våra vänner i huset bredvid. Tänkte att det skulle bli snyggt med annat pynt än det röda och juliga. Och det blev det ju, snyggt och så. Men sannerligen inte på bild.

Inte det här heller...

...eller den spartanska dukningen. Excuse me, but the bestick! Man dukar med bestick! Såna som man i regel äter med! Och det är inte skräp på på bordet, det är hjärtan. Små, små silverhjärtan. Och dom är söta. Ursöta, faktiskt. Men mina bilder ljuger tydligen bättre än tusen ord.

Uppläggning av mat eller plåtning av densamma - not my thing. 

Heller inte my thing att göra säkra kort när man ska bjuda folk på mat. Närå, att göra en krånglig chokladtårta för första gången, med ägg och socker som ska vispas i tre år samt botten som ska stå i frysen i några timmar innan överdraget ska på, efter att det stelnat i två timmar, det är mer min grej. Och att fräsa åt maken lite då och då, när jag märker att klockan inte är vad jag tänkt. 

Sjukt god chokladtårta iallafall, made by me i sista minuten. Sjukt tråkig bild av densamma.

Godaste snittarna jag någonsin gjort. Synd bara att jag inte verkar veta var blixten på kameran sitter.

Galna ungar äter förrätt med vassa tandpetare. Sitter inte stilla, spiller och är söta.

Långa män innan varmrätten. Och jag måste gå en fotokurs. 

Jag och Sandra efter maten. Innan spelet. Efter att barnen somnat. Före sista glaset bubbel. Innan vi vann.

Här har vi snart tröttnat på att vänta på papporna som förgäves försökte skicka upp en sån där...en sån där...en sån där med eld i som de brukar skicka upp i Thailand när de hedrar offren efter tsunamin. Ni vet, va?!? Nåväl, den enda de lyckades skicka upp flög snett iväg på tre sekunder och Vince vrålade besviket: "Men var är den nu?!?!"

Och fler glittriga bilder än denna;

får ni inte. För det finns inga.

Men!

Vi hade sjukt kul och åt äckligt god mat! Och jag fick skåla in det nya året med min man, som lovat att fortsätta älska mej även detta år. Och det bådar ju gott <3

GOTT NYTT 2013!