Ett tag sen.

Nämen, alltså jag hinner knappt sluta ögonen förrän det är morgon och när jag öppnat dem hinner jag knappt blinka innan jag åter ska sluta dem.

Med andra (tråkiga) ord; tiden rinner iväg. Och dessutom; det är mycket nu. Jag hinner ju knappt bajsa!

Om 11 dagar åker vi. Till Amerika. Florida. Boca Raton. I can not fatta det! Helt sjukt är det! Att jag ska ta med mej min familj till den plats där jag upplevt obeskrivlig lycka men också otäckt mörker. Känns underbart, härligt, märkligt, skrämmande, roligt och bra och oroligt och nu räcker det.

Lugnande tabletter - check! (jo, på riktigt)

Ni följer väl med på vår resa här i bloggen?

Jaså, inte... Nähä...

Men om jag lovar att uppdatera bättre än på sistone, då?!? Min ursäkt för tystnaden här på bloggen är badrumsbygge (why now, liksom?) och massor av jobb på jobbet. Sen ska ju livet i övrigt funka också. Ni vet, maten som skall fixas och ätas, tvätten som ska tvättas och vikas, barn som ska lämnas och hämtas, man som ska tillfredsställas... Jag menar, man som ska... Äh! Jag vet inte vad jag menar men ni fattar hur jag menar.

En lugnande tablett nu, kanske...?!?! Nä, den spar vi till flyget (det är med livet som insats man sätter sej i såna där flymaskiner).

Ikväll är Johan ute och roar sej. Jag sitter i soffan och knaprar chokladpraliner, smuttar vin och läser en chockerande bra bok.

Alltså, den är så bra att jag häpnar. Älskar när något kan få mej att lyfta på ögonbrynen och dessutom rodna en smula. Händer nämligen inte ofta. But this book. Oh my...

Annars kan jag meddela att det inte är trevligt att avlägsna vaxproppar i öron. Men jag ska ju flyga i en sån där flygmaskin (att leka med döden) och då har min vän Ulli sagt att det inte är skönt om inte örat är i sin ordning. Så I had to do it.

Inte att rekommendera, alltså. Så vet ni det.

Imorrn är det lördag. Då ska jag först ta en krispig morgonpromenad med hunden, sen ska jag jobba och sen ska jag träffa finfina tjejer på kvällen.

So to sum up; I look young (never mind rynkorna i ögonvrån) and I am having fun :)

Men nu ska jag rodna mej vidare i boken.

Uppdaterar snart igen. Jo, jag lovar! (vågar dock inte definiera snart...)

Stockholm

Japp, som jag sa. Jag är frisk. Eller frisk och frisk... Mindre sjuk iallafall.

Och med piller och koffein kommer man långt.

Ända till Stockholm, faktiskt. Jag är på kurs. Otroligt intressant kurs, dessutom. Så intressant att jag inte vill missa en endaste liten sekund. Men när jag bara sovit två timmar inatt (hostande ungar), har jag i vissa stunder svårt att hålla mej vaken. Men med lite hjälpmedel, så.

Fast jag medger att detta verkar hemskt olämpligt.

Men det gröna pillret är faktiskt från hälsokosten. Jo, det är sant! Red Bullen har jag dock ingen ursäkt för.

Kursen är slut för dagen och jag sitter på hotellrummet och känner mej ensam. Såklart är det skönt att bara ha sej själv att tänka på men...

...en skön säng, ett glas vin och inga störningsmonent...

...skulle definitivt ha varit tusen gånger mysigare med maken som sällis (och Ulli kan genast sluta himla med ögonen!).

Men jag klagar inte (bara lite). Kryper istället ner under rena lakan och tittar på teve. Eller skriver lite.

Imorrn är jag ännu friskare!

Meeeeeen!

Ja, nä, det här hörrni. Börjar bli jävligt irriterande!

Två och en halv vecka och jag är fortfarande sjuk. Irriterande sjuk med hostan from hell och snor som aldrig sinar.

Jag ligger här hemma och känner efter om jag möjligen blivit en aning bättre än minuten innan. Men det har jag inte. Bara mer irriterad. Jag är verkligen usel på att vara sjuk. Jag känner mej bara stressad, onyttig och gnällig. Allt jag inte vill vara.

Nu står jag inte ut med mej själv som sjuk längre. Hur uselt jag än mår imorgon så är detta min sista sjukdag. För det här, det här fungerar hemskt, hemskt dåligt.

Särskilt skrämmande är min "frisyr". Igår hade vi bröllopsdag och jag förlåter min makes glömska. Vem vill inte glömma, liksom?!?!

Nu ska jag duscha ner håret.

Men först vill jag tipsa er kvinnor om tre lyckopiller.

När jag är hemma mitt på dagarna så här, låter jag alltid teven stå på. Just nu är det Oprah Winfrey´s show. De pratar om hur kvinnor ska må bra och känna lycka. Tre saker tar hon upp, kvinnan som gästar Oprah. Tre saker som hjälper oss kvinnor att känna lycka och glädje. De lyder som följer:

- Motion
- Mediataion
- Sex

Och det är nu jag fattar varför jag har varit lite låg de senaste veckorna.

Motion - skulle gärna vilja men direkt jag reser mej ur soffan har jag maxpuls och en hosta som får mej att trilla tillbaka ner (lite överdrivet men ni fattar).

Meditation - har inte riktigt fått till det där. Särskilt svårt är det när jag ska ta djupa andetag eftersom jag A) inte kan andas genom näsan. B) direkt jag andas hostar lungorna ur mej och det är inte meditativt.

Sex - vem vill ligga med med någon som har ovanstående symptom och ser ut som på ovanstående foto?!?

Men när jag är frisk ska jag åter ägna mej åt dessa tre metoder. Fast jag tänker inte göra dem i skriven ordning, om jag säger så ;)

Japp, det var dagens tips.

Innan jag avslutar, ni som lämnat mailadress ha fått mail idag. Om ni inte fått det, hör av er. Ett par av adresserna funkade inte.

Utan ungar.

Idag vid lunchtid kände jag mej liiiite bättre. Idag vid eftermiddagstid kände jag mej myyyycket sämre. Nu känner jag mej sämst.

Men hoppet är det sista som dör så jag hoppas på en bättre morgondag.

Mina fina pojkar är inte hemma. Eller fina och fina...

Kanske mer galna,

trötta och halvsjuka.

De sover hos mormor och morfar hela helgen, så inatt får vi alltså sova ostört. Inte någon som ropar från övervåningen att någon vill ha nässpray, vatten eller täcke. Inte heller någon som gastar i högan sky att någon behöver bajsa eller kissa och får någon inte det på tre sekunder så blir någon vansinnig.

Men innan vi sover ostört ska vi "umgås" i soffan.

Det är vår starka sida, det här med kommunikation. Som ni ser.

Sov gott senare, hörrni!

Här har vissa har redan somnat.

Samliv

Det här med samliv. Det kan betyda många olika saker. Väl...?

Jag menar jag sitter ju i sängen samtidigt som Johan sover bredvid. Dessutom tilltalar jag honom ibland om jag behöver råd och stöd i ordval eller meningsbyggnad. Det om nåt är väl samliv. Jag behöver ju hans samtycke, liksom.

Jag fattar inte vad han muttrar över...?

Ett kapitel till bara. Sen lägger jag undan datorn. Det gäller ju bara för honom att hålla sej vaken till, säg midnatt eller så. Och det är väl ändå inte för mycket begärt!

För som de säger over there; "If there is a will, there is a way."

Nio nya sidor ivägmailade till er som lämnat mailadress. 

Gonatt!

Still ill.

Det är otroligt vilosamt och häslofrämjande att vara sjuk och samtidigt ta hand om sjuka barn. Ni ser ju själva mina pigga ögon, lystern i hyn och mitt rena tillrättalagda hår.

Naturligt snygg - not my thing.

Men det är dessa två! Naturligt snygga, alltså.

Kanske inte frisyrmässigt, but still.

Nu hoppar jag i säng och blir frisk. Ska sitta på ett tåg klockan 07.00 imorrn bitti. Det blir kul för mina medpassagerare. Host och snörvel. En sån som man hatar i smyg. Det är jag det.

Inget kapitel

Man skulle kunna tro att nu, kommer kapitel 15. Men det gör det inte. Fast snälla ni, fortsätt läsa ändå. På slutet av detta inlägg kommer informtion om nästkommande kapitel.

Men ni kan väl åtminstone kolla bilderna innan ni scrollar ner. Mitt liv kanske inte är lika spännande och intressant som Saras och Niklas men det är ju ändå min blogg ;)

För ett par veckor sedan fyllde vår äldsta 5 år. En rolig ålder. Han är väldans harmonisk och enkel. Funderar massor och frågar saker så man ba, okeeeeej, hur svarar man på det?

Fin. Finare. Lennon <3

Minns ni min ångest inför tårtbak till kalaset? Stolt kan jag nu meddela att jag inte var ett dugg högpresterande. Min unge gillar inte tårtor och därmed såg jag min chans att bara få vispa ihop vanlijvisp tillsammans med krossad daimchoklad och polkakarameller. Lite minimarshmallows på det å jag var hemma.

Det enda jag själv tillverkade var chokladbollar. Övrigt köpte jag. Köpte! Med en massa E-ämnen i.

Det var ett lyckat kalas med 13 glada och fina 5-åringar. Och så Vince på det. Vi gjorde fint (läs: fult) med ballonger och serpentiner.

Han fick så många bra presenter som jag mådde dåligt över. Mina barn har för mycket saker. Jag måste göra något åt det. (Jag har också för mycket saker. Det ska jag också göra något åt.) Men inga Ninjagos kommer jag att göra mej av med. Han älskar dom! Dom är konstiga leksaker. Men vad vet jag, liksom?!?

Livet rullar på. Vi jobbar under veckorna och blir trötta. Ibland hinner vi knappt innanför dörren innan vi somnar.

Men vi försöker pigga upp med lyxiga drinkar,

egenodlade morötter (inte nödvändigtvis ihop med drinkarn, då),

och biobesök i 3D med överdrivet mycket popcorn.

Vi myser med brorsbarn, sötaste Violen ever,

och systerbarn, bästa Axel.

I övrigt har vi en hel del konflikter med denna här.

Inom lite väl många kategorier, kan jag tycka. Klädkategorin, matkategorin, gå-till-förskolan-kategorin, åka-hem-från-förskolan-kategorin, gå-och-lägga-sej-kategorin, tandborstningskatagorin, duschkategorin och i övriga kategorier there are in life.

Exempel på klädkategorin. 6 grader och höst. Tröja?!? Varför då, liksom?

Det blir kul för oss när han ska sluta med napp till jul...

But I do love him. A lot!

Å det är tur att vi har en av varje. En som gör allt gånger tusen och en som är rimlig. Undrar vem som brås på vem..?

Den rimlige.

Som jag också älskar. A lot!

Dom här djuren, dom älskar jag också. A lot! Men jösses, så jobbiga dom är at times. Den ena jamar (läs: skriker) mitt i natten när maten i skålen inte duger eller om hon vill ut. Den andra vill äta allt. Mest kattmat och bajs. Lovar att hon en dag tar sej upp på köksön.

Och nu är det höst. Jag älskar höst! Underbara färger å så. Alla pyntar så fint på sina verandor. Vi också...

Död sommarblomma. Mycket mer höst än så kan det väl inte bli.

Jag är sjuk. Har varit det i en vecka nu. Hostar snart sönder mina revben och ingen hör vad jag säger eftersom jag är hes. Å då menar jag inte hes som i sexig snygg sångröst utan hes som i en uselt kraxande kråka. Min familj har ännu en ursäkt till att inte lyssna på mej.

Men nu är jag trött på det här. Jag blir så ful och tråkig när jag är sjuk. Men eftersom jag nu har jag varit sjuk i en vecka, borde jag ju vara på bättringsvägen. Tog tempen. 38 grader. Ehhh, what?!?!?

Jag förväntar mej friskhet under natten. Annars måste jag snart skilja mej från mej själv. Jag är verkligen inte trevlig att hänga med.

Och nu till Sara och Niklas.

Hela historien är klar. Har varit det länge. Jag tänker få ner den på pränt nu, en gång för alla. Jag har tänkt så många gånger att jag vill det, skriva klart den. Och kanske... Kanske skicka den till någon som kan det där med böcker och publicering. Gud, jag vågar knappt skriva att jag tänker så. Låter orimligt. Men ingenting är ju det, orimligt (my youngest son aside). Och allt man vill, det kan man. Det är iallafall vad jag lär mina barn och man borde föregå med gott exempel. Och som vanligt, man som i jag.

Jag tänker alltså inte publicera fler kapitel på bloggen. Men jag behöver er läsare. Era kritiska ögon. Vad måste ändras? Stavfel? Något man inte fattar? Korrläsning med andra ord. Finns det några frivilliga? Tänker att jag skriver och skickar till er efterhand. Via mail. Eller vad som passar er. Hör av er via en kommentar här eller min mail: christineliss@yahoo.se.

Tack alla ni som läst så här långt! Jag är övervädligad av era fina kommentarer!

Kram!

Kapitel 14

- Men vad har ni bestämt då? frågade Maria.

Sara tände två ljus och satte sig i soffan bredvid sin vän.

- Ingenting.

Maria såg oförstående ut.

- Ingenting eftersom Niklas inte vet någonting, fortsatte Sara.

Maria tog en klunk av det vita vinet som Sara hällt upp.

- Gud, vad gott! utbrast hon.

- Jag vet, sa Sara. Niklas mamma går nån vinprovarkurs och ger mig en massa förslag. Jag har inte blivit besviken hittills.

Maria tog ytterligare en klunk innan hon fortsatte.

- Men ska ni bara leva som om ingenting har hänt?

Sara ryckte på axlarna.

- Ja, jag antar det. Hur ska vi annars göra?

- Fatta ett beslut, såklart! utbrast Maria.

Sara fattade hur hon menade. Såklart verkade det konstigt för en utomstående. Sara förstod att hon själv skulle ha reagerat precis som Maria om rollerna varit omvända. Men för Sara var detta den enda självklara lösningen för stunden. Att inte fatta något beslut om någonting.

Dagarna efter den misslyckade terapitimmen hade varit jobbiga. På kvällarna efter att barnen somnat hade hon och Niklas suttit ner och försökt prata. Inget av samtalen hade varit särskilt givande. Vid ett par tillfällen hade det slutat med att de somnat arga. Något som de lovat varandra att aldrig göra. Till sist hade de bestämt sig för att sluta prata om det. Låta det bero en stund. Bara vara. Det var igår kväll. Idag var det fredag.

Niklas hade ringt på lunchen och sagt att han skulle bli sen hem. Hon behövde inte vänta med maten, hade han sagt. Han kunde inte säga någon tid. Sara hade känt den där klumpen i magen men mindes löftet de givit varandra kvällen innan. Inte tänka så mycket. Bara vara. Så hon hade bara svarat jaha och sedan ringt till Maria och bett henne komma över. Hon ville inte vara ensam.

Barnen hade somnat vid åtta och nu satt Maria och hon i soffan och drack vin. Sara var oändligt tacksam för Maria. Hon kunde alltid komma över på några minuter och hon var enkel att prata med.

- Det går inte att fatta något beslut just nu, sa Sara. Allt känns så förvirrat. Jag känner inte ens igen mig själv.

- Hur menar du? frågade Maria.

- Jag blir arg hela tiden. Fast egentligen är jag inte arg. Men jag känner mig så jävla rädd. Vad än Niklas säger eller hur mycket han än försöker så blir jag arg och orolig. Om han är gullig mot mig så beskyller jag honom för att försöka vara snäll och är han kall och frånvarande blir jag arg på honom för det. Det är helt sjukt. Men jag kan inte kontrollera mig. Och jag är livrädd att sättet jag beter mig på driver honom ännu längre ifrån mig.

Maria funderade en stund.

- Fast du måste ju få känna som du känner. Du kan väl inte hela tiden lägga skulden på dig själv.

Sara förstod hur hon menade.

- Nä, så kanske man kan tycka. Men faktum är att det jag tycker och känner inte spelar så stor roll. Och det är just det som är så jävla svårt. Jag hatar att inte ha kontroll, att inte veta, att bara stå och titta på utan att kunna påverka.

Maria skakade på huvudet.

- Jag fattar inte hur du fixar det, sa hon. Jag skulle dö!

- Åh, tack för pepp, skrattade Sara.

- Nämen, gud förlåt! Jag menar förstås inte att sänka dig.

- Ingen fara, lugnade Sara. Men ibland känner jag som du säger. Att jag kommer dö om han lämnar mig.

Maria såg på henne med ledsna ögon. Sara tog en klunk av vinet.

- Titta inte på mig sådär!

- Nä, förlåt. Vilket uselt stöd jag är som nästan bryter ihop själv.

Maria log ursäktande.

- Jag fattar att det är svårt att veta vad du ska säga. Det finns ju liksom inte så mycket att göra åt det.

- Men jag lyssnar alltid, det vet du, sa Maria och tog hennes hand.

- Jag vet, sa Sara.

De satt tysta en stund. De hörde hur Jack pratade i sömnen från övervåningen.

- Gullunge, sa Maria och log.

- Ja, när han sover, skämtade Sara.

De skrattade.

- Hoppas att Stefan fått våra ungar i säng. Tvillingarna var sjukt trötta när jag hämtade dem idag. Jag är glad att jag fick komma hit. Vet inte om jag hade pallat läggningen ikväll.

- En hel vecka på dagis är tufft, sa Sara. Jag märker det på våra grabbar också. Mer vin?

- Ja, tack! Det var hur gott som helst.

Sara fyllde på deras glas.

- Ska ni till Kristian och Louise nästa helg? undrade Maria.

- Ja, det är meningen så. Mamma har lovat att vara barnvakt.

- Kul! Vi ska också dit. Tvillingarna är hos grannen och Lukas hos kusinerna. Härligt att det bara är vuxna.

Sara kände åter klumpen i magen.

- Vad? frågade Maria som såklart observerat Saras förändrade sinnesstämning.

- Alla lyckliga par, sa Sara. Och så vi, jag och Niklas.

Niklas

Han var tvungen att jobba över, det hade Janne sagt, så det var ingenting att ha dåligt samvete över, tänkte Niklas. Att Nina också jobbade över var ju bara ett trevligt sammanträffande.

- Ska vi beställa något att äta? undrade Nina.

-Gärna, sa Niklas. Vad är du sugen på?

- Sushi. Gillar du det?

- Absolut, sa Niklas. Jag åker och hämtar.

Han lämnade bygget och tog bilen till det mest populära sushistället. Han såg  på mobilen att han hade ett missat samtal från Sara men han ville inte ringa tillbaka. Varför visste han inte.

Han var tillbaka på jobbet efter en halvtimme. Nina satt inne på hans kontor. Djupt koncentrerad studerade hon en text.

- Mat! sa han.

- Underbart, utbrast hon. Jag svälter snart ihjäl.

De satte sig vi bordet som fanns inne på hans kontor.

- Du får kolla texten sen, sa hon. Kanske är den för glättig med tanke på kunden.

- Absolut, sa han. Men nu skiter vi i jobb en stund.

Han blinkade till henne. Hon log förläget.

- Inga barn i helgen? frågade han.

- Nope. De är hos sin pappa. Jag sover hos Anna inatt och åker tillbaka till Stockholm imorgon. Det är så hemskt att komma hem ensam sent en kväll.

Han nickade och stoppade in en stor bit sushi i munnen.

- Kan tänka mig det.

- Hur har du det hemma? frågade hon.

Hennes fråga kom oväntat. Han blev lite ställd. Vísste inte riktigt hur han skulle svara.

- Nja, bättre har det väl varit.

Hon nickade.

- Vad händer då? frågade hon lite försiktigt.

Han skruvade på sig.

- Hur menar du?

Hon tittade ner i bordet. Som om hon ångrade frågan.

- Du behöver inte berätta. Det är inte min mening att snoka. Men jag undrade bara hur ni hade det.

Niklas drack stora klunkar ur colan.

- Ja, nä, det är väl då där.

De åt tysta av sushin.

- Var det dumt att jag skickade sms i helgen? frågade hon plötsligt.

Han visste vad han borde svara. Men istället svarade han som han ville.

- Nej, jag blev glad.

Hon log.

- Jag gör det ofta, sa hon.

Han tittade frågande på henne.

- Tänker på dig, fortsatte hon.

Hans hjärta slog fortare. Hon såg på honom. Hennes röst var låg.

- Jag borde inte, jag vet. Det är inte rätt. Men jag kan inte sluta tänka på dig, Niklas.

Han reste sig från stolen. Gick fram till dörren och stängde den. När han vände sig mot henne stod hon där, nära honom. Han visste att han hade några sekunder kvar innan det var för sent att stoppa. För sent att stå emot. Säga nej. Han stod kvar. Hon tog ett steg närmare. Lade sina händer på hans höfter.

Fem. Fyra. Tre. Två. Ett.

Nu var det för sent.

Noll.

Han lyfte sina händer. Höll dem om hennes ansikte. Han klev ett steg närmare henne. Hennes händer höll hårdare kring hans höfter. Han böjde sig ner. Nu var de så nära att deras läppar nästan nuddade vid varandra.

- Gud, viskade han. Jag borde inte.

De andades häftigt.

- Säg stopp så går jag, sa hon.

Han blundade.

- Jag vill inte säga stopp.

Deras läppar möttes. Försiktigt. Trevande.

- Du smakar gott, viskade hon mot hans läppar.

Han drog henne hårt mot sig. Tryckte sin kropp mot hennes. Kysste henne hårdare. Hennes händer letade sig under hans skjorta. Han drog händerna genom hennes långa hår. Kysste henne på munnen, hakan, halsen. Han rös när hon drog sina händer nerifrån och upp längs hans rygg.

- Stopp, viskade han.

- Va?

Han fortsatte kyssa henne.

- Jag sa stopp.

Hon smekte hans rygg. Han ville slita av sig sin skjorta, sen hennes tröja. Känna hennes nakna hud mot sin.

- Nina, vi måste sluta.

- Jag vet, viskade hon.

Hon knäppte upp hans skjorta. Såg honom i ögonen. Hans händer nuddade vid hennes bröst. Han skjorta var öppen. Hon drog av honom den. Sen tog hon av sig sin egen tröja. Hennes ögon var blanka och halvt slutna.

- Herregud, Nina, sa han. Hur ska jag kunna sluta.

Han drog henne till sig. Smekte hennes rygg. Hans hand stannade vi bh-bandet.

- Ta av den, viskade hon. Ta av den så slutar vi sen.

Han knäppte upp den. Sköt henne ifrån sig och tittade på henne.

- Du är fin. Så jävla fin, viskade han.

Hemma

Det var nästan midnatt när han kom hem. Sara hade somnat i soffan. Det knöt sig i magen på honom. Han gick fram till soffan och skulle precis lägga över henne en filt när hon vaknade.

- Hej, sa hon yrvaket. Vad är klockan?

- Hej, viskade han. Den är mycket.

Hon satte sig upp. Gnuggade sig i ögonen.

- Kryp ner i sängen så kommer jag sen, sa han.

Hon nickade och stapplade iväg till sovrummet. Han ville dö av skam.

- Niklas, ropade hon från sovrummet.

Han tittade in.

- Lova att väcka mig när du kommer och lägger dig.

- Okej, viskade han.

Sen gick han för att duscha.

Hon hade somnat när han kröp ner. Han visste att han var tvungen att väcka henne. Han hade lovat det. Men han ville inte. Han tänkte på Nina. De hade gått för långt. Abslout inte hela vägen, men för långt.

- Niklas, mumlade Sara.

Han kröp under hennes täcke.

- Ja, viskade han.

- Älska med mig, bad hon.

Han blundade.

- Jag är supertrött, Sara. Verkligen jättetrött. Jag vill bara somna här bredvid dig.

Hon vände sig mot honom.

- Okej, sa hon.

Han väntade på att hon skulle bli arg eller ledsen eller starta en diskussion. Men hon kröp bara närmare honom.

- Det är så skönt att du är hemma, sa hon. Jag avskyr när du inte är hemma.

Han mådde illa av sig själv. Han slöt ögonen.

Den sista han tänkte på innan han somnade var Nina. Den som låg i hans famn när han somnade var Sara.

Kapitel 13

Lördag

Han låg bakom henne. Höll henne hårt intill sig. Hon grät.

- Säg nåt, Sara. Snälla. 

Hon vände sig om. Torkade tårarna med baksidan av handen.

- Vad ska jag säga? frågade hon. Det spelar ju ingen roll. Hur jag än gör eller vad jag än säger så spelar det ingen roll. 

Han torkade ännu en av hennes tårar.

- Det är klart att det spelar roll vad du gör och säger, sa han.

Hon skakade på huvudet.

- Jag vet att du vill tro det och jag vill också tro det. Men faktum är att bollen ligger hos dig. Jag vet vad jag vill. Jag vet vad jag känner. Det är du som inte gör det, Niklas.

Han letade efter ord.

- Men vi är ju två om det här. Det kan inte bara ligga hos mig, sa han.

- Men vi är inte två om att tvivla. Jag vet att jag också måste kämpa. Bli gladare, bjuda till mer, ta tag i vår relation. Men jag kan inte ändra på hur du känner.

Han lade sig på rygg. Tittade i taket. Hon visste redan vad han skulle säga innan han sa det.

- Inte jag heller, sa han tyst. Jag kan heller inte ändra på det jag känner.

Hennes tårar trillade på kudden. Det var klart att det var så det var. Lika lite som att han inte kunde bestämma sig för att blir kär i henne igen, kunde hon bestämma sig för att sluta vara kär i honom.

Sara

Hon låg vaken i mörkret. Niklas sov. Hon tittade på honom. Så mindes hon den där gången i Australien.

De hade varit tillsammans i ett halvår och bestämt sig för att resa tillsammans. Hon var galet kär i Niklas. Så kär att hon hatade varje sekund utan honom. Hon kunde inte tänka på annat än honom. 

En kväll, på ett hostel de bott, hade hon legat alldeles stilla bredvid honom, vaken. Han sov. Hon hade tittat på honom. Tittat på hans händer som låg korsade ovanför hans huvud, hans bröstkorg som höjdes och sänktes, hans ansikte som såg så rofyllt ut. Lyssnat till hans andetag. Det enda hon hade velat var att sträcka ut en hand och känna på honom. Flytta sig närmare. Känna hans doft. Men hon hade bara legat där, stilla. Hon hade önskat att hon kunnat stoppa tiden, precis då. Hålla känslan kvar. Känslan av den starka kärleken, lyckan och lugnet. Att han var hennes och ingen annans. 

Nu låg hon på samma sätt, stilla bredvid honom. Han sov tungt. Andades med djupa andetag. Ena handen låg korsad över magen, den andra längs sidan. Täcket hade halkat ner och låg över hans höfter. Hon ville sträcka ut sin hand och röra vid honom. Krypa tätt intill honom och känna honom mot sin nakna hud. Känna hans lukt. Hon älskade hans doft. Hon ville att han skulle öppna ögonen, vända sig mot henne, dra henne intill sig och kyssa henne. Smeka henne. Hon älskade hans kraftiga händer. Älskade hur de kändes på hennes kropp.

Men hon låg bara där, stilla. Tårarna trillade ner längs hennes kinder. Nu ville hon inte stoppa tiden, nu ville hon spola fram den. Spola fram den till någon dag då han insett att inget annat var bättre än vad de hade tillsammans. Det gjorde ont i hela kroppen att känna en sådan stark kärlek och längtan. Men mest ont gjorde det att han kanske inte längre var hennes.

Niklas

Han vaknade tidigt. Sara sov fortfarande. Han tittade på henne. Hennes ljusa hår gömde en del av hennes ansikte men han såg ändå att det var strimmigt av torkade tårar. Han ville så gärna sträcka ut sin hand och befria hennes ansikte från håret och smeka hennes kind. Dra henne intill sig och bara hålla henne så, länge. Viska till henne att allt skulle ordna sig. Men han låg kvar, stilla. Han ville inte väcka henne. Vågade inte säga att allt skulle ordna sig. För han visste inte. Han visste inte på vilket sätt det skulle ordna sig. Han visste ju hur hon ville att det skulle ordna sig. Och det var det som var hela grejen. Hon visste, men inte han.

Hon rörde på sig. Han låg alldeles stilla. Såg hur hon vände sig om, tog ett djupt andetag och sov vidare. Nu låg hon med ryggen mot honom. Sara, hans fru.

Han mindes hur de hade träffats. De var hos en vän på Västkusten. En vän som de båda kände. En vecka i ett stort hus på Västkusten, dit båda var bjudna av samma vän. Det var så de hade träffats. Det var där de hade blivit kära i varandra. 

De hade varit ett gäng på femton stycken som blivit bjudna att spendera veckan i huset. Sara var den första Niklas hade sett. Då hade hon haft långt hår ända ner till midjan. Han hade inte kunnat ta ögonen ifrån henne. Dessutom hade hon visat sig vara både klok, rolig och enkel att prata med. Redan andra dagen insåg han att han var förälskad i henne.

Sedan den veckan hade de hängt ihop. De hade flyttat till en gemensam lägenhet ett par månader efter. Senare samma år hade de dragit till Australien, där de hade rest runt i tre månader. En av de roligaste resor han någonsin gjort. Han hade blivit, om möjligt, ännu mer förälskad i henne under den resan. Hon var härligt galen och hade fått honom att göra och känna saker han inte trodde var möjliga.

De hade gått igenom mycket tillsammans. Hans systers bortgång, hennes brors skilsmässa, nedläggandet av det företag han varit anställd på, en väns allvarliga sjukdom och det största förstås, deras två pojkars födslar. 

Han tänkte på allt det. På deras gemensamma historia. Hur skulle det kännas att fortsätta utan henne? Var det vad han ville? Och om de gick isär, vad skulle då hända om han ångrade sig? 

Så tänkte han på Nina. Det sög till i magen. Hon kändes spännande. Han undrade hur det skulle kännas att ligga bredvid henne, älska med henne. Han såg henne framför sig. Hur hon såg ut när hon pratade, skrattade. Hur hennes händer hade känts mot hans. Han gillade henne. Verkligen.

- God morgon.

Han ryckte till. Sara hade vaknat.

Måndag

De satt inne på Karins rum. Hon hade precis frågat Sara hur hon upplevt deras helg i Stockholm. Sara stirrade på sina händer. Gned dem mot varandra.

- Ja, vad ska jag säga? började hon.

Hon tystnade. Karin satt med händerna i knät. Niklas tittade ut genom fönstret. Sara kände sig obekväm. 

- Alltså, både och, sa hon försiktigt.

- Både och, bekräftade Karin. 

Sara nickade.

- Jamen, alltså vi pratade ju ganska bra ibland. Kom fram till att vi kände lika i vissa avseenden. Men sen...

Hon blev tyst.

- Sen? undrade Karin.

Sara ryckte på axlarna.

- Tja, sen kanske det inte är så roligt att hela tiden känna att jag är den enda som vill det här.

Karin antecknade något.

- Vad menar du med det här? frågade hon.

- Jamen, vara tillsammans.

Sara kände sig irriterad. Mest på Karin som ställde obekväma frågor men också på Niklas som bara satt där och stirrade ut genom fönstret. Han kändes som en främling. Som någon hon aldrig träffat. Det var en obehaglig känsla. Hon tyckte också att det var obehagligt att Karin, som inte hade en aning om hur deras liv såg ut, satt där och ville veta en massa saker som var privata. Hon ville ställa sig upp och be Karin dra åt helvete. Tala om för henne att hon minsann inte fattade. Att hon kunde sitta där med sitt självgoda leende och tro att hon var perfekt och att hon aldrig skulle kunna hamna i samma situation.

- Känner du så? undrade Karin.

Sara ryckte till. Hon hade drömt sig bort.

- Vaddå? 

- Att det bara är du som vill att ni ska vara tillsammans.

Hon ville därifrån. Hon stod inte ut.

- Äh, jag vet inte. Fråga Niklas, vettja.

Hon hörde att hon lät som en obstinat tonåring men hon kunde inte låta bli. Hon såg att Niklas skakade på huvudet. Det var knappt synbart, men hon noterade det.

- Skaka på huvudet du, sa hon.

Han tittade på henne.

- Jag skakade inte på huvudet.

Hon fnös.

- Nä, visst inte.

Han drog handen genom håret och suckade.

- Vad är det som händer med er nu? frågade Karin.

Sara blängde på henne.

- Vad det är som händer? Jo, det ska jag tala om. Han sitter där och stör sig på allt jag säger och jag tycker att han är feg som inte säger ett skit. Det är jag som ska förklara och säga hur jag känner fast det är hans fel att vi sitter här överhuvudtaget.

- Känner du att det är Niklas fel? frågade Karin.

- Ja, det är iallafall inte jag som har en sen trettioårskris.

Hon kunde verkligen inte hejda sig. Orden bara kom.

- Men visst, vi kan väl sklija oss så får han se om gräset är så jävla grönt på andra sidan som han tycks tro.

Det kändes konstigt att prata om Niklas i tredje person när han faktiskt satt där bredvid henne. Men hon ville inte tilltala honom direkt. Han kändes så avlägsen, så främmande. Och hon var arg. Så arg att hon inte visste var hon skulle ta vägen. Hon kändes sig instängd. Hon hade svårt att andas.

- Jag tänker...började Karin.

Men Sara lyssnade inte. Hon reste sig plötsligt och rusade ur rummet. Hon kunde inte vara kvar. Det gick inte längre.

Kapitel 12

- Ska vi sätta en tidsbegränsning?

De åt varsin sallad på ett mysigt lunchställe. Hon tittade på honom.

- Vad menar du? frågade hon.

- Jamen, vi bestämmer ett datum och om det inte känns bättre då, så kanske vi måste hitta på något annat.

Hennes hjärta slog fortare.

- Jag fattar inte vad du menar, Niklas. Menar du att vi ska bestämma ett datum och om du fortfarande inte vill ha mig då så skiljer vi oss. Är det så du menar?

Hon var arg.

- Lugn, sa han. Jag försöker bara hitta lösningar.

- Hitta lösningar, fnös hon. Det låter som om jag är ett problem som ska lösas. Hör du inte hur dumt det låter?

Han suckade och skakade på huvudet.

- Nej, jag hör inte det. Men jag vet verkligen inte hur jag ska göra det här, Sara. Ska vi bara fortsätta så här då? 

Hon lade ner sina bestick och tittade på honom.

- Ja, med tanke på att vi en gång lovade att älska varandra i nöd och lust så kanske vi måste fortsätta så här ett tag. Vi har barn ihop, Niklas. Ett liv tillsammans. Man kan inte bara ge upp.

Hon såg ner i sin tallrik. Rörde runt med gaffeln.

- Eller är det vad du vill? frågade hon. Ge upp?

Han tittade ut genom fönstret.

- Nej, Sara, suckade han. Jag vill inte ge upp men jag vill heller inte att det ska kännas så här. 

Han lät så uppgiven att Sara inte kom sig för att säga något. De satt tysta en lång stund.

- Men det kanske blir bättre med tiden, sa han. Och vi har ju bara pratat med den där Karin vid två tillfällen.

Han suckade djupt.

- Gud, Niklas, sa hon. Det känns helt sjukt! Jag vill verkligen inte leva utan dig men ibland vill jag säga åt dig att gå. Så får du se att gräset inte är grönare på andra sidan.

Han skrattade till.

- Nä, det är väl inte det, sa han. Grönare på andra sidan. Men just nu känns det jävligt brunt på den här sidan.

Sara svalde gråten.

- För att du inte vill ha mej längre, sa hon.

Det var mer ett konstaterande än en fråga.

- Nä, inte så. Men för att ingenting känns särskilt roligt eller spännande längre, sa han.

Hon nickade. Han fortsatte.

- Vad gör vi liksom? Vi jobbar, tar hand om barnen, klipper den där jävla gräsmattan, målar huset och säger typ fem trevliga ord om dagen till varandra.

- Ja, det är ju inte särskilt upphetsande, medgav hon.

Han drog händerna genom sitt hår och lutade sig tillbaka. 

- Fan, Sara! Vad ska vi göra?

- Men hur blev det så här? frågade hon. Varken du eller jag ville leva ett sånt här liv. Minns du inte hur vi pratade om att alltid hitta tid för varandra, resa, göra roliga saker, fortsätta med det vi gillar att göra. Ta bara det här med träning. Vi har ju för fan slutat med det också. En sån enkel sak, liksom.

Han nickade.

- Och vet du? sa hon men tystnade.

- Nej, vaddå? frågade han och såg på henne.

- Äsch, skitsamma.

- Nä, säg, manade han.

Hon drog den stickade tröjan tätare omkring sig.

- Att sen Jack föddes, har jag inte känt något behov av att prata med dig om annat än barnen. Det låter helt sjukt, men jag har haft fullt upp med att orka med mig själv. Du har bara varit barnens pappa för mig, inget annat.

Hon drack av colan. Sen fortsatte hon.

- Men nu fattar jag att jag visst hade ett behov av att prata med dig om annat, fast jag inte såg det då. Jag orkade inte. Och det är så dags nu, liksom. Nu vet jag inte ens vad jag vill prata med dig om. Jag kan inte komma på en enda sak som inte har med barnen, huset eller släkten att göra. Det känns som om vi inte har något annat än det gemensamt längre.

Han såg länge på henne.

- Precis så! utbrast han plötsligt. Exakt så känner jag! 

Hon log.

- Så någonting bra gör jag iallafall, sa hon.

- Klart du gör, Sara! Ge dig med det där nu. Det är inte ditt fel att det är så här. Vi har båda lika stor skuld.

- Frågan är bara hur vi kommer vidare, sa hon och åt sista biten av sitt bröd.

Han nickade och såg ut genom fönstret.

- Ja, det är just det, sa han.

Sara

De gick hand i hand längs Drottninggatan mot Gamla stan. Sara tyckte att det kändes mycket bättre än på länge. De hade haft ett bra samtal under lunchen. Hon kände för första gången sedan Niklas berättat hur han kände att de förstod varandra i vissa avseenden. Hon funderade visserligen inte på hur hon kände för Niklas, för det visste hon, men hon upplevde heller ingen större spänning eller glädje. Hon kände också att gräset kanske inte var så grönt som hon önskade.

- Det känns bättre nu, sa hon. Som om vi iallafall vet var problemet ligger.

Han nickade och höll med.

- Absolut, sa han.

- Jag är glad att vi åkte hit, sa hon. Nu kan vi prata i lugn och ro.

Han tryckte hennes hand.

- Ja, vi behövde nog det här.

- Vi kanske skulle börja dejta igen, sa hon och fnissade.

Han tittade på henne.

- Som förr liksom, fortsatte hon. Gå på bio, hålla handen. Middag ute.

- Ja, varför inte, sa han.

Hans telefon pep. Han fick ett sms. Han läste och hon kände genast hur han blev spänd.

- Vem var det? undrade hon.

- Janne.

Han stoppade telefonen i fickan igen. Hon tittade på honom. Han verkade obekväm.

- Vad ville han? frågade hon.

- Äh, inget. Mer jobb till veckan bara.

Han knäppte sin jacka.

- Fan, vad kallt det är, sa han.

- Inte särskilt snällt av Janne att skicka sms om jobb nu, sa hon.

- Nä, verkligen inte. Stressande bara.

Hon lade sin arm om hans midja.

- Vi går tillbaka till hotellet en stund, sa hon. Jag ska nog få dig att slappna av.

Hon log mot honom.

- Låter som en bra idé.

Han skyndade på stegen. Hon tolkade det som att han ville komma fram snabbt. Hon lutade sitt huvud mot honom och försökte småprata, men han verkade inte särskilt närvarande längre. Hon blev irriterad på Janne. Dåligt av en chef att stressa sina arbetstagare under en helg, tänkte hon.

Niklas

Han kände sig lättad efter samtalet under lunchen. Tyckte att det kändes skönt att Sara också kände sig uttråkad och att hon också kände att det inte var så här hon ville leva. Det var mysigt att promenera hand i hand och småprata. Han kände sig mer avslappnad än på länge.

Han blev glad när hon sa att det kändes bättre också för henne och när hon föreslog att de skulle börja dejta igen, lite som att börja om från början, tyckte han att det var en bra idé. De hade iallafall inget att förlora på det.

Mobilen signalerade nytt sms. Han plockade upp den ur fickan. Han blev genast spänd när han läste.

"Hoppas att du har en fin helg. Har tänkt på dig idag. Nina"

Han lade snabbt tillbaka mobilen i fickan. Önskade att Sara inte skulle fråga vem det var.

- Vem var det?

Han blev förvånad över sitt snabba och självklara svar.

- Janne.

De fortsatte promenera. Sara lutade sig mot honom. Det kändes inte längre bra. Han kände sig spänd och frånvarande.

- Vi går tillbaka till hotellet en stund, sa Sara. Jag ska nog få dig att slappna av.

Han ville inte det. Han ville vara ifred. Det irriterade honom att det lugn han just känt tillsammans med Sara var borta. Det enda han ville var att svara Nina. Han ville svara att han också tänkt på henne. Han förstod att det inte var bra.

Han skyndade på stegen. Varför visste han inte.

Sara

Det kändes fånigt men hon satte på sig de nya underkläderna. Hon hade köpt dem tidigare under veckan. Hon ville överraska honom. Hon hade ibland gjort det, när de var nykära, köpt nya underkläder och överraskat honom, iklädd bara dem när han kom hem från jobbet. Det var längesen nu. Sedan barnen kommit hade hon inte hittat rätt tillfälle och det var sällan hon kände sig snygg och sexig i bara underkläder.

Hon hade låst in sig på badrummet. Hon tittade sig i spegeln. Hon var absolut inte ful men nog önskade hon att hon var aningen fastare. Det kändes inte särskilt bekvämt men hon ville verkligen göra detta för honom. Hon mindes hur mycket han alltid hade uppskattat det.

Hon öppnade dörren. Han låg på sängen och läste något på mobilen. Hon harklade sig och han tittade förvirrat upp.

- Tada, sa hon och slog ut med armarna.

Hon kände sig fånig men tvingade sig själv att stå kvar.

- Sara...? sa han och tittade på henne uppifrån och ner.

Han lade ifrån sig mobilen men sa fortfarande ingenting.

- Det är helt okej att du säger något nu, bad hon förläget.

- Jag... jag... Vad fin du är.

Hon log generat. Lade armarna om sin midja. Det kändes allt annat än bekvämt.

Han och reste sig från sängen och gick fram till hennne. Drog henne intill sig.

- Du är jättefin, Sara, sa han och kysste henne i pannan.

Hon ville gråta av förlägenhet. Hon ångrade genast sin idé och undrade hur hon någonsin kunnat tycka att den var bra från början. Niklas verkade visserligen överraskad men inte på ett bra sätt.

Hon gömde sitt ansikte mot hans hals.

- Gud, vad pinsamt, viskade hon.

- Sluta, sa han. Du är superfin.

Hon skakade på huvudet.

- Jag tänkte bara... Du vet... Som när vi träffades.

Han nickade och tryckte henne mot sig.

- Just ja, sa han.

Hon hade aldrig känt sig så dum och obekväm tillsammans med honom. Aldrig någonsin.

Niklas

När Sara var inne på toaletten tog han upp mobilen och läste hennes meddelande igen. Han visste att han gjorde fel och att det inte var rätt mot Sara, men han kunde inte låta bli. Han var tvungen att svara.

"Och jag på dej. N"

Precis när han skickat iväg meddelandet öppnade Sara dörren till badrummet. Han kändes sig påkommen. Tittade snabbt upp på henne.

- Sara...? var det enda han fick ur sig.

Hon stod där i dörröppningen i bara underkläder. Han såg att de var nyinköpta. Han märkte att hon kände sig obekväm men han kunde för sitt liv inte hitta de rätta orden. Han såg hennes förlägenhet. Han kände sig dum.

Han gick fram till henne. Sa att hon var fin. Då sa hon att hon ville göra som förr, då de var nykära. Han mindes hur hon ibland hade legat i soffan i bara underkläderna med en flaska vin och två glas bredvid sig. Han hade älskat det. Ibland hade han redan på vägen hem blivit upphetsad bara av tanken att hon kanske låg där i soffan och väntade på honom.

Han tyckte fortfarande att hon var fin. Men han kände ingen spänning och han kände sig heller inte upphetsad. Det stressade honom och han visste inte hur han skulle bete sig. Han mådde dåligt för henne. För honom själv. För dem.

Aldrig hade han känt sig så dum och obekväm tillsammans med henne. Aldrig någonsin.

Kapitel 11

Tåget gick klockan fem. Sara hade precis kört barnen till deras farmor och farfar och var nu hemma och packade. Hon skulle möta upp Niklas på tågstationen.

Det hade varit en jobbig vecka. Niklas hade varit tystlåten och frånvarande. Hon såg att han verkligen försökte vara trevlig och kärleksfull men det faktum att han inte lyckades gjorde ont i henne. Hon kände sig larvig. Som om hon var en olyckligt kär tonåring igen.

Hon hatade att inte ha kontroll. Ju mer ointresserad Niklas verkade desto klängigare blev hon. Hon ville inte att han skulle gå till jobbet. Hon ville inte gå till jobbet. Hon ville bara sitta bredvid honom och prata tills han kom på att han aldrig skulle kunna leva utan henne.

Hon var chockad över hur dåligt hon klarade av situationen. Hon hade aldrig anat att hon var så beroende av Niklas. Klart hon visste att han var en av de viktigaste i hennes liv men paniken hon ständigt greps av var absurd. Hon hade ingen aning om hur hon skulle hantera sig själv och sina känslor. 

På kvällarna när de gick och lade kröp hon så nära honom hon bara kunde. Precis så som hon hade gjort då de var nykära. Skillnaden var att Niklas då hade krupit ändå närmare henne. Nu låg han bara stilla. 

Hon kände inte igen sig själv tillsammans med honom längre. Hon gjorde sig nästan till för honom. Försökte hela tiden lista ut vad han ville och behövde. Sedan rättade hon sig efter det. Hon kände sig obekväm, tillgjord och larvig. 

Hon hade pratat en del med sina vänner. Några av dem hade erkänt att de nog inte heller hade det så bra där hemma. De flesta kände sig lite uttråkade men ingen uttryckte någon direkt oro. De var nog bara vardagen som rullade på, trodde de. Inget allvarligare. Hon tyckte det var jobbigt, att det bara var hennes man som inte stod ut längre.

Hon hade packat färdigt. Hon skulle precis låsa dörren, då hon ångrade sig. Hon sprang tillbaka in och packade det hon köpt tidigare i veckan. Kanske skulle han gilla det.

Niklas

- En kaffe?

Han vände sig om. Nina log mot honom.

- Tja! Just det, ja, du skulle vara här idag, utbrast han. 

Hon nickade.

- Visst, en kaffe behövs alltid, sa han.

De gick till fiket nedanför kontoret. Niklas var glad över att se henne igen.

- Allt väl? frågade hon när de slagit sig ned vi ett fönsterbord.

Niklas tog en tugga av den största kakan han någonsin sett.

- Jo, helt okej, sa han. Själv?

Hon tog av sig sin halsduk.

- Bra! Barnen kommer ikväll så då känns allt bra.

Han såg hur hon lyste upp när hon pratade om dem.

- Vi ska gå på bio och bara mysa i helgen. Gud, som jag har saknat dem, fortsatte hon.

- Det måste vara jobbigt att vara utan dem så länge, sa han.

Hon nickade.

- Jo, det är det. Men jag har inget val. 

Hon tystnade. 

- Det gick bara inte att leva ihop med Mats längre. Ingen av oss mådde bra av det. Det är bäst så här.

Niklas ville ställa tusen frågor. Men han var tyst. Hon fortsatte.

- Det går till en viss gräns, liksom. Men till slut funkar det inte längre. Jag vill inte leva med någon som jag bara irriterar mig på. Och vilken uppfattning får barnen om ett äktenskap när de bara ser sina föräldrar irriterade eller arga på varandra?

Hon tittade på honom. Hon log och såg ner i sin kopp.

- Men varför jag berättar det för dig nu, det vet jag inte, sa hon.

Han ville sträcka ut sin hand och ta hennes. Säga att hon fick berätta hur mycket hon ville. Tala om för henne att han gärna lyssnade. Han ville veta mer. Behövde veta. 

- Berätta gärna, sa han. Du vet ju, jag behöver råd och tips. Och dessutom har du lyssnat på min tråkiga historia.

Hon skrattade tyst.

- Jo, men mina råd kanske inte är de bästa, sa hon. Särskilt inte med tanke på utgången av mitt eget äktenskap. Vi kom på det för sent, jag och Mats. Hade vi insett tidigare att vi var på väg att glida isär så kanske vi hade kunnat hitta tillbaka till varandra. Men det fanns liksom ingenting kvar att kämpa för. Ingen av oss ville mer.

Han drack en klunk av sitt kaffe. 

- Det är det jag är rädd för, sa han.

Hon tittade på honom med rynkade ögonbryn.

- Vaddå? frågade hon.

Han tittade ut genom fönstret och sedan på henne.

- Att det inte finns någonting kvar att kämpa för. För mig. Att jag inte vill längre.

Han kände hennes hand på sin. Den var varm. Han tittade på den, sen på henne. 

- Ni måste prata, sa hon. Du måste vara ärlig, hela tiden. Säg hur du känner. Försköna inte. Lova inget du inte kan lova. Men prata med henne. 

Han lade sin andra hand på hennes. Hon var mjuk. 

- Jag vet, sa han. Men det är så jävla svårt. Vi är på helt olika plan. 

De satt så ett tag. Höll varandras händer. Han ville inte släppa. Han ville hålla kvar hennes händer. Han ville flytta sig närmare henne. Dra händerna genom hennes hår. Hålla henne intill sig.

- Jag måste gå, sa han.

Hon släppte taget om hans händer.

- Gud förlåt, sa hon.

Han skakade på huvudet.

- Du behöver inte be om ursäkt. Det är jag som ska göra det. Men det är så skönt att prata med dig. Jag uppskattar verkligen att du har lyssnat.

Hon log.

- Såklart, viskade hon.

- Men jag måste gå nu. 

- Jag fattar, sa hon och reste sig.

Han satte på sig sin jacka.

- Niklas?

Han vände sig mot henne.

- Ja?

Hon gick ännu närmare honom. Gled in i hans famn.

- Ta hand om dig, sa hon. 

Sen släppte hon taget och gick ut.

Han stod kvar. Såg efter henne. Hans hjärta slog.

- Helvete, mumlade han för sig själv.

Stockholm

- Gick det bra att lämna ungarna? frågade han.

Hon försökte ställa in ryggstödet på stolen.

- Ja, de var överlyckliga. Men vad fan är det för fel på stolen? sa hon irriterat.

Han hjälpte henne att få ryggstödet dit hon ville.

- Lite tålamod skulle inte skada, sa han retsamt.

Hon log mot honom.

- Nä, men det kommer liksom inte naturligt för mig att hålla mig lugn.

- Undrar varför Jack alltid blir så arg, sa han. Fortfarande med samma retsamma röst.

Hon buffade till honom i sidan.

- Är du på rethumör, frågade hon och log.

- Nä, men vi ska ju vara ärliga mot varandra.

Han skrattade och tog hennes hand.

- Nä, jag skojar bara. Du är ju lugnet själv.

Hon log mot honom, gav honom en puss och lutade sitt huvud mot hans axel.

De skulle bo på ett gulligt litet hotell i Gamla stan. Klockan var åtta när de fått sitt rum så de bestämde sig för att gå ut och äta. Det låg en en italiensk restaurang i närheten där det fanns ett bord ledigt till dem.

- Hur känns det? frågade Sara när de fått varsitt glas vin.

- Bra. Du?

Hon smakade vinet.

- Konstigt, sa hon.

Han nickade.

- Varför känner jag så? undrade hon och såg på honom.

Han ryckte på axlarna.

- Ja du, jag vet inte. Men jag håller med.

Maten var god. De småpratade om barnen, om saker som skulle göras på huset och om julfirandet. De hade det trevligt.

- Vill du ha efterrätt? frågade Niklas.

- Nä, jag går gärna tillbaka till hotellet.

- Låter bra, sa Niklas och vinkade till sig servitrisen.

De betalade och promenerade till det lilla hotellet.

- En film? undrade Niklas.

Sara tittade besviket på honom.

- En film? Skämtar du? När vi äntligen är ensamma och inte kommer att bli störda.

- Jamen, började han.

- Jamen, vad? sa hon irriterat. Nu är vi ju här. Meningen med helgen var väl att umgås och reda ut saker och ting, Nu har vi spenderat tågresan och middagen med att prata om barnen, huset och julen. Vardagen, alltså. Det som har gjort att du känner som du gör överhuvudtaget.

Niklas lyfte båda händerna i försvar.

- Lugn, lugn, sa han. Det var bara en fråga. Jag pratar gärna.

 Sara satte sig på sängen.

- Jag kanske inte tänkte att vi skulle prata bara. Men visst.

Hon reste sig och började packa upp väskan.

-Kom, sa Niklas.

Hon viftade med ena handen.

- Nä, glöm det, sa hon.

- Sara, sluta! Kom nu.

Hon började gråta.

- Sara, kom, bad han. Snälla, kom!

Hon satte sig bredvid honom i sängen. Han drog henne till sig.

- Det känns för jävligt, Niklas. Jag känner mig så klängig och löjlig. Som att jag ber och ber och du är med mig för att vara snäll.

Han höll henne hårt intill sig.

- Jag fattar, sa han.

- Men? frågade hon och tittade på honom.

- Inga men, sa han.

- Klart det finns ett men, Niklas. Annars skulle vi inte sitta här.

Han suckade.

- Men? manade hon.

- Vi pratar mer imorgon, sa han. Nu kan vi väl göra något annat.

Hans händer letade sig under hennes tröja. Hon rös. Hon ville fråga honom igen, men hon ville inte att han skulle sluta. Hon försökte.

- Men vaddå? viskade hon.

- Inga men nu, Sara. Kom...

Hon ville inte fråga igen. Hon ville inte längre höra svaret.