Besök.

Man behöver vara ensam ibland.

Vilken man? Och varför behöver man det?

Undrar jag.

För jag vill sällan vara ensam. Det räcker med några kilometer löpning ensam längs vägarna. Eller de få timmar jag får när Johan jobbar kväll och barnen sover. Eller de minutrar det tar innan jag somnar då jag bor ensam på hotell för jobbets räkning.

Annars vill jag vara med folk. Eller folk och folk. Jag vill hänga med människor jag tycker om. Det är verkligen det bästa jag vet!

Den här veckan har varit så himlans fin.

Långväga besök. Mycket prominenta gäster.

Maj. Så söt att man trillar omkull.

Jamen, kolla!

Majs mamma. Också söt. Kanske inte inom trilla-omkull-skalan. Men världens bästa och finaste!

Det tycker mina söner också.

Dom gillade också Maj. Gillandet var ömsesidigt.

Mycket bus.

Åh, vad det är gott! Och åh, vad det suger att Maj och Malin bor miljoner mil härifrån. Dumma Norrland!

Jag, grabbarna, Maj, Malin och Geisha tryckte in oss i en bil som luktade gammal spya (Vinces fel) för att åka och hälsa på Annica med döttrar, som även de hade långväga gäster.

Gulliga Nora med mamma Sofia. Också all the way från (dumma) Norrland.

Ett kort på Sofia fick jag inte ta, minsann. Inte på mej! gastade hon. Men det är ju lite olika, det där. Hur man är och så. Eller hur, Sofia ;) Iallafall gott att få träffa henne och märka att allt är som förr. Lättsamt och roligt. 

Hemma hos Annica och Henrik är det full fart. Mamma Annica ränner runt som en skållad råtta mellan amningar och blöjbyten. Men nog skulle man väl kunna få ta en bild av hennes äldsta dotter utan störande bakgrund av ovannämnda mamma.

Flytta på dej, sa jag.

Men hon tycktes inte höra.

Då visade jag henne hur hon tedde sej som bakgrund. Snällt flyttade hon på sej och lät mej fota storasyster Elin ifred.

Fick också en bild av lillasyster. Dock inte så nöjd. 

Emma tycker som jag, det är tråkigt att vara ensam. Dessutom på golvet, medan alla andra fikar. Förskräckligt!

Vi gick tolkutbildningen ihop. Jag, Malin, Annica och Sofia. Vi hade fantastiskt kul tillsammans. Jag har många fina minnen från den tiden. 

Den tiden. För ganska så många år sen...

På den tiden när man kunde börja berätta en sak och avsluta berättelsen inom rimlig tid. Händer aldrig numera. Jag måste hinna torka bajs, svara på trettioelva frågor samt lyfta upp och ner ungar hundra gånger innan jag kan avsluta det jag börjat berätta. 

Det blev så tydligt nu när vi träffades, vi fyra. Att vi har liiiite annat fokus nowadays.

"Berätta! Hur mår du? Hur är det?"

"Jo, det är..."

"Mammaaaaaa! Färdig!!!!"

Bajstork.

Vidare.

"Som jag sa, det är..."

Och där vaknade en bebis av mina grabbar som sparkade boll högt och ljudligt.

Upp med bebis.

Vidare.

"Jo, det är..."

"Mamma!!!! Min filt!!!"

Leta snutte.

Vidare.

"Det är bra. Full fart och..."

En unge klättrar på olämpligt ställe.

"Nej! Gå ner därifrån!"

Und so weiter.

Time flies. Allt har sin tid. 

Så är det på riktigt. Och i med användandet av dessa klyschor och det faktum att jag även tycker så, inser jag att ungdomens tid är över.

Fan!!!

Jag trodde verkligen inte det.

Och ikväll är jag ensam igen. Johan jobbar. Blir väl lugnt och skönt. Men jag trivs bättre i flock.

Jag gör verkligen det.

Åter hemma.

Kursen är slut. Slut är också glassätning fem gånger om dagen, frukostbuffé, lunchbuffé och trerättersmiddagar.

Det är tråkigt när något tar slut. Jag blir alltid ledsen.

Hej då till många fina människor som lärt mej så mycket...

Tråk.

Tur att jag kom hem till några som fick mej att tänka på annat.

Sötaste syskonen ever! Klädda av sin färgblinda fader i bedrövligt sammansatta kläder och färger.

Dom firade sin mamma på mors dag med blomma, ljuslyktor och pussar. Jag dog av kärlek och glädje över att vara hemma hos dem igen.

Ett kliv innanför tröskeln. Tillbaka till verkligheten. Matlagning, konfliktlösning, dammsugning, fästingbortagning, handlingslistor och tvätt.

Det blir så påtagligt när man varit borta. Hur allt bara rullar på när man har småbarn.

Och till jobbet idag ringde dagis. En sjuk son fanns att hämta.

Det är då jag undrar varför jag sitter uppe halva nätterna när jag bor på hotell och skulle kunna sova ut. Enda nackdelen med kursen - trevliga kurskamrater som man vill hänga med tills klockan slår långt efter midnatt.

Oh, well.

Tur att det finns andra sätt att bli pigg på. Mer ohälsosamma, men dock.

Inspirerad av mina vänner på kursen (galna idrottare, många på elitnivå) gav jag mej ut och sprang igår kväll. Varm som en kamin efter jogging i kvällssolen tänkte vi simma, jag och Geisha.

Jag blev kvar på bryggan!!!

Geisha ba, åh en kompis!

Nämen, det känns tryggt inför sommarbad med ungarna.

En glassmaskin. Om man kanske skulle spara ihop till en sådan...?

Kurs.

Jag är på spa.

Eller jag menar, jag är på kurs. Såklart. En tuff utbildning. Mycket plugg. Tunga lektioner.

Japp, så är det.

Typ..

I Sunne är jag. På Selma hotell. Lär mej mer om mental träning. Vilket jag sannerligen behöver. Särskilt med tanke på utbrott på GPS samt maskroshatandet, som numera tar upp alldeles för mycket av min tid.

Det är superintressant. Människorna jag träffar här har otroliga berättelser. Jag är fan kär i alla! Övedrift (just to be clear!).

Tänkte blogga om hur jag har det här. Ta lite bilder på den vackra omgivningen. Men vem är intresserad av det?!?

Så jag tog en bild på gratisglassen som jag äter ett par gånger om dagen istället.

Den var tydligen viktigast för mej. Jamen, fatta! En glassmaskin till förfogande 24/7!

Därför måste jag springa röven av mej mellan lektionerna. Och då känns det sådär att raggarna här i Sunne visslar å ba, snabbare bruden! Guuuuud!

Det känns också sådär att de flesta av mina kurskamrater är elitidrottare och springer milen på fem minuter. Jag kommer lite senare, liksom. Ses till middagen, när jag lunkat runt mina tre kilometer på en timme.

Oh, well. Vi är här för mental träning.

Alltid när jag är borta undrar jag varför jag inte pussar Johan mer när jag är hemma. Varför jag inte hånglar med honom några gånger i timmen när jag har chansen. Längtar alltid ihjäl mej efter honom. Men det är väl som "dom" säger - man saknar inte kon förrän...eller ja, ni fattar.

Och visst är det fint, att där ringarna ska sitta,

blir det vita märken.

Jag tycker att det är det finaste man kan ha. Vita märken på vänster ringfinger. Kärlek <3

Dessa är också kärlek.

Trots myggbettssvullet öga :)

Dom galningarna längtar jag också efter!

Men det är bra att längta, har jag hört.

Så jag tar en dusch och beger mej till kvällens tävling i musik. Mitt lag leder stort. Min förtjänst! Och det är sant! Alltid är man bra på något. Vissa springer milen på fem minuter, andra kan varenda låttext i världen. Vissa som i dom, andra som i jag. Fast det fattade ni ju :)

Trevlig kväll!

Åh.

Ikväll är en sån där åh-kväll.

Ni vet.

Förkylningen tog omtag - åh, nej!

Lennon är fortfarande sjuk - åh, neej!

Jag satte på tvättmaskinen för sent och måste därmed sitta upp tills den är färdig - åh, så drygt!

Katten hänger sönder nätet på studsmattan - åh, din dryga fan!

Jag glömde ge samma katt p-pillret igen - åh, helvete vad jag inte vill ha kattungar!

Jag åt för mycket mat - åh, vad mätt jag blev och nu orkar jag inte äta glass!

Allt plock efter nattning tog hela kvällen i besittning - åh, man hinner inget!

I could go on. Men det tänker jag inte. För vem bryr sej, liksom? Knappt jag.

Jag satte mej på altanen en stund.

Åh, vad fult det är med en studsmatta som stör idyllen.

Sen tittade jag på dataskärmen och blev vettskrämd.

Look at the giant spider!!!

Fick inte till någon klar bild eftersom handen darrade av rädsla. Åh, vad jag avskyr dem!

Men så...

Åh, vad jag älskar syrenen på vår framsida!

Så.

Slutet gott, allting gott.

(but still... åh, vad drygt med en tvätt som inte är färdig än på några timmar.)

Himmel och helvete.

Jag hatar inte mycket här i livet. Faktum är att jag sällan använder ordet hata.

Men nu måste jag få lov att använda just det ordet. Hata.

För jag hatar verkligen maskrosor. Så mycket att jag får ont i käkarna varje gång jag tittar ut genom fönstret och ser dom jävlarna. Hur vinner man kriget, liksom? När till och med maken har gett upp.

Fy fan!

Men mest denna sommar hatar jag nog dessa äckliga, äckliga kryp! Alla sju satt runt Ozzys hals.

Men det är inget man vill läsa om en söndagskväll, inser jag förstås. När man sitter där i soffan å ba, fuck, helgen e över! Då vill man kanske läsa en blogg som livar upp. Så kommer mitt hat. Ledsen för det, men jag var bara tvungen.

Nu, hatet åsido.

Det finns så många fler saker jag älskar. Å det är ju tur.

Till exempel:

När mina vänners cyklar står parkerade på vår uppfart,

för att dom sitter på min altan och dricker rosé en solig fredagseftermiddag. Vännerna, alltså! Inte cyklarna (funderar på syftningen i den meningen...? Lärarjäveln?).

En lyckad after work, ordnade vi iallfall, jag och Hanna.

Jag älskar också att min mamma åker många mil för att gå på Visukal (musikal på teckenspråk och svenska),

tillsammans med mej, min moster Lena och min kusin Maria. Åh, vad dom är underbara!

Angenämt är också när svägerskan dyker upp från tomma intet med den finaste Violen on earth <3

Så älskar jag ju mina ungar. Jag tjatar och dom gnäller, helgerna igenom. But oh, the love!

Dock är min stora sjuk. Jag tycker så synd om honom att jag vill gråta.

Det gör inte lillebror. Han är 2 år och då finns där inte mycket empati för sjuka familjemedlemmar. Han kör sitt lilla race. "Jaga mej då, Lennon! Lennon! Lennon! Lennon!"

Dryg och söt som satan!

"Varför du inte gå närmare, mamma?!?!" frågade ungen idag på promenaden.

Och jag ba, okej...lite då. För att kortet till bloggen ska bli bra.

Men närmare än så här vågade jag mej inte. Den krökte huvudet så konstigt.

Maskrosorna from Hell. Fästingarna från samma ställe. Ormar på vägar och i vatten. Alldeles för många glas rosé. Härliga skratt. Fin familj och fina vänner. Brist på vatten (nackdelen med att bo på landet med egna brunnar). Grillat. Sjuka barn. Och sång (mycket mer om det i ett senare inlägg;).

Det får summera denna långa helg som varit alldeles för kort.

Och vi bor i paradiset. Sannerligen.

Sjuk måndag.

Lille Vince är sjuk. Därmed är han och jag är hemma och myser.

Med andra ord - han sover,

och jag äter glass.

Man är simpel. Gottar sej så att man slipper dela med sej till sitt barn. Och som vanligt, man som i jag.

Vi behövde lite luft och tog en promenad med hunden. Då är det klart att man måste ta med sej bankdosan, två legodäck och en legogubbe. Det måste man ju förstå. Viktiga saker att ha med sej på en promenad.

Cute little weirdo!

Jag skulle laga lunch och eftersom storebror inte var hemma, lagade jag lax. Jag och Vince älskar det. Johan och Lennon tycker precis tvärtom. Jag blev bjuden på en supergod laxgryta i helgen men glömde ta receptet. Så jag var lite kreativ.

And voila!

Verkligen gott! Det tyckte både friska och sjuka.

Dessutom enkelt.

Bryn laxbitar och purjolök. Salta och peppra med citronpeppar. Häll över grädde och en klick dijonsenap. Sedan i med lite dill och gräslök. Låt puttra. And done!

Nä, kanske man skulle göra lite nytta. Städa badrummet eller nåt. Man som i not me. Lägger mej bredvid sjuklingen istället.

Det sa dom alltid på BVC när mina ungar var bebisar. Passa på att sova när din bebis sover. Och eftersom Vince fortfarande är min bebis, så tänker jag att jag följer de kloka barnsköterskornas råd.

Jag passar på.

Helg slut.

Fotbollslekis för vår stora idag. Så spelar dom match. Tre mot tre. Å min nya idol är genast deras fotbollstränare. För gud, hans tålamod. Som en ängels.

Min sons lag spelade inte med varandra utan mot varandra. När dom väl hade bollen alltså, vilket inte var särskilt ofta förekommande. Två tjejer i andra laget hittade en bebismask som de ville ta hand om och visa både sitt lag och motsåndarlaget samt sina mammor. Annars var det också roligt att brottas, jaga varandra och vinka till mamma och pappa. Tränaren var helt fantastisk! Tappade inte tålamodet en endaste liten gång. Hjälpte dessutom till med maskens sovplats. Guuud, jag hade fått en hjärtattack på stört.

Jag fick anstränga mej för att inte styra upp och ba, kom igen nurå alla 5-åringar! Läs spelet!!!

(jag skämtar!)

(typ)

Och nu måste jag tydligen klippa honom också. Så att han ser bollen. Finaste fotbollskillen, ever!

Den lilla var lite arg. Han ville ju också spela fotboll. Och inte fick han plocka bort konerna som visade vart spelplanen slutade heller. Orättvist!

Härom natten var han också arg. Gastade som en galning klockan 04 någonting. Ville ha sina "domma". Sina "domma" som han har när han klipper gräset.

Så han fick sina "domma". Och sov som en gris resten av natten.

And I couldn´t care less vad han har på sej om nätterna. Bara han sover!!!

Igår drog min make upp maskrosor från vår gräsmatta. Jag hatar maskrosor. HATAR DOM! Därför satt jag och tittade på när han slet upp dom. Jag var så upprörd att jag bara kunde sitta å vara arg. Ni fattar inte hur många dom är! Till sist bjöd jag till i några minuter. Hämtade varsitt glas öl. Det var jag värd efter all ilska. Johan fick också en ;)

Han må vara söt, ungen. Men jag lovar, det var svårt att säga tack och låtsas som att jag menade det.

Annars har vi haft finbesök. Cissi, Hugo och Stina. Det var mysigt, tyckte jag.

Häng med härliga tjejer för mej på lördagskvällen och häng med fina grabbar för mina pojkar hela helgen.

Så rara, så rara.

Kalas sen. Och det var kul. För barnen. Inte för mamman!

Jag bor nämligen i ett område som har irriterande många tårtbakande mammor. Duktiga sådana. Sådana som ger en prestationsångest med sina kreationer.

Sandra, inget undantag. Kolla, liksom!

Jag är sjukt imponerad! Hade hon inte bjudit mej på bubbel igår, hade jag inte gillat henne. Alls, faktiskt ;)

Alltså, pressen! Hur ska jag toppa det här i september på Lennons kalas?

(jag skämtar!)

(inte)

Önskar er så en fin vecka!

Hur jag är.

Det här, Christin Agnemyr! Det här får du göra om!

Måndagsfika på jobbet.

Men jag ursäktar mej med att nattsömnen varit usel. Fullmåne och vaken Vince. Nog var jag värd en cola på måndagens förmiddags(!!!)fika.

Ikväll har jag dock inte orkat hitta på någon lam ursäkt. Jag ville helt enkelt inte ha te till mina (onyttiga) kvällsmackor.

Klockan tolv åt jag lunch. Jobbade till klockan halv fem. Kom hem, lagade middag åt övriga familjen. Var fortfarande mätt efter lunchen. Medan familjen åt gav jag mej iväg på en springtur. Kom hem, nattade ungar och nu detta "näringsrika" kvällsmål.

Jag tänker att detta är bedrövligt. Att jag måste skärpa mej.

Så känner jag bara, vem bryr sej?!? Inte jag, inser jag.

Jag gör faktiskt inte det. På riktigt. Jag är förvånad själv.

Så är det med det, alltså.

Jahapp, jahapp...

Ni vet, vår yngsta. Lille Vince. Han brukar hänga upp sej på saker. Läser samma bok i tre veckor. Bygger samma sak av legot tusen gånger. Sjunger samma sånger tills man ba, please!!!

Just nu går/åker/springer han omkring med hörselskydd mest hela dagarna.

Å när han tilltalar någon av oss, skriker han. Som om vi skulle höra lika dovt som han. Guuuud, denna unge. Han är så konstig. Kan han inte ha efter mej ;)

Sitter i soffan och låtsas att jag tycker att det är okej att det är hockey på teven. Att det är självklart att Johan får se på det. Att det är spännande med landskamper. Att jag hejar på Sverige och tycker att det är en väldigt spännande match..

Fast i hemlighet hoppas jag på att Sverige ska förlora. Att alla lag ska förlora. Så att det blir slut på det här tramset. Så att jag kan fortsätta blippa fram och tillbaka mellan kanalerna och störa mej på att det inte finns något vettigt att titta på nu för tiden.

Mysigt sällskap har jag iallafall.

Man är gräslig.

Man, som i jag.