2011:s årskrönika publiceras imorrn.

Until then...

WISHING U ALL A CRAZY NEW YEAR!

Veckan efter jul.

Jag vet inte varför jag gjorde det. Storhandlade på ICA Maxi, dagen före nyårsafton med två barn i släptåg. Som om jag hade något fel i huvudet och inte fattade att MAN INTE GÖR DET (för fan!!)!

Det gick sådär, kan jag meddela. Den första halvtimmen helt okej, eftersom Vince sov i sin vagn. Dock var det inte lätt att manövrera en kundvagn fylld med varor och uttråkad 4-åring, samtidigt som vagnen med sovande Vince skulle med runt. Jag tyckte illa om folk. På riktigt. Jag ville skylla på dem, tala om för dem att det minsann var deras fel att jag inte handlat tidigare under veckan. Orimligt, men sant.

Denna vecka har jag hängt mycket med Grabbarna Grus. Dom där två som kan vara lite buttra och omedgörliga,

men också glada och HELT underbara!

Vi har inte åkt pulka och bob. Nä, minsann. Denna vinter picknickar vi i det gröna med hunden.

Äter både ostsmörgåsar och sandkakor.

Njuter av utsikten och tänker att sommaren snart är här.

Vi hänger med vänner. Springer runt på lek- och buslandet.

Fortsätter med usel kosthållning.

Riktigt usel.

Uslast ever.

Men snart är det ju nytt år och då kan man börja om. Har jag hört.

Idag ville sötsnuten cykla. Det fick han.

Jag fick väldans ont i ryggen av att springa runt, krokig och dan, med honom på cykeln. Jag försökte uttrycka det. Förklara att jag inte orkade mer. Men för det fick jag inget gehör. Det är inte mycket han tar hänsyn till, den lille mannen. Nä, han kör sitt lilla race. Blir arg och så, när han inte får som han vill. Igår sa han; "titta pippi datorn" i en halvtimme. Han gör så, upprepar samma mening tills man tror att man hör i syne. Han är väldigt dryg. Men ännu sötare.

Ensam i soffan - romanstisk komedi med Reese.

Gott slut, önskar jag er! Och hoppas att ni får en fin nyårsafton.

Min jul.

Julafton.

En lykta på trappen, så gäster och tomte känner sej varmt välkomna.

Ljus tända överallt.

Glögg med russin och mandel.

Klappar under "snöig" gran.

Bord dukat med snö och småsmåsmåsmå stjärnor (som jag jävlar i mej kommer dammsuga upp tills nästa jul, they are everywhere!)

Choklad med samma namn som hunden.

Barn som leker i väntan på kusiner (och utanför fönstret glimmar snö...förlåt, jag menar, frodas den gröna gräsmattan).

Uppklädd mamma med glad unge på höft.

Som sagt, uppklädd mamma MED NYTT HALSBAND samt glad unge på höft.

Och jag upprepar, uppklädd mamma med rött läppstift samt pussande unge på höft.

Uppklä.... ÄH! Jag och mina pojkar <3

Älskad familj samlad framför teven och Kalle Anka

Tomte med lykta i hand, vandringskäpp och säck fylld med klappar. Sötisar med näsor tryckta mot (nytvättade) fönster.

Till slut knackade han på.

Så många fina paket med roliga saker i!

Lillas favoritjulklapp på huvudet.

En av storas STORA klappar.

Som tydligen roade de äldre när de yngre tröttnat.

Så gott att få hänga med både min och makens familj. Många skratt och massor av mat, godis och läsk. Känner tacksamhet för allt och alla i mitt liv <3

En fin jul, med andra ord. Finare kan jag inte önska mej.

Men nu är jag mätt. För typ ett år framöver. Det firar jag med lite chips och choklad. Dock mindre uppklädd och utan läppstift.

God fortsättning, önskar jag er alla!

Dan före dopparedan.

Dan före dopparedan, people! Kan ni fatta?!?

Orimligt, att tiden går lika fort som klyschan förtäljer.

Oh, well.

Vi har det gott, så här innan tomten å alla kommer. Barnen sover sött i sina sängar, maken är friskare och jag har både bakat saffranskorpor och chokladpraliner. Chokladpralinerna, vill jag tillägga, är påhittade av mej själv och det ska bli mycket spännande att smaka dem imorrn. Djärvt av mej att göra något jag inte har en aning om hur det kommer att smaka. Risky! Särskilt så här inför jul.

Jag och Lennon fixade det sista idag. Men vi blev så trötta efter EN butik, att vi var tvungna att fika "lite".

Precis när vi satt oss ner, fick jag ett mms av min make. Insåg med glädje att jag valt rätt unge för dagen. Med Vince och pärlorna, vill man sällan hänga :)

Dessutom städade maken ur vår stora vas (där inga blommor finns) och hittade några saker...

Å där satt jag med Lennon, på ett fik och hade underbara diskussioner :)

Det här med tävlingarna, här hemma. Ni vet, det jag berättat om tidigare. Idag tog 4-åringen sin tävlingsinstikt till oanade höjder. Han spelade sitt snigelspel. SJÄLV. ENSAM. INGEN MOTSPELARE. Och började gasta av ilska över att han förlorade. Jag undrade förstås hur DET gick till. Han spelade ju inte mot någon. Han tittade då på mej, som vore jag född igår, och utbrast argt: "Men jag är ju den gula och nu vinner den blåa!!!"

Guuuuud! Kids...

Jag och lillebrorsan, fattade inte spelet storebrorsan förlorade mot sej själv. Tyckte att det var mysigare att pussas och kramas <3

KÄRA LÄSARE!

Önskar er den finaste jul ni kan tänka er!!!

Massor av kramar och kärlek till er <3

Vit jul.

"Du är inte så konservativ, du inte."

Sa en fin vän till mej häromdagen, när jag berättade om min planerade vita julgran.

Men så här.

Vi har två kattungar som leker med ALLT. Därför vill vi inte ha en riktig gran som nämnda djur kommer att hänga i och därmed barra ner the whole house. Och när vi ändå bestämde oss för en fake-gran, vilket jag annars är emot, så känns det bättre om det är så fake att det märks att man inte ens försöker låtsas att den är riktig.

And that´s why det blev en vit en.

Och så vill jag tillägga att fotot inte gör den rättvisa. Den är faktiskt ganska så fin. Möjligen att det fattas lite glitter... Och att grenarna måste justeras på vänster sida...

Iallafall, så fejkat som det bara kan bli.

Annars tävlar vi ganska mycket här hemma. Eller vi och vi, Lennon tävlar. Och Vince gör det också, fastän han inte vet om vad. Åtminstone trodde jag det. Tills idag.

Att komma först till badrummet för att borsta tänderna är MYCKET viktigt, tydligen. Å alltid vinner storebrorsan. Men idag överlistades han av lilleman, som direkt han hörde mej säga, nu ska vi bor...., stack iväg på sina tjocka små ben. Jag avslutade,...sta tänderna. Då insåg storebrorsan att han var slagen. Men som han sa, storebrorsan, den här gången var det ingen tävling.

Dock var sötsnuten asanöjd. Satt på toalettstolen och ropade; VANN! VANN! VANN!

Besviken storebror men glad sekunden senare.

Nä, lite mer glitter på granen, kanske..? Jag har ju god hjälp.

Dan före dan före dopparedan. Härligt! Och inte alls stressande med obakade saffranskorpor samt ogjort julgodis.

Inte alls...

Julfix.

Jag stressar sällan innan jul. Det ligger inte för mej. Jag är ingen pyntare av rang och jag tycker att det blir så kladdigt och jobbig att göra en massa julgodis som ändå sällan blir gott. Så även i år har jag lugnt lyssnat på vänner som ba, oh my GOD, jag hinner ingenting! I smyg har jag tänkt att, jösses vad jobbigt alla måste ha det och egentligen, så onödigt.

Men tji fick jag i år.

För maken är prickig och eländig. And that leaves all the julförberedning till mej, så här tre sekunder innan självaste julafton. Julklappar, julgran. julmat, juljuljuljuljuljulblääääääää!

Så idag efter jobbet, när farfar tog hand om barnen, fixade jag nästan allt. Jag är djupt imponerad över mej själv och min förmåga att springa ärenden i smart ordning.

Men först var jag ju tvungen att ladda. Med det bästa jag vet. Jag lovar, jag skulle LUGNT kunna leva på den här skiten.

Jag tycker att det är så gott att ingen tror mej när jag säger HUR gott.

Men nog med ointressant information samt ännu ointressantare bilder.

Detta har jag hunnit med:

- Alla julklappsinköp (på trettio olika affärer).

- Julgransinköp. En vit! Ja, himla med ögonen ni. Bild kommer när den är färdigklädd för er som ba, näääääää, hon kan inte mena allvar!

- Julmatshandling med resten av Örebro.

- Inköp av ljus, pynt, blommor, öl och glögg.

Och allt detta på några få timmar. Utan överdriven irritation. Visst, lite irritated var jag väl. Fast det känns ju orimligt med folk som varken kan köra i rondeller eller på parkeringar. And what is up with folk som flanerar, och jag betonar, FLANERAR runt på ICA Maxi när man måste rappa på så inte alla varor tar slut?!?! Och det här med självscanning - maybe not a good idea att PROVA PÅ för första gången under julhandeln. Jesus Christ! People...

Men jag såg det som en mental träningsövning. Kanske lyckades jag inte så bra, men jag var iallafall medveten om hur onödigt det var av mej att bli irriterad. Fast ibland tycker jag faktiskt att det är lite skönt att störa sej på folk. Så det så!

Men hörrni, årets glögg - inte så god, va?

Vad är det med folk?

Det ringer. Jag svarar.

- Hej, det är Kicki.

- Hej, jag söker Linda.

- Då måste du ha ringt fel.

- Men jag slog xxxxxxxx.

- Ja, men det här är inte xxxxxxxx. Det är xxxxxxxx.

- Men jag slog xxxxxxxx.

- Ja, och det här är inte det nummer du slog, det här är xxxxxxxx, som sagt.

- Vad konstigt...? Jag är helt säker på att jag slog xxxxxxxx.

- Jaha. Men som sagt, jag har nummer xxxxxxxxx.

- Men då måste jag kolla vad jag slog för nummer.

Jag vill inte upprepa mej något mer. Jag vill slå henne! Men det går inte för jag ser henne inte. Jag hör bara "men jag slog ju xxxxxxxx".

Man måste skärpa sej! Och med MAN menar jag dryg dam som inte fattar att dam slagit fel jävla nummer.

Och ja, detta är en mycket onödig situation att ödsla energi på. But still! Hur kan man inte ge sej när man uppenbarligen slagit FEL nummer?!?!?!

Sen undrar jag vad det är med mej och cola och chips och glass? Så här på kvällskvisten.

Och vad det är med 2-åringar som alltid ska borsta tänderna "hälv" (själv)?!?

God natt, säger jag nu.

Det får vara nog!

Nämen, alltså två julklappar var. Det räcker!

Vi firade ju minijul hos mina föräldrar igår. Barnen fick en juklapp från äldsta brorsan Jonas med familj och en julkapp från yngsta brorsan Erik med tjej.

Gissa om de blev glada?!?! Leksaker som de verkligen önskat sej. Dessa klappar lekte mina grabbar med hela kvällen igår och hela dagen idag. Underbart! Det är SÅ det ska vara. INTE som det brukar bli - hur många paket som helst och inget som de vill leka med eftersom det är för MYCKET. De river upp paketen och lägger whatever´s in them åt sidan och fortsätter sedan med pappersrivningen.

Jag tycker att det är otäckt. Att de blir sådär "ska ha-iga". Vince var för liten förra året, men min äldsta son liknar mej på pricken. Sådan jag var som barn, alltså (jag har, tro det eller ej, blivit vuxen). Jag och mina bröder fick alltid många julklappar från underabara föräldrar, mor- och farföräldrar och andra nära släktingar. Men jag minns att jag alltid efter öppnadet av en klapp, knappt kunde bärga mej förrän jag fick öppna nästa.

Och nu ser jag att mina barn barkar åt samma hemska håll.

Kanske blir detta år aningen bättre. Julen är uppdelad. Johans familj på julafton och mina föräldar på juldagen. Mina bröder har vi, som sagt, redan firat med. Då blir det inte så mycket på samma gång. Jag har dessutom bett våra älskade familjer att inte köpa så mycket.

Jag har iallafall en förhoppning om att det ska bli bättre. Jag och Johan har bestämt att vi bara köper ett paket var till våra söta tu, som de får på morgonen i strumpan. Är vi hemska? Som inte köper allt de önskat sej...?

Men på allvar, jag tycker att det är HEMSKT när jag tittar på alla leksaker mina barn har. De ligger slängda everywhere och blir lekta med en gång om året. För HUR ska grabbarna hinna leka med allt?!? Det är ju så många saker att man inte hittar alla saker bland alla saker!

Och så det värsta; tänk de barn som inte har något. Inte ens mat i magen eller föräldrar som älskar dem eller tak över huvudet eller en trygg barndom.

Usch, jag mår verkligen illa av allt vi har men inte behöver. Iallafall nu under julen, när det blir så tydligt hur mycket vi konsumerar.

Kanske verkar jag pretto. Och då får det vara så. För det är VERKLIGEN så här jag känner.

Kärlek i massor, ska de få, mina finafina ungar <3 DET kan aldrig överkonsumeras!

Men hur är det med glass, I wonder...?

Koppor.

Så skulle vi fira jul med bror Jonas och hans flickor. Barnen har längtat så efter att få mysa med sina kusiner. Då tycker tydligen mina barns pappa att det passar sej att utveckla en barnsjukdom. Vid 34 års ålder (?!?!). Visst, visst. Det ÄR synd om honom! Verkligen. Men ååååhhhh, så irriterande! Särskilt som våra barn klarat sej från värsta vattkoppsepidemin i mannanminne (läs: Sjöboviksminne).

Såklart ville inte brorsan med familj träffa oss. Åh, vad ledsna vi var. Pojkarna, för att de inte fick leka med Olivia. Jag, för att jag inte skulle få pussa på nyfödd Viola.

Lennon var otröstlig. Därför bestämde vi oss för att ändå åka till Dalarna och träffa mormor och morfar, som tillhör den normala populationen och har därmed fixat prickarna under barndomen. Till min stora glädje insåg jag också att jag faktiskt själv skulle kunna åka och träffa Olivia och Viola. Mina prickar är ju avklarade sedan 30 år tillbaka (som sej bör!!!).

Sagt och gjort. Till Dalarna körde vi, på uselt väglag. Men det var det värt. För kolla! Vi kom till snön!!!

Våra barn har den finaste morfadern i världen, hands down!

Det tycker iallafall vi <3

OCH den finaste mormodern som fixar godaste julbordet på tre sekunder.

Efter lite lunch åkte jag till Olivia och hennes nya lillasyster. Och herre, så gott det var att få lukta på bebis!

Och pussa på stolt storasyster <3

Det är tur att jag har TVÅ yngre bröder som kan producera några mini-människor till. För då kan jag snylta på deras :)

En mysig lördag, alltså. Å inte behöver vi sakna våra katter heller. För här bor deras kattmamma Alma och kattbror Jan.

Nedan, Johan och Jan.

Innan läggdags, legobygge med koncentrerad morfar.

Imorrn åker vi hemåt igen. Och hoppas (förmodligen förgäves) på att vuxenkopporna inte hoppar över till våra små. Jamen, mirakel sker! Har jag hört...