Syskonkärlek.

Jag, hunden och katterna i soffan. Maken på bowling (läs: öldrickning). De minsta tu sovandes i sina sängar.

Det är mysigt.

En chokladpralin - smak, hallon. Ett glas med dryck - färg, rött. Jag saknar inget. Inget!

Oh, well. Maken, då ;)

I ett fönster hänger min nya stjärna. Kameran gör den INTE rättvisa. Men gud, jag älskar den! Lila, lila, lila. Purple, I love <3

Idag har mina små grabbar bråkat lite. Inte så mycket. Men lite. Although, very annoying!

Stora: "Om du inte slutar med det där gnället så får du gå upp på ditt rum!"

Lilla: "Neeeeeeeeej! Viv (läs: Vince)!"

Stora: "Joooo! Gå upp på ditt rum! Du gnäller ju! Då måste man gå upp på sitt rum. Jag orkar inte lyssna på ditt gnäll!"

Lilla: "Nääääääääj! Viiiiivvvv!"

So to sum up.

Lennon använder mina ord. Exakt! Vince skiter fullständigt i vad någon säger, svarar; "Nääääääj! Viiiivvv!" på allt man säger till honom.

När jag hör Lennon hota Vince med rumuppgående, känner jag mej HELT övertygad om att hot INTE är en bra uppfostransform. Det låter hemskt, hemskt illa. Så jag bestämmer mej för att sluta med sådant.

Ett par timmar går. Bröderna Agnemyr sitter i soffan. Ett bråk bryter ut. Lennon säger att Vince slog honom medan Vince skriker; "Näääääj! Viiiiiivvv!"

Jag: "Nu är det ni som är snälla mot varandra! Annars blir det inget godis!"

Så var det med det. Hoten verkar sitta i ryggmärgen.

Suck...

Jag undrar ofta! Ofta! Varifrån den lillas humör kommer ifrån.

Nä, det är klart att jag inte gör! Undrar, alltså. Vi alla vet varifrån.

Mej.

Och för det är jag lite besviken på mej själv.

En till pralin som tröst.

Bajsätande hund.

Alltså, det är väl själva faen att man inte ska få hunden att fatta! Att det för satan INTE är okej att springa över till grannens sandhög och gräva upp varendaste liten katt-bajskorv och smaska i sej den.

Jag tycker att jag är tydlig när jag gastar NEEEEEEEEEJ GEISHAAAAA KOM HIIIIIT, så att hela grannskapet tror...jag menar, får det bekräftat att jag är galen.

Men visst, jag är inte den som är den. Jag ska prova en annan metod.

Dock tvivlar jag starkt på den...





Men vi får se. Måhända fungerar den på vår svarta galning.

Syskonkärlek.

Vem fick mest? Vilken är störst? Jag vill ha först! Jag vill vinna! Är jag född före den och den och den? Har jag större huvud än Vince?

Ärligt, hur länge ska den här perioden hålla i sej? Den är liiiite, lite tröttsam. Alltså, I love him, 4-åringen, men nog skulle jag gärna hoppa över alla tävlingar och mätningar. Jamen, please! "Vems huvud är störst?" Det är ju liksom ingen tävling man vill vinna.

Men okej, då. Om han vill tävla. Synd bara att hans lillebror också vill det. Att den lilla galningen redan fattat hur man retar gallfeber på storebrorsan.

Spännande tid, det här. Syskonbråkstiden.

Som sagt, lite tröttsam bara. Tur att det finns hundar att sova på.

A lil list.

Anna, hon fina till vänster i bild.

Hon hade en sådan rolig lista i sin blogg (lararjaveln@blogspot.com) som jag måste kopiera och skriva egna svar på.

Reglerna är enkla; man väljer en artist/grupp och svarar på frågorna med låtar tillhörande vald artist/grupp.


Pick Your Artist: Bon Jovi (nähä?!?!?!)

Are you male or female: Woman in love.

Describe yourself: Wildflower

How do you feel about yourself: All I want is everything.

Describe your current boy/girl situation: Thank you for loving me.

Describe where you currently live: Little city.

If you could go anywhere you wanted to go: (Queen of) New Orleans

Your favorite form of transportation: Ride cowboy ride.

Your best friend(s) is (are): I am.

Your favorite color is: Diamond ring.

Favorite time of day: One wild night.

If your life were a TV show, what would it be called: You give love a bad name.

What is life to you: Little bit of soul.

What is the best advice you have to give: We weren´t born to follow.

If you could change your name, what would it be: Janie (don´t take your love to town)

Thought for the Day: Whole lot of leavin´.

How I would like to die: On a bed of roses. 

My soul's present condition: When we were beautiful.

Kopiera gärna och överför till er egen blogg! Skulle vara kul att läsa fler listor.

Önskar er en fin lördagskväll!

Sjukstuga.

FANTASTISKA dagar på mässa med jobbet!

Men inget jobbsnack. Dock en bild som fastnat på min näthinna efter mässan. För ärligt, hur kan man inte minnas något så gott?!?!

Kan ni fatta?!? En chokladfontän! Jag och kollegorna went bananas!

Jag kom hem igår kväll. Till en sjuk man, en lite sjuk 2-åring och en hängig 4-åring. Jag tänkte att det var en väldans tur att jag kom hem. Så kunde jag ta hand om mina grabbar. Å då passar det väl utmärkt att jag vaknade med feber och halsont i morse.

Väldans bra, passade det. Inte.

För har man hundar och ungar går det inte att ligga nerbäddad. Film funkar visserligen en stund. Men sen ska alla visst ha mat också. Och hunden måste ut. Skönare promenader än idag har jag gått, det lovar jag.

Vince och jag orkade oss till affären iallafall. Det är tur man har en liten hjälpreda.

Att han sedan styrde in i de flesta hyllor och dessutom vägrade lägga vissa saker i vagnen, har mindre betydelse.

Lennon ville vara pirat en stund. Då bad jag honom att se farlig ut. Men jag börjar undra om han vet vad det betyder,

egentligen.

Söto <3

Ingen skön och ledig dag med barnen alltså. Mer, det gäller att ta sej igenom den utan att bryta ihop. Och det gjorde vi med bravur, jag och maken.

Så nu sitter vi här i soffan som två urvridna disktrasor. Maken skulle egentligen ha varit på öl- och whiskeymässan. Jag tycker såååå synd om honom. Tredje året i rad som han missar den :(

Själv hade jag föredragit en lite festligare fredag. Typ;

Men istället kör jag sunkig soffstil;

Undrar om Johan känner att jag väger upp förlusten av öl och whiskeyprovningen...? I wanna say, no!

Krya på oss då.

Uppgrävt.

Det är bra att det är enkelt att komma iväg till jobbet. Att enda vägen ut är öppen. Och då menar jag det bokstavligt.

Det är också skönt att komma hem när det är lätt att köra in på uppfarten.

Sönerna var överlyckliga och tyckte att det var fantastiskt spännande med grävmaskiner everywhere. Jag, not so much.

Men sen blev jag överlycklig. När jag öppnade Vinces kuvert från dagis. Överlycklig och överfylld av kärlek.

Blev såklart också imponerad av förskolepersonalen som lyckades med konststycket att få ungen ovan att sitta still längre än en hundradel.

Och nu går jag till sängs. Jag är sjuk. Men kroppen är full av alvedon och TREO så den har inte fattat det än. Och det är ju bra. För imorrn ska jag på mässa i tre dagar. Det VILL jag så gärna. Därför är det av högsta värde att ljuga för kroppen.

Hälsosamt och sådär. Verkligen.

Pappa.

Söndagsmorgon.

Jag låg kvar i sängen tills jag fick ont i ryggen. Då var klockan 08.20. Nedslående slutsats - jag är gammal. Nedslående slutsats penningamässigt - vi måste köpa nya sängar.

Nu är vår pappa.... Nä!!! Jag ÄR verkligen gammal! Som kallar min make för pappa. Let med refrase; BARNENS pappa är på innebandy med grannpapp...grannkillarna. Men innan han åkte fick han kärlek på Fars Dag.

Snart kommer han hem igen och då ska vi mysa! Dvs städa, handla och tvätta. Och DET är väl en fin Fars Dag-present. Att få det fint hemma :)

Visst?!?

Idag tänker jag pussas vid varje erbjudet tillfälle. För på tisdag åker jag på konferens. Och det är ju inget konstigt, men jag kom hem från en kurs igår så liiite åka-bort-ångest har jag. Känner mej som en sån där karriärskvinna som klär sej i dräkt och åker iväg med sin laptop. Minus dräkt då. Eftersom jag inte har någon stil.

Det är en balansgång, det där. Att ha ett intressant jobb OCH en familj som man vill hänga med jämt. För att skriva i klyschor.

Annars väntar vi på prickarna. Varenda unge i vår närhet har eller har haft vattkoppor. Jag är förvånad varje minut jag inte ser några på våra ungar.

Nu ska jag sätta igång med städningen. Innan far kommer hem, ledbruten. Å sen, när vi röjt färdigt, då ska vi äta godis.

Godare godis får man leta efter länge;

Skulle vara tomteskum då. Men jag är ingen tjuvstartare!

Allt gott till alla pappor därute (även om jag tvekar över att pappor läser min blogg).

Störande.

Jag är på kurs. Lär mej om mental träning. Fantastiskt kul, spännande och intressant!

På kurs träffar man nya människor. Man får berätta om sej själv. Varför man går kursen. Vad man gjort tidigare. Vem man är och så. Och då vill man ju gärna visa sej från sin bästa sida.

Då är det väl faen att man får acne på läppen just idag. Hudproblem är inget jag dragits med genom livet. Men såklart får jag det när jag ska prata inför andra. Såklart.

Jag står där framme och det ända jag tänker på är acneproblemet på min läpp. Jag tänker att alla kommer att referera till mej som "hon med acnen på läppen".

Och där fick ni dagens bedrövligt ytliga I-landsproblem

But still! Acnehelvete!

Så inser jag. Att det är en jävla tur att jag går en kurs i mental träning. Med tanke på hur lätt jag blir störd av ovidkommande saker. OCH det faktum att jag tror att folk inom denna bransch bryr sej om yta överhuvudtaget.

Vad vi sysslar med om kvällarna.

Ingen i vår familj är någonsin ensam i badrummet. Ikväll var det Lennon som inte fick vara ifred.

Men han verkade inte klaga. Där satt vi och tittade på honom, jag, Vince och katten. Sen pussades vi lite.

Och katten lade sej i en konstig ställning medan Vince hoppade på pallen som en galning.

Sen somnade ungar och katter.

Själv sitter jag nu i soffan och ångrar att jag flippade över till TV4. Nu måste jag nämligen sitta här med kudden framför ögonen. För jag råkade fastna i Bonde söker fru och detta program är omöjligt för mej att titta på utan att dööööö av förlägenhet. Alla samtal är så tafatta att jag får hjärtklappning. Och det är ju märkligt, kan jag tycka, att jag inte kan slita mej. Jag har ju inte ens följt det från början.

Nämnde jag förresten att pinsamhetskudden egentligen är en katt...?

Men han verkar inte klaga.

Önskar er en trevlig onsdagskväll!
´

Aningen mindre lyckligt.

Fast lite irriterad blir man ju. När man säger, "sluta hoppa" för tredje gången och ingen 4-åring lyssnar.

Tills toalettsitsen spricker. Och man blir lite (lite mer) arg. Och får dra till Bauhaus för att köpa en ny,

även fast man på fredagen bestämt att denna helg bara skulle spenderas i lugnet hemma, UTAN bilåkning till stressande varuhus.

Då tänker man, oh well, det spelar väl ingen roll. Det är ju ändå lite mysigt att åka iväg med familjen och sedan stanna till och äta på McDonalds.

Tills 2-åringen vägrar sätta på sej jackan,

och heller inte vill gå åt samma håll som oss övriga.

Som sagt, lite irriterad blir man.

Tänkte väga upp efter förra "lyckoinlägget". Läsarstatistiken sjunker nämligen efter sådana. Vad beror det på ...?

Helg slut. And so am I. Och det är ju oturligt. Jag borde vara alert, kan man tycka. Efter en helg med grabbhäng och mys. Men när man inte får sova på nätterna, så blir man lite hängig. I tell ya! Mest säger jag det till 2-åringen. Such a shame att han inte kan läsa. Och även om han kunde det så gissar jag att han struntar blanka faen i vad jag tycker, känner och upplever.

Nåväl.

Vi har iallafall haft det gott. Jag har sprungit både lördag och söndag och nu går det så lätt! Jag älskar att jag älskar det. Dock oroar jag mej för foten som inte tycks älska det lika mycket. Nya skor, gissar jag. Och det gör mej ännu lyckligare. För jag har inte sprungit slut på ett par skor på 15 år.

Sjunker nu ner i soffan och tittar på teve. I so wish! Nä, vad jag istället gör är att jag dunkar ner på en hård stol och jobbar lite. Inte lika avslappnande. Men det gör måndagen mindre stressig. Och det är ju skönt :)

Brygghäng i snålblåsten.

Önskar er en skön vecka!

Lycka är...

Jag fattar inte. Verkligen! Att tiden går så fort. Det är vansinnigt och jag hinner inte med. Och det är på riktigt.

Jag anar att det kanske har att göra med mitt jobb. Att jag trivs så bra. Och med min familj. Att jag trivs så bra. Och med mina vänner. Att jag trivs så bra. Och... Ja, nä. Ni fattar :)

För att förtydliga, jag försöker inte låta överdrivet lycklig. Jag blir till och med irriterad på  mej själv när jag klyschar på med ord som lycklig, trivs, gott, härligt, fantastisk and u name it. Men faktum är att jag talar sanning. Och därmed slutar jag irritera mej själv. För jag anar att det är så här livet är tänkt att te sej. Lyckligt.

Eller?

Jag vet inte.

But I like it! I like it! I like it! I like it! I lalala like it, lala like it, here we go, oh!  Rockin´....

Nä, det var ett skämt! Ett uselt sådant, kanske. Men absolut ett skämt! Jag lovar.

Ser tillbaka på veckan.

Workwise - Oh, my GOD!

Familywise - Kanske aningen för lite tid tillsammans. Men det råder vi bot på i helgen <3

Friendwise - Gott. Eftersom en av bästa vännerna kom på kort visit. En övernattning på väg till Göteborg. Ulli, kallar jag henne. Hon heter egentligen Ulrika. Men det brydde jag mej inte om på gymnasiet. Så Ulli she is. Still.

Hon kom iallafall instormande med sina två ungar. Och vi drack bubbel och babblade. Jag tog ett kort på henne, som hon lovade att ladda över till min dator. Men se, det gjorde hon inte. Istället fann jag dessa bilder.

Först. Våra barn. Som inte verkade klicka...

Och man tänkte ju att det var typiskt. Men tiden gick. Och se! De drog på smilbanden.

Till slut, till och med tittade på varandra :)

Den lilla dock. Not so excited.

Underbart iallafall. Att de kom. Ulli, Joseph och Ophelia.

Jag har ätit en del denna vecka. Inget nytt under solen, alltså. Ätit, jobbat och sovit uselt. I blame the 2-åring för det sistnämnda.

Tänkte ta några joggingrundor men halsontet stoppade. Det ontet har nu försvunnit och därmed BÖR jag ge mej ut imorrn. Fast det är mycket man bör.

Mina små. Dom är så underbara och jobbiga. Dom skrattar och skojar och bråkar. Jag väljer att haka upp mej på deras fina stunder.

Som när storebror hämtar lillebror på promenaden.

Så rart. Så rart att jag glömde bort att lillebror, sekunden innan, skrikande sprang åt motsatt håll. Så rart att hundens bajstäckta nos blev en parantes denna dag. Och DET. Det händer inte ofta. Att jag skiter i bajstäckta nosar (ordvitsigt skrivet).

Imorrn - häng, häng, häng (och städ).